Det är förmiddag i februari och i kurslokalen på Folkets Hus i Umeå har ett tiotal musikälskare samlats för att göra något få av dem nog visste exakt hur det skulle sluta, men alla hoppades på något fint. Bandet Vilse leder workshopen med titeln ”Häng med Vilse och bygg låten: Vi blir ett enda stort band!” och det är just precis vad som händer.

Nu är det nog många som ser fram emot en sommar med spelmansstämmor och folkmusikfestivaler runt om i landet. Under sommaren är det nämligen lite av högsäsong för det. Just därför tycker medlemmarna i bandet Vilse att det är lite extra roligt att Umefolk alltid går av stapel i februari.

Under årets Umefolk fick Bildas kommunikatör chans att besöka en av alla workshops för att delta och samtala med bandet. Det blev en fin stund av gemenskap och vacker musik och lite kråksång.

Vilse är ett ungt folkmusikband med influenser av folkrock, ett sound de själva kallar ”nutidsfolkmusik”. Bandet bildades för lite mer än ett år sedan av två folkmusiker och en progg-gitarrist och lite senare hittade de trummisen Roza Artyushyna Parlak som klev in och fullbordade bandet. Bakom namnet döljer sig alltså Siri Pettersson på nyckelharpa, Fina Hjertström på blockflöjt, Linn Björk på sång, gitarr och trall samt Roza på trummor.

Det här är deras första workshop någonsin och att hålla i en workshop på just Umefolk har länge varit en dröm. Att den drömmen nu blivit verklighet märks på dem.

– Det känns så fint att få dela den här upplevelsen med deltagarna, berättar bandet.

Workshopen startar med att Vilse spelar igenom låten, en trad från Öland med omskriven text för radioteatern Häxan som lurar en kråka. Sen går det fort. Linn skriver upp text och ackord och snart tragglar alla g-mollskalan och melodin tillsammans. I rummet finns klarinett, nyckelharpa, cello, saxofon, bas, fiol och dragspel, en brokig och härlig skara.

Tanken är inte att alla ska spela likadant. Istället uppmuntrar Vilse varje deltagare att hitta sin roll, sin plats i helheten.

– Det ska vara roligt att spela, man ska inte vara rädd för att spela eller sjunga fel. Vi lär oss av varandra, tillägger hon.

Bland deltagarna finns Catharina, 39 år, som delar en historia som värmer. Som barn spelade hon altfiol men när hon fyllde 14 blev hon blixtförälskad i nyckelharpan, efter att ha lyssnat på Nordman och fastnat för instrumentets magiska klang. Sedan dess är det nyckelharpa som gäller.

En annan deltagare berättar att just Umefolk är det enda tillfället hon spelar numera. Hon har tagit med sig sin fiol och i dag spelar hon tillsammans med ett helt band.

Som kommunikatör från Bilda Nord satt jag och funderade på hur i all sin dar de skulle hinna bli någon låt då tiden flög fram. Det är just det som är så fascinerande med folkmusiker, att ifrån att de kanske aldrig har hört låten tidigare lyssnar snabbt in varandra och magi skapas.

– Man spelar tills det låter bra. Det ska vara kul att spela tillsammans, säger en av bandmedlemmarna med ett leende.

På frågan vad som är det bästa med Umefolk svarar Vilse utan att tveka: gemenskapen. Och det faktum att festivalen äger rum på vintern, när alla andra spelmansstämmor och folkmusikträffar är på sommaren.

Efter workshopen reflekterar bandet över upplevelsen:

– Det var så roligt att se hur vår egen låt kan få leva vidare. Vi lär av varandra och deltagarna kan lära oss i bandet lika mycket.

Det är nog inte sista gången vi får hänga med bandet Vilse igen, för vi som fanns med i rummet fick inte nog av deras smittande energi och glädje för att mötas och spela tillsammans.