Skip to main content

SCSC:s Historia

Uppdaterad:

– Inte ens hela Sverige är värt så mycket som denna plats.
Orden är dr John Tleels. Platsen han talar om är huset där Bildas studiecenter i Jerusalem ligger.

Dr John Tleel borde veta vad han talar om. Han är född och har bott hela sitt långa liv i gamla stan i Jerusalem. Alla 1900-talets omvälvande förändringarna har han upplevt personligen. Men han har också nött stenarna, andats luften, präglats på djupet av den miljö som har en historia mycket längre och rikare än vilket enskilt människoöde som helst.

– Vi är motsägelsefulla. Oss går inte att förstå sig på. Jerusalem har gjort oss till dem vi är, förklarar han.

Men det är inte tandläkaren John Tleels historia som ska berättas här. Även om det är frestande. Utan huset där vi sitter och lyssnar på honom, vars rum med sina vitkalkade väggar och många fönster liksom svävar i Jerusalems hemlighetsfulla atmosfär.

En turkisk befälhavares bostad

Detta speciella hus historia försvinner ner i 1700-talet. Då var Jerusalem en obetydlig stad med ett halvt dussin tusen invånare i en avkrok av det enorma Ottomanska imperiet. Dess fornstora dagar var mer eller mindre glömda. 1800-talets romantiska upptäcktsresande ännu inte uppfunnet.

Med en inte alltför vågad gissning byggdes det för att fungera som residens för den högste militäre befälhavaren i staden – duzdar (då en militär titel, idag ett familjenamn). I citadellet – det som idag kallas Davids torn – huserade nämligen den mindre militära styrka som utgjorde imperiets närvaro i staden och dess omgivningar. Och var skulle han bo om inte i den enda ståndsmässiga kåken i närheten.

Jerusalems omvandling inleds på 1830-talet. Muhammed Ali som då styrde i Egypten slog sig fri från det ottomanska väldet och erövrade också en stor del av det heliga landet. För att kunna mota tillbaka hotet från söder tvingades sultanen i Konstantinopel att ta hjälp av de europeiska stormakterna. De försåg honom med modern vapenteknik. I utbyte öppnades det heliga landet för europeiska intressen av både ekonomisk och mer ideell art. Detta ledde till en modernisering av landet som så småningom också nådde Jerusalem.

Jerusalem, denna heliga stad, var självklart eftertraktad av det kristna Europa, som förlorat sitt fotfäste här efter korstågstiden. Även de inte tröttnar i sina beskrivningar av hur förfallen staden är, nu när de återvänder.

Att Jerusalem på nytt öppnas för europeiska pilgrimer innebär att turistindustri som än i dag är en betydande del av den lokala ekonomin ser dagens ljus. För första gången börjar det växa fram en bebyggelse utanför Gamla stan. Europeiska missionssällskap bygger det ena komplexet efter det andra.

Gamla stan var däremot inte så populär. De hygieniska förhållandena hade en del i övrigt att önska. Mellan Jaffaporten, där studiecentret ligger, och Nya porten fanns en uppsamlingsplats för kadavren av döda djur, vilket inte bara spred en förfärlig lukt, utan också orsakade sjukdomsepidemier. Men saker och ting förändrades. Snart hade Jerusalem fler sjukhus och skolor än den lilla befolkningen behövde. Varje utländskt missionssällskap ville ha sina egna institutioner.

Européernas inträde innebar ett hot mot den gamla ordningen på flera sätt. Den inhemska grekisk-ortodoxa kyrkan förlorade många av sina medlemmar till de anglikanska och lutherska kyrkorna. Något som ännu påverkar de ekumeniska relationerna.

Gammal bild från Jerusalem
Mellan 1857 och några år in på 1900-talet var huset amerikanskt konsulat. Det lilla stadsliv som trots allt fanns i Jerusalem vid den tiden var koncentrerat till platsen innanför Jaffaporten. Till höger i bild ser man Citadellet - eller Davids Tower som det kallas idag - som inhyste den ganska lilla turkiska vaktstyrkan i staden under den osmanska perioden.

Amerikanskt konsulat i armenisk byggnad

Om det säkraste sättet att få en stabil inkomst i det heliga landet idag är att hyra ut ett hus till en utländsk NGO, var det inte särskilt annorlunda i mitten av 1800-talet. Hagop Ashekian, förövrigt en nära släkting till studiecentrets mångårige rådgivare Kevork Hintlian, letade efter ett sätt att långsiktigt stödja det armeniska prästseminariet i staden. Han köpte den gamla residensbyggnaden och från 1857 fram till sekelskiftet hyrde han ut den till det amerikanska konsulatet, och skänkte intäkterna till seminariet.

