Även om filmen Kampen för en ny chans – om kristna irakier på flykt inte hunnit bli helt klar och presenterades i en grovklippt version, som bitvis var svår att följa, så fick den ändå några unika människors öden i krigets skugga att träda fram och beröra.

Just detta var något som deltagarna i panelsamtalet efter visningen betonade som så viktigt. Debatten om flyktingar handlar alltför ofta om siffror. När det bakom varje siffra gömmer sig en människa – med historia, behov, rättigheter och förhoppningar.

Storasystern i familjen Alkia berättade om de diplom som hon fått efter fem års studier, som hon inte haft någon nytta av, eftersom de tvingats iväg just efter examen. Hennes yngre systrar om avbrutna utbildningar och brist på framtid. Deras mamma om smärtan i att inte kunna vara hos sin gamla mamma och hjälpa henne när hon är sjuk. Och deras pappa, som själv inte vågar gå ut och söka arbete, för risken att bli gripen och fängslad, utan istället tvingas skicka sina döttrar till hårt och dåligt betalt arbete i en textilfabrik för att klara familjens försörjning.

- Det är just sådant här som är vad flyktingskapet handlar om, konstaterade en kvinna i publiken efteråt.

Panelsamtalet som följde på filmen berörde många viktiga frågeställningar om flyktingskap och om de kristnas situation i Irak och resten av Mellanöstern.

Håkan Sandvik, präst i Svenska kyrkan, betonade vikten av att skilja mellan att hjälpa flyktingar och att stödja de kristna kyrkorna i Mellanöstern.

- När vi börjar tala om kristna flyktingar så blir det problematiskt, då gör vi skillnad på människor, menade han.

Flera av de andra i panelen höll med och Caritas representant Georg Joseph berättade att detta är en viktig princip för kyrkans arbete på plats och att de dessutom vädjar om att vi inte agera på något sätt här i Sverige som gör deras situation ännu svårare. Att spela upp motsättningarna mellan olika grupper tjänar ingen på:

- Som det sades flera gånger i filmen, före kriget var vi inte sunni, shia eller kristna, då var vi grannar, irakier som levde tillsammans.

Samtidigt är de kristnas situation i området mycket utsatt. Områden där det tidigare bodde många kristna, som i staden Mosul, är i princip tömda. ”Etnisk rensning”, var ett begrepp som användes flera gånger i samtalet, och som ingen egentligen motsatte sig.

Ska man ändå försöka hitta något hoppfullt i denna kväll, som kretsade kring smärtan och mörkret i krigets och kaosets skugga, är det ändå i människors längtan och vilja att leva. Den längtan och vilja som så ofta helt glöms bort i samtalet om flyktingskap, men som gör migrationen till en kraft i samhällsbygget, inte minst i Sverige, som Bildas förbundsrektor Kerstin Enlund berörde i sitt inledningstal:

- För den som hoppas öppnar sig världen, som en av döttrarna Alkia sa i filmen.

Och jag tror alla närvarande gick därifrån med tanken, att det är upp till oss att bevisa att det är sant.

I panelsamtalet som leddes av Johan Gärde, Ersta Sköndal högskola, deltog Rimon Dankha, gymansiestudent i Södertälje med bakgrund i Irak, Besim Aho, ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Södertälje, Håkan Sandvik, präst i Svenska kyrkan, Georg joseph, Caritas och fader Adris Hanna, syrisk-katolsk präst.

Text: Magnus Nordqvist

Bild: Magnus Nordqvist, Birgitta Haglund