Till förbundsstämmans kampanjsidor.

Klicka för att ladda ner talet som .pdf (öppnas i nytt fönster).

Bildas bidrag

Vad lämnar vi för avtryck där vi går fram? I bygder och städer där vi verkar. Genom en halv miljon studiecirklar där minst tre men inte gärna fler än ett dussin personer som alla fyllt 13 varit församlade minst tre gånger under minst nio studietimmar. Genom 7 000 kulturprogram om minst en halvtimme med minst fem fysiskt närvarande personer förutom Bildapersonal. Och genom 6 700 andra folkbildningsarrangemang med minst två personer minst 6 år gamla med sin ledare. Vad är det staten stöder med över 100 miljoner kronor för att under ett år ordna möten mellan 2.2 miljoner människor i Sverige? Vad kan vi svara skattebetalarna?

Vad är Bildas bidrag? Ett svar som tagit form hos mig under de två år jag varit ordförande handlar om fyra processer som Bilda medverkar i, sätter igång, själv eller gemensamt med våra medlemsorganisationer och andra i våra nätverk.

För det första: BILDA INDIVIDUALISERAR

Den mest grundläggande processen handlar om att vi avobjektifierar människor, dvs. vi utgår från att människan är en kreativ varelse, indragen i en kosmisk skapelseprocess. Inte främst ett objekt för andras mål och strävanden. Hon är ett subjekt, kallad och kapabel att förvalta, vinna insikter och förståelse, visa empati och engagemang. Alla våra verksamheter har detta gemensamt: en emancipation och frigörelse som gör deltagaren bekant med sina resurser; andliga, sociala, intellektuella, emotionella.

Ur omedvetenhetens, oförmågans och vanmaktens uppgivenhet kliver så bemäktigade individer fram. I fria verksamheter som inte ängslas över traditionella gränser mellan kropp och själ, intellekt och känsla, vetenskap och poesi.  En folkbildning där deltagarna gör sig medvetna om sig själva och sin omvärld. Jag skulle verkligen unna så många den bildningsupplevelsen.

Jag har ibland nämnt de pojkar som bor i glesbygden längs den skandinaviska bergskedjans sluttningar från Bohuslän ända upp till Lappland som sticker ut i all slags social statistik över betyg och folkhälsa men också tillit och politiskt förtroende. Jag vet att jag stigmatiserar dem när jag önskar att folkbildningen skulle hinna fram till dem innan populisterna börjar exploatera deras deras tro på starka, stöddiga män som frälsare, och deras rädsla och hat för de främmande varelser som påstås hota deras utglesade byar, typ vargar, stockholmare, homosexuella och muslimer.

Folkbildningen utmanar den typen av självförståelse och fördomsfullhet och utgår från att det finns en bildningsväg ut ur den.

Mitt i en egotrippad konsumtionskultur lever vi ut en humanistisk reflektions- och skapandekultur som ger instrument för utforskning om vem jag själv är, vilka de andra är och vem Gud är. Bilda möter både en människas kunskapstörst och hennes meningssökande. Båda handlar om samma längtan: den efter frihet. Det sker i viss mån i en pakt med såväl modernitetens civilisatoriska utvecklingsprojekt som postmodernitetens allmänna individfokus men vi tar också strid mot deras rationalistiska antagande om att människor utvecklas till allt högre stadier av förnuftstro, som frikopplar henne från ett tänkande om religion och mysterium.

I en av Bildas samproduktioner, boken Det upplysta ögat, vänder sig den helige Efraim syriern till Kristus med frågan:

” ’Vem kan fatta det fulla innehållet i ett enda yttrande av dig? Liksom törstiga människor som dricker ur en källa, lämnar vi kvar mycket mer än vad vi tar från den. ’ Aspekterna i hans ord är fler än de människor som lär av det”.

