Studiecirkel som en motståndshandling i en tid av samhällsförändringar

Uppdaterad: 12 augusti 2025

I Umeå lyser flitens glöd när Anna Marklund håller studiecirklar. I över ett decennium har hon varit cirkelledare i olika former. Hon betonar vikten av att våga ta steget att bli cirkelledare och att mötas för att lära och växa tillsammans. Inte minst i en tid där folkbildningen är hotad.

I minst 10 år har Anna Marklund varit engagerad inom folkbildningen och regelbundet hållit i olika studiecirklar. Nu senast har hon varit cirkelledare hos Bilda för skrivarcirklar, bokcirklar och en hantverkscirkel med klimatrörelsen Rebellmammorna.

Att Anna blev cirkelledare beskriver hon som ett enkelt val: Hon bar på en kunskap som det fanns intresse för och som hon själv ville fortsätta diskutera med andra.

– Jag hittade någonting som var värdefullt för mig, som jag lärde mig och när jag berättade för andra om det så insåg jag att det fanns fler som ville lära sig. Då samlades vi, så lärde jag andra det. Eller snarare så lärde vi varandra, berättar Anna.

Detta visar sig bland annat genom Rebellmammornas grupp, där det finns en önskan att fördjupa sig och dela vardagens utmaningar i smått och stort. Till exempel hur man lagar en socka, i stället för att kasta den och köpa nytt så lär dem sig hur man kan göra.

Rebellmammorna bestämde sig också för att läsa någonting att fördjupa sig i och startade därför en bokcirkel hos Bilda. Under förra året studerade de Elin Wägner och funderade på hur man tänkte 1940, vad radikalpacifism och ekofeminism egentligen är och försökte förstå hur det är relevant idag och vilka lärdomar man kan dra av det. Ett första steg är att träffa varandra på en plats, att mötas och lära känna varandra. För att sedan tillsammans våga hantera känslorna och dela dem.

– Det är väldigt skönt att träffa andra människor som har samma drivkraft och få landa mjukt, berättar Anna.

Deras klimatengagemang återspeglas även i handarbete. Under hantverkscirkelns träffar har de bland annat stickat röda halsdukar som symboliserar Parisavtalet och 1,5-gradersmålet samt virkat små rebellmammor. Dessa verk ställdes sedan ut på Kvinnohistoriskt museum i Umeå i februari i år.

Fem personer sitter runt ett bord täckt med garn, pysselmaterial och snacks och ägnar sig åt stickning och andra pysselaktiviteter i ett väl upplyst rum. — Rebellmammorna träffas för att handarbeta tillsammans.

Flera personer arbetar med garn och virknålar vid ett bord som är täckt med färgglada garnnystan, förvaringsbehållare och hobbymaterial.

Tre stickade dockor sitter och håller i skyltar på svenska, placerade på ett bord. Dockorna bär färgglada kläder och hattar, med en grå vägg och affisch i bakgrunden. — Virkade rebellmammor ställdes ut på Kvinnohistoriskt museum.

Rollen som cirkelledare

Men att bli cirkelledare är inte ett självklart val för alla, det kan kännas som ett stort steg. Anna menar att man måste kliva över det inre motståndet att man behöver vara jättepåläst, en perfekt ledare och kunna undervisa som en lärare när man är cirkelledare.

– Det räcker att man är sig själv och att man vill lära sig om någonting tillsammans med andra. Att sen våga säga ”hej är det någon mer som är intresserad av det här, för jag skulle vilja…”. Man behöver inte ha fem kompisar med sig från början, utan man kan hitta personer efter vägen, till exempel via Bildas kanaler, säger Anna.

Hon vill förmedla att man ska våga se sig om efter likasinnade personer som vill göra saker tillsammans.

– Det är otroligt stärkande att gå efter sina egna inre drivkrafter och det man vill, och inte efter vad andra förväntar sig.

Anna förklarar att hon inte ser sig som en ledare som ska servera saker färdigt till andra, utan att hon ser sig som en ledare som håller rummet och förbereder.

– När människor hittar sitt fotfäste och blir starkare så kan de ta upp stafettpinnen och börja bidra själv. Om man visar på möjligheten så kommer det ge fler som förstår vikten av att träffas.

En av skrivarcirklarna Anna har är Write Yourself – läkande skrivande. Det handlar kortfattat om att skriva om egna svåra upplevelser, där man använder skrivandet som ett läkande verktyg. Anna berättar hur viktigt Write Yourself varit, och att hon vet att det finns personer som inte ens skulle ha tagit sig utanför huset om de inte haft den möjligheten som hon som ledare erbjudit. Anna beskriver att hon öppnat dörren till det rummet, och på samma sätt hur Studieförbund Bilda öppnar dörrar, både för henne som ledare men också för dem som vill kliva in och lära sig. Hon är tacksam att Bilda hjälper till att nå fler och nya personer. Att sedan rapportera närvaro på träffarna till Bilda ser hon som en stärkande handling, att det är ett beslut som man fullföljer.

Har fått fler vänner

En sak Anna vill lyfta fram är hur folkbildningen har gjort att hon hittat fler vänner. Det är personer som hon aldrig skulle ha träffat annars, om hon inte självt vågat kliva fram och säga att hon vill göra saker menar hon.

– Flera av dem tänker jag är vänner för livet, och jag visste inte ens vad dem hette för kanske tre månader sen. Det är helt otroligt, säger Anna.

Hon beskriver det som att i en tid där många är i sina egna bubblor, så borde man se studiecirklar som en möjlighet, och inte en ansträngning som läggs på vardagen. Man kan hitta personer som har liknande förutsättningar så kan man göra det tillsammans.

Två kvinnor hänger upp ett inramat dokument på en trävägg med andra föremål och papper; solljuset kastar skuggor på scenen. — Anna Marklund och Kerstin Engström förbereder utställningen på Kvinnohistoriskt museum i Umeå februari 2025.

Ser inget slut på behovet att träffas

Men att träffa andra erbjuder inte bara en möjlighet att få fler vänner, utan skapar också möjligheter för att mötas och utvecklas tillsammans. Anna känner sig tacksam att kunna bidra till sina medmänniskor och att skapa möjligheter att tänka på nya sätt tillsammans med personer som funderar på samma sak. Och att väcka den passiva gråa massan, som Anna kallar det. Med både Write yourself och Rebellmammornas cirklar stöttar dem varandra i att det är en process, där en kunskap leder till en annan, som leder till en annan, som leder till en annan, på ett organiskt sätt.

– Det här är ett långdistanslopp, jag ser liksom inget slut på behovet att träffas och diskutera och läsa tillsammans

Anna ser också studiecirklar som en motståndshandling. Hon betonar att det finns ett samhällsklimat som monterar ned, försvårar och stänger ned viktiga möjligheter. Det är därför extra viktigt att fortsätta träffas, menar hon.

– Det är en motståndshandling i en tid av samhällsförändringar där just att samlas i cirkeln inte stöttas politiskt, ekonomiskt eller retoriskt som tidigare.

Det är också stärkande att få respons av andra att det man gör är viktigt, menar Anna. Hon berättar att ibland kan det vara den personen som anmält sig sist, som sitter tyst och inte verkar så engagerad, som berättar hur viktigt det är. Efter ett tag kanske den personen börjar uttrycka sig, dela med sig och tar på sig en ny roll.

– Om jag leder en studiecirkel och får vara med i en process där en annan människa växer – det är det finaste jag kan vara med om!