Tillsammans i sorgen – Bildas insatser efter skolskjutningen i Örebro

Många tända ljus och blommor placerade på marken i en minnesplats eller vaka, sett i skymningen.

Den tragiska skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro den 4 februari 2025 berörde hela samhället djupt. En sådan händelse lämnar spår av sorg, rädsla och frågor som saknar enkla svar. I ett sådant läge blir närvaro, gemenskap och lyssnande avgörande.

Studieförbundet Bilda Svealand samverkade tidigt med kyrkor i Örebro och närområdet för att erbjuda stöd till både personer som ville samtala, men även till de drabbade och deras familjer. Flera kyrkor, däribland Hagakyrkan, Frälsningsarmén, Filadelfiakyrkan Örebro, Korskyrkan Frövi och Betaniakyrkan i Åbytorp, höll öppet för samtal, ljuständning och stillhet. Även Svenska kyrkan öppnade sina kyrkor som trygga platser för den som behövde komma bort en stund, ställa frågor eller bara vara i gemenskap.

– I en sådan situation behöver vi ta ansvar tillsammans. Det handlar om att skapa trygga rum där människor får mötas, samtala och bära det svåra tillsammans, säger Nikolas Demetriades, regionchef för Bilda Svealand.

– När samhället prövas blir behovet av relationer och tillit ännu tydligare. Vi kan inte ändra det som har hänt, men vi kan bidra till att ingen behöver stå ensam i det, tillägger han.

En man med glasögon och skägg, klädd i svart tröja och röd skjorta, står utomhus en snöig dag.

Samtal om sorg och trygghet

Den 1 mars 2025 arrangerade S:ta Mariakyrkan i Örebro och Bilda, en särskild sorgedag med samtal, föreläsning och gemenskap. Många personer deltog, flera av dem hade varit berörda av händelsen.

Föreläsningen om trauma och stressreaktioner, ledd av Lotta Halvardsson Ekdahl, gav deltagarna kunskap om hur kropp och hjärna reagerar vid svåra händelser. Andningsövningar och strategier för återhämtning ingick. För många blev det en viktig bekräftelse på att deras reaktioner var normala.

Verksamhetsutvecklare Sausan Boya från Bilda beskrev dagen:

– Det var en väldigt fin, men också sorglig dag. Jag såg hur mycket det betydde för deltagarna att få ett tryggt rum där de kunde prata om sina känslor. Många delade för första gången sina tankar och upplevelser med andra som varit i samma situation.

I gruppsamtalen uppstod igenkänning.

– Flera sa till varandra: ”Det är normalt att känna så här.” Att få den bekräftelsen av någon som upplever samma sak var en lättnad.

En deltagare som befann sig på skolan under attentatet var inledningsvis tyst.

– Han var sluten i början. Men under dagen började han sakta öppna sig. Till slut kunde han sätta ord på det han varit med om. Det var starkt att se. Jag fick ont i hjärtat, men också hopp – vi kan hjälpa varandra att läka, säger Sausan.

I april fortsatte samtalet om sorg och förlust genom två föreläsningar med Lars Björklund och Kerstin Dillmar i samarbete mellan Sjukhuskyrkan på Universitetssjukhuset Örebro, USÖ och Studieförbundet Bilda. Både personal inom vård och allmänhet bjöds in till att lyssna, reflektera och prata om vägen vidare när livet förändras.

Behovet av fortsatta möten blev tydligt. Ingen ska behöva bära sin sorg ensam.

Leende kvinna med lockigt hår i ärmlös vit blus, poserar framför en grå bakgrund.

Tillbaka till trygghet – relationsbaserat stöd i skolan

Efter händelsen uppstod ett stort behov av trygghetsskapande insatser för skolans studenter. Särskilt utsatta var nyanlända och andra elever som befinner sig tidigt i sin etablering i samhället. Det fanns en risk att elever skulle ha svårt att återvända till skolan och fullfölja sina studier.

Mot denna bakgrund startade Bilda Svealand, i samverkan med Örebro kommun, projektet Tillbaka till trygghet. Projektet bygger på relationsbaserat och uppsökande arbete där en projektledare arbetar nära elever som påverkats av händelsen. Syftet är att stärka trygghet, delaktighet och tillhörighet samt att underlätta återgången till studier och vardag.

Insatserna består av individuella samtal, gruppaktiviteter och hälsofrämjande moment som ger utrymme för reflektion och bearbetning. Arbetssättet är flexibelt och individanpassat, med hänsyn till språk, livssituation och tidigare erfarenheter.

En del av arbetet har varit att finnas i skolans korridorer, där otryggheten varit som störst.

– Vi valde att vara i skolan. Många är där, men känner sig inte trygga, särskilt i korridoren. Då kom idén om en slöjdhörna i korridoren. Eleverna kan komma på rasten och göra något kreativt, säger Lucine Jarrah, som arbetar i projektet.

Det började med tre dagar i skolan och två dagar utanför. När det visade sig uppskattat ökade närvaron.

– SFI-elevernas klassrum ligger längst in i korridoren. Flera som drabbats mest vågade inte gå ut. Då gick jag till dem. Vi stickade och virkade tillsammans.

Affisch för "Slöjdhörnan" med slöjdschema och hjärtformad välkomstskylt dekorerad med prästkragar.

Det kreativa arbetet blev en väg in i samtal.

– De kan lätta sitt hjärta, prata lite och samtidigt öva svenska. Man blir ledsen, men man får också dela det med andra.

Lucine berättar om en elev som en morgon satt och målade inför ett prov.

– Hon sa: ”Nu har jag skapat ett glädjefullt minne av den här korridoren.” Det var starkt.

En annan elev från Ukraina, som tidigare arbetat som konstnär, började skapa figurer.

– Hon hade slutat måla. Vi pratade om det och jag uppmuntrade henne att börja igen. Vi måste inge hopp. Det är jätteviktigt.

Leende kvinna med grått hår, glasögon på huvudet, mönstrad jacka och pärlhalsband mot en grå bakgrund.

Långsiktighet och samverkan

Projektet genomförs i nära samarbete med skolpersonal, elevkoordinator och andra stödjande funktioner och fungerar som ett komplement till skolans ordinarie arbete. Bildas roll är att bidra med handlingsutrymme, närvaro och folkbildande metoder.

I april fortsatte samtalet om sorg och förlust genom föreläsningar med Lars Björklund och Kerstin Dillmar i samarbete med Sjukhuskyrkan. Både vårdpersonal och allmänhet bjöds in till reflektion om vägen vidare när livet förändras.

Genom samverkan, samtal och långsiktigt relationsarbete vill Bilda bidra till läkande och gemenskap. Sorgen delas inte av alla på samma sätt, men behovet av att dela den är gemensamt.

– Det är i mötet mellan människor som något kan börja läka. Där har folkbildningen en viktig roll, säger Nikolas Demetriades.