I folkbildningen ges och tas åt var och en efter behov i ett oändligt bildningsäventyr. Individualiseringen betyder att vi ser enskilda människorsom sobjekt, att vi respekterar att de har olika bildningsbehov, och att vi har metoder som kan anpassa oss efter det på ett sätt som kanske ingen annan samhällsinstitution kan göra.

För det andra: BILDA INTEGRERAR

Individualiseringen balanseras genom möten. Nyfikenheten på andra, identiteten kring en idé, erfarenhetsutbytet med likasinnade, kanske andra nördar, bara slippa vara ensam, att ha roligt ihop driver människor samman. Alla dessa fundamentala mänskliga behov sammanstrålar så genialt i Bildas verksamheter. Detta är särskilt intressant i ljuset av att skandinaver prioriterar sitt självförverkligande högre än alla andra folk och vägrar att lyda traditionella auktoriteter mer än alla andra – men de har också världens högsta tillit andra människor som utgår från att andra vill en väl och är att lita på.

Ni kanske minns repliken från filmen Tillsammans: "Hellre äter jag gröt tillsammans än fläskfilé ensam …"

I Bilda avvägs individualisering och integrering. I Sverige och Skandinavien är organisationer som Bilda och medlemsorganisationerna så viktiga för sociala möten. Där socialiseras vi in i formella grupper. Medan skolan och universiteten har en undervisning som riktas mot den enskilde individen, är folkbildning mer en social handling. Tonvikten är lagd på gemensam reflektion och produktion. Bilda bidrar på det här viset inte bara till en intellektuell utveckling utan också till en social.

Men på den här punkten finns också anledning till självkritik. Det är faktiskt en öppen fråga i vilken utsträckning vi fungerar i egentlig mening integrerande, ifall det är så att Bilda mestadels skapar vrår för likasinnade, vilket förvisso har sin tid och sitt existensberättigande, eller om vi därutöver förmår att slå broar. Är vårt erbjudande mestadels former för att odla likheter eller former för att hantera olikheter?

Bilda är långtifrån enhetligt.

Vi ger exempelvis plats för olika kulturyttringar; dem som dyrkar idoler, som själva gör sig till avbilder av dem och dem som gillar  ikoner – där inte deras egen blick utan Guds är avgörande.

Min hypotes är tills vidare denna: Ju mer sammansatta och oförutsägbara möten, desto mer bildning. Och desto värdefullare blir vårt bidrag till ett samhälle, som lider brist på mötesplatser där vi lär empati, förståelse och solidaritet. I kraft av sin mångkulturella sammansättning har Bilda potentialer vars samhällsbetydelse vi ännu bara kan ana.

För det tredje: BILDA INSTITUTIONALISERAR

Som ett studieförbund förvaltar vi fri och frivillig folkbildning som en samhällsidé. Vi tillhör en familj av nio studieförbund och 150 folkhögskolor, grenar på ett alltjämt växande släktträd. När väl detta är sagt står vi för olika politiska, pedagogiska och kulturella idéer. Vi bidrar till samhällets pluralism genom att odla idéer som varken den offentliga sektorn eller marknaden själv kan organisera. Delvis därför att de representerar särintressen: t ex kristen livsåskådning och mångkultur, som inte kan vinna uppslutning bland en majoritet men som ändå anses spela en roll för helheten.

Därför kan en sekulär stat också indirekt stödja religiös organisering genom folkbildningsanslaget. Utan att ta ställning till det religiösa innehållet stödjer staten ändå den folkbildning som pågår runt dessa värden därför att den anses bra för både människor och samhälle genom att träna och skola dem att vara medborgare, medarbetare och medmänniskor.Genom folkbildningen kan grupper av medborgare och flera olika identiteter ges ett offentligt erkännande, möjligheter till undervisning och kulturell utveckling som både kommer medlemmar och andra medborgare till del.

Genom Bilda kan också olika religiösa identiteter ta plats i det offentliga rummet.

Egentligen är detta en mycket fascinerande balansgång mellan statens intressen och våra medlemsorganisationers. Och kring gränsdragningen pågår det ett praktiskt politiskt omtänkande på alla nivåer – oftast långt ifrån retorikens talarstolar. Både i staten och på marknaden.

