Skip to main content

Reseminne – Omtumlande upplevelser

Reseminne – Omtumlande upplevelser

Uppdaterad:

Att resa till Israel och Palestina är omtumlande på flera sätt. Här beskriver Katarina Linderborg sina upplevelser efter sin andra studieresa. Trots, eller kanske tack vara de starka upplevelserna valde hon senare att bli följeslagare.

 

Jag hade varit på en studieresa med Bilda till Israel-Palestina våren 1996. Hösten 2010 var jag på nästa. De första dagarna satt jag och tänkte: ”Var jag naiv förra gången, eller har det blivit så mycket värre?”

Jag kanske hade varit naiv, men det hade verkligen blivit väldigt mycket värre med fler bosättningar, och framförallt muren. Varje kväll på den här resan satte jag mej och skrev dagbok över vad jag hade varit med om, och en dag skrev jag: ”Idag har jag varit i tre fängelser. Betlehem, Nablus och Yanoun.” Vi hade bott i Betlehem under natten och när vi körde in och ut såg jag för första gången muren och det kändes som vi körde in i ett fängelse.

Som att sitta i fängelse

I Nablus firade vi gudstjänst i anglikanska kyrkan och vid kyrkkaffet samtalade vi med fader Ibrahim och han sa att det var så värdefullt för församlingen att vi kristna från väst kom och besökte de kristna på Västbanken, som har det som att de sitter i fängelse. Själva känslan av att vara i Nablus, som ligger i en gryta med bosättningar runt om på höjderna gjorde också att det kändes fängelselikt.

Dagen avslutades i Yanoun, där vår kaplan Lars hade varit följeslagare, och Yanoun om något är verkligen omringat av bosättare. De går även ner i byn med ojämna mellanrum och trakasserar invånarna. Jag sa till Lars när vi åkte från Yanoun: ”Jag har läst alla dina resebrev från följeslagartiden. Jag har hört dej föreläsa och berätta. Jag har varit med i din studiecirkel inför resan, och nu inser jag att jag har inte fattat någonting!”

Tung hemkomst

När jag kom hem till Sverige igen grät jag bara och klarade inte av att träffa människor. Jag behövde gå till affären och på vägen träffade jag en kompis. Hon frågade hur jag haft det och jag började gråta och sa att jag berättar en annan dag. På vägen hem från affären gick jag en omväg när jag märkte att det stod en massa bekanta på ett ställe, för jag orkade inte prata om vad jag varit med om. Jag ringde mina föräldrar och sa att jag kan inte berätta nu, men jag kommer hem till er om någon dag.

Den första dagen hemma satt jag och skrev rent min dagbok på datorn. Sorterade bilder och bildsatte dagboken. Det var en enormt viktig bearbetning för mig. Jag skrev också ut dagboken så att mina föräldrar och syskon fick ett exemplar var och kunde läsa vad jag varit med om.

Trots att jag gråtit en hel dag över situationen i Israel-Palestina så valde jag att året efter ansöka om att bli ekumenisk följeslagare och hade förmånen att få bo i Tulkarem och Yanou.

S C S C  30 år