Stökig musik i städad folkbildning – Så fann de varandra

Det är nog få hiphoppare som kallar sig själva för folkbildare. Eller som säger att de ägnar sig åt bildningsverksamhet. Men för musikforskare och pedagoger är det inget konstigt att beskriva vad de gör på det sättet.

Bildning handlar i det här sammanhanget inte om att veta mest, att vara mest ”bildad”. Nej, här betyder bildning att vara i förändring, att vilja utvecklas och lära mer om det man är intresserad av. Att ”göra bildning”, snarare än att ”vara bildad”.

När detta sker tillsammans med andra blir det, ja just det, folkbildning.

Men hur kom det sig att musik som rock och hiphop, som ju kan vara ganska stökig, både när den framförs och vad den förmedlar, blev en naturlig del av en städad verksamhet som studieförbunden?

Två olika intressen

Det var två olika intressen som låg bakom att det blev så. Dels kravet underifrån, från rockmusikvärlden, att bli erkänd som riktig kultur, lika fin och viktig som annan musik. Dels insikten från samhället, från politiker och forskare, att musik är något som engagerar massor av ungdomar, också sådana som inte är involverade i sport och idrott. Och att det är ett intresse och engagemang som samhället bör se som positivt och ge stöd.

Det var under 1980-talet som rock- och popmusiken blev en del av studieförbundens verksamhet. Förändringen var inget mindre än en kulturrevolution. Under tio år ökade antalet studietimmar som studieförbunden tillsammans redovisade inom det här området med tio gånger. Från att under början av 1980-talet varit drygt 100 000 studietimmar var det tio år senare en miljon.

Rockmusikens sociala roll bekräftades snart också av forskare, bland annat i en statlig utredning 1996: Ungdomskulturer i det moderna samhället. Att vara med i ett band ”stärker den egna identiteten och underlättar vuxenblivandet”, konstaterades där. Samma övertygelse fanns med i politiken som riksdagen fastställde för folkbildningen några år senare.

Att spela inför andra är bara en del av musiken. Det mesta handlar om att skapa och att öva. 

Läs mer om hiphopare från Borlänge och Jönköping som berättar om varför de lägger ner så mycket tid på sin musik. 

Bandet eller hiphopkollektivet blir med det här perspektivet, menade forskare och politiker, inte bara en plats för att lära sig spela ett instrument eller sjunga bättre. Lika mycket blir det en praktisk övning att lyssna på varandra, att planera ihop och fatta gemensamma beslut. Man skulle kunna säga – en skola i demokrati.

Därmed hade såväl forskare som politiker gett sin välsignelse till vad som kommit att kallas för ”populärmusikverksamhet”.

Resten är en framgångssaga, för kulturen och för studieförbunden.

Finns i alla kommuner

Den starka trenden har fortsatt. Det syntes exempelvis i den breda rapport som paraplyorganisationen Studieförbunden i samverkan presenterade för några år sedan om musiken i studieförbunden.

Rapporten från 2019 och är den senaste i sitt slag. Då deltog 90 000 personer i studiecirklar och annan folkbildningsverksamhet med inriktning mot populärmusik varje år. 14 000 band och akter var anslutna till något av de tio studieförbunden under 2017.

Coronapandemin som drabbade Sverige och världen från 2020 och ett par år framåt lade sig som en våt filt över all kulturverksamhet, även den inom studieförbunden. Exakt hur är ännu för tidigt att säga. Någon motsvarande rapport som den från 2019 har inte tagits fram. Men generellt minskade kulturverksamheten dramatiskt.

Så även om siffrorna över volymen har ändrats sedan 2019 är slutsatserna i rapporten iögonfallande.

De tio studieförbunden är de enda som bedriver musikverksamhet inom populärmusik i alla Sveriges kommuner.

Utan studieförbunden skulle invånare i mindre orter och på landsbygden förlora nästan all levande kultur.

I nästan alla musikstudiecirklar är ledaren ideellt engagerad.

Sammanfattningsvis: Utan studieförbunden tystnar Sverige!

Själv en del av kulturen

I Studieförbundet Bilda utgör populärmusiken idag cirka 15 procent av verksamheten och är därmed den största kulturverksamheten. Även här växte den snabbt under 1990-talet.

Söderhamn i Hälsingland var en av de orter där rock- och populärmusiken tidigt växte inom Bilda, som då hette Frikyrkliga studieförbundet. Och här är den alltjämt stor.

– Vi har ett 50-tal band i vår verksamhet, säger Jonas Jonsson i Söderhamn. Vår Rockskola firade 30-årsjubileum år 2019. I dag är vi glada att vi kunde genomföra jubileet före pandemin.

Jonas är själv ett exempel på vad som är ganska vanligt inom Bildas musikverksamhet. Unga människor som vill spela i band kommer till studieförbundet, blir så småningom också ledare, utbildar sig, och fortsätter sedan som anställda.

– En helt avgörande faktor för att kunna ge stöd och vägledning i den här verksamheten är att du själv är engagerad och en del av kulturen, säger Jonas.

Han ser med glädje hur samma mönster fortsätter.

Josephine Skoglund är ett exempel. Hon är 20 år och har sedan hon gick i mellanstadiet funnits som sångerska i olika konstellationer inom Rockskolan i Bilda. Idag ger hon stöd och uppmuntran till unga som sjunger i band.

De är nästan enbart tjejer. Varför vet hon inte.

– Det kanske har med förebilder att göra, funderar hon.

Josephine upplever det som oerhört meningsfullt att ge tjejerna stöd och uppmuntran.

– Sången är ett så personligt instrument. Det är känsligt både hur man själv och andra uppfattar det man gör. Jag kan vara där och ge stöd. Det handlar väldigt mycket om att bygga självförtroende.

I vår vikarierar hon på Kulturskolan i Söderhamn. Till hösten har hon sökt till musiklinjer på flera folkhögskolor. Kopplingen musik och folkbildning fortsätter alltså.

– Jag är så tacksam för vad jag har fått vara med om här i Bilda-huset i Söderhamn. Det har verkligen betytt mycket för mig, säger Josephine Skoglund.