Man får komma ihåg att Jerusalem fortfarande var en obetydlig stad till storleken. Alla portar in i staden stängdes kl 18 – utom Jaffaporten. Det var hit det lilla stadsliv som fanns lokaliserades. Någon bättre utkiksplats för konsuln och hans fru kunde de knappast finna. – Det är ju samma oavbrutet fascinerande utsikt som idag fångar besökarna på studiecentrets uppmärksamhet.

Från tiden då här var amerikanskt konsulat finns många bilder av huset, med Stars and stripes vajande på taket.

Från borgmästarhus till ödehus

Amerikanarna flyttade med stor sannolikhet ut från huset 1904. Då tog armeniernas borgmästare, muktar på arabiska, över. Vid sidan av sina samhälleliga plikter bedrev han någon sorts privat bankverksamhet i lokalen. Det slutade dock inte bättre än att han blev bankrutt och tvingades lämna sin post och sitt hus. In flyttade dr Yalian med hela sin familj. Förutom bostad fungerade huset som tandläkarpraktik – och mycket annat. Faktum är att huset blev något av centrum för gamla stans nattliv. Det var hit ungdomarna – vänner till dr Yalians son Aran, exempelvis den tidigare nämnde John Tleel och hans bror – gick för att dansa och roa sig.

Oroligare tider tog dock vid. Aran, som tagit över tandläkarpraktiken av sin far, tog tjänst i den jordanska armén och försvann från staden. Under flera år på 1960-talet stod huset tomt. På 1970-talet hyrdes det av ett utländskt företag, men kom aldrig till användning.

Gammal bild från Jerusalem
Vid förra sekelskiftet bredde en brokig bebyggelse ut sig utanför stadsmuren. Den har numera rensats bort för att skapa det romanstiska tidlösa intryck som turisterna söker.

Jerusalem i ständig förändring

Man tänker sig lätt att gamla stan i Jerusalem alltid sett ut som den gör idag. Men få städer har förändrats så mycket som Jerusalem. Det sägs att man måste gräva femton meter för att nå marknivån på Jesu tid. Flera gånger har staden rivets ner till grunden – och lika många gånger har den byggts upp igen. Periodvis har den också varit i det närmaste övergiven.

Tittar man på de gamla fotografierna från 1800-talet, ser man att bebyggelsen runtom centret har förändrats mycket även innanför murarna. För hundra år sedan var det inte alls så tätt mellan husen som i dag. Däremot trängdes byggnader – affärer och bostadshus – inpå murens utsida. När man på gamla fotografier ser de udda husen på vägen ut från Jaffaporten, bort mellan de obebyggda bergen mot Betlehem, så går åtminstone mina associationer till någon gammal västernfilm.

Denna bebyggelse är idag bortrensad. Redan britterna, som styrde här mellan första och andra världskriget, ville få bort den. Där den låg är det i dag planteringar och promenadvägar. Precis som fasadbelysningen är de ett sätt att försöka återskapa en romantisk bild av ett tidlöst Jerusalem som aldrig existerat.

Gammal bild från Jerusalem
Inne i Jerusalems gamla stad har skett stora förändringar de senaste hundra åren. Fram till 1967 låg bebyggelsen tätt inpå Västra muren. Efter att Israel erövrat staden i sexdagarskriget revs denna. Idag är här en stor öppen plats och runt den har ett till stora delar nybyggt judiskt kvarter växt fram.

En mötesplats, ett vattenhål

Först med Mrs Shahanik Panossian, en äldre armenisk kvinna, fick huset 1982 en inneboende igen. Hon tog sig an byggnaden och rustade upp den. När hon sedan flyttade ut 1989 beslöt den armeniske patriarken, att han ville använda det för ett särskilt ändamål.

– Han kallade in mig en dag, berättar Kevork Hintlian som då var rådgivare åt patriarken. Och bad mig att hitta en ekumenisk organisation som skulle kunna ta över och driva sin verksamhet här. Hitta mig en hyresgäst, sa han. Jag vill att detta ska bli en ekumenisk mötesplats.

Kevork Hintlian blev förvånad över patriarkens begäran. Men då han redan sedan länge kände många svenskar så lämnade han erbjudandet till dem. Det tog ungefär ett år av funderande innan de kom tillbaka och sa ja. – Det skedde tio dagar före den gamle patriarkens bortgång.

Sedan 1991 har Swedish Christian Study Center legat här, som ett vattenhål för svenska besökare i den heliga staden, men också som en mötesplats för de lokala kyrkorna. Under 2008 genomfördes en omfattande renovering. Frågan är om huset någonsin varit vackrare.

Swedish Christian Study Center är ingen svensk representation – även om den svenska flaggan vajade på taket när det var återinvigning. Inte heller är det någon kyrka eller västerländskt missionssällskap.

SCSC är ett studiecenter, en plats för att lyssna och lära, för att möta rikedomen på denna unika plats, andas in något av Jerusalems motsägelsefulla förflutna och nutid.

Kanske är det som tandläkaren John Tleel säger, att denna möjlighet är värd – en hel del.

 

Text: Magnus Nordqvist