Equmeniakyrkan i Braås, en liten församling i ett mindre samhälle i Småland, ville skapa något nytt. Tillsammans med Bilda ansöktes om projektmedel från Socialstyrelsen för att motverka ofrivillig ensamhet.
Resultatet blev Vardagsrummet som varit i gång varje måndag eftermiddag under hösten -25 och som nu fortsätter under våren som en studiecirkel i Bilda.
Diakon Mathilda Ekztröm, är den drivande kraften i sammanhanget.
– Mötesplatsen är som ett vardagsrum – öppet, tillgängligt och med låga trösklar. Här kommer man som man är. Här lyssnas behoven in och riktningen tas ut allteftersom. Och på den vägen är det.
Fiaspel och frågesport
Det bjuds på fika och frågesport. Men även aktiviteter som pyssel, musik, matlagning eller att riva lakan till förband som skickas till Ukraina. Och de där så viktiga samtalen, som liksom smyger sig in överallt. Om livet. Samtalen som bygger gemenskap. Eller som en person uttryckte det: ”Här har jag många vänner. De är tacksamma att jag är här!”
I en retsam anda äger spelandet rum, för alla vill ju vinna. När den återkommande frågesporten är i gång är koncentrationen på topp. Småätandes på skumtomtar och pepparkakor, och en och annan klunk kaffe, konstaterar deltagarna att vad som hände i oktober i USA 1963 – det har de koll på, men vilket land artisten Laleh ursprungligen kommer ifrån är desto knepigare. Var det nån som kunde det?
Nya kontakter
Britta, 92 år och ganska nybliven änka, skäms inte för att säga att hon är ensam.
– Jag är ju själv därhemma. Där är det ensamt och tomt. Vardagsrummet blir något att gå på i vardagen, där jag träffar andra, och samtidigt känner att jag bidrar. Det är roligt att riva och rulla förband, och känna att man kan vara till lite nytta igen.
”Jag är ju själv därhemma. Där är det ensamt och tomt”.
Inget av ovannämnda saker är självklara när man är i en hög ålder. När livskamraten förvinner, och kanske vännerna, vem är man då? Britta konstaterar att hon fått nya kontakter genom att komma till Vardagsrummet:
– Jag är så glad att jag lärt känna Ulla! Hon ska komma hem till mig, har vi bestämt!
Vi behöver varandra
Diakon och projektledare Mathilda berättar att en brokig skara människor sökt sig till kyrkan. Vid ett tillfälle blev det matlagning av pizza, och alla fick förklarat för sig varför oreganon ska på pizzan innan den ska in i ugnen och inte efter. En annan träff lagades det ukrainsk mat då ukrainska deltagare visade hur det gick till. Det blir samtal om mat och minnen, och hur maten berättar en historia och samhörighet mellan människor. På samma sätt kan mat bygga broar i det lilla samhället Braås.
Just idag är det sång på programmet. En pensionerad musiklärare står på estraden och sjunger med entusiasm sånger som flera andra i bänkraden stämmer in i. Det känns i hjärtat när vi sjunger ”…och min hand är så lik din hand”. För visst är det så: i grund och botten är vi så lika. Vi behöver trygga platser, att få betyda något för nån annan, eller som Britta sa så bra ”Vi behöver varandra”. Något som sammanfattar Vardagsrummet i Braås ganska bra.