Välfärdsstaten är uppbyggd utifrån den hypotetiska tanken att ingen enda av oss skulle känna till vår samhällsposition, om vi är rika eller fattiga, barn till välutbildade eller outbildade föräldrar. Då skulle nämligen ingen av oss våga skapa något annat än ett system där den som är skörast och sämst lottad skulle få leva ett anständigt liv. Med denna statens trygghet i ryggen kan vi närma oss varandra i ett slags frihet från en skräck i misär, sjukdom och arbetslöshet.

Just nu tycks ett radikalt radikalt modellskifte när man återkallar oss och andra civilsamhällsorganisationer att täcka upp för de försämringar i fråga om tillgänglighet och ambitionssänkningar som präglat den offentliga sektorn inom till exempel äldreomsorgen. Runtom i Sverige sker det, på alla nivåer. Den allt mer kortsiktiga nyttostyrning som vi vant oss vid sedan en tid, projektosen,  slår nu ut i full blom.

Folkrörelser som en gång föregrep och drev fram välfärdsstaten och folkhemmet, tecknar nu under överenskommelser för att i någon mån. Ett överenskommelsekansli låter väl inte så farligt men jag tror det kan innehålla delar som inte i alla delar är bra för vare sig oss som självständig idébärare eller ens för samhället och medborgarna.  Socialdemokrater och vänsterpartister beklagar det, de andra partierna välkomnar och uppmuntrar det. Och marknaden spanar in oss därför att filantropi, välgörenhet och altruism tycks ha blivit extravärden som skulle kunna putsa upp ett kanske skamfilat eller luggslitet varumärke.

Folkbildningen institutionaliserar ett frihetsvärde. I ett egenintresse bör vi försvara vårt oberoende. Därom kan vi nog vara överens, men därutöver har Bilda däremot inte någon samhällsidé som vi kan ena oss omkring. Där har vi inget mandat från våra medlemsorganisationer vilka snarare indirekt lägger munkavle på oss. Vi utgör ingen politisk gemenskap.

Kristen tro underbygger solidariteten. Men hur solidaritetens idéer bäst ska organiseras kan vi inte yttra oss om – men väl folkbilda om och bryta tystnaden inför vad som framställs som en oundviklig omförhandling om ansvarsfördelningen mellan staten och civilsamhället. Just vår mångfald skulle göra sådana konfrontationer spännande och lärorika för var och en. Men, och det är en klassisk fråga i kristen sociallära, man kan ändå undra över om vi kortsiktigt leva diakonin utan att långsiktigt medverka i ett systemskifte som vi principiellt tvekar inför?

För det fjärde: BILDA INTERNATIONALISERAR

Och just nu känns det så fantastiskt att få vara med och bidra till att kristna minoriteter i vårt land synliggörs och erkänns i offentligheten som värdefulla trostraditioner och idébärare. Att få skapa ett centrum för östkyrkliga studier är ett exempel på en sådan, tydlig institutionalisering i ett mångreligiöst samhälle, finansierade delvis av en sekulär stat.

Det är mäktig erfarenhet i förbundsstyrelsens överläggningar att vi delar det väsentligaste men har så olika perspektiv och ställer så olika frågor.

Bara diffust anade jag något liknande i Uppsala, när jag kom hit för att studera 1969. Man hade berättat för mig att Uppsala inte alltid var en så bra miljö för kristen tro.  I gränderna kändes ännu efterskalven av Kyrkornas världsråds möte som hållits här året innan. Det internationella perspektivet öppnade sig för oss, fattigdomen, orättvisorna i ljuset av kristen tro och kyrkornas ansvar.

I den turbulens som denna perspektivförskjutning skapade är det möjligt att min kristna tro räddades av jag kom med i studiecirklar i kristen tro med studentpastorerna Ulla Bardhs och Per-Magnus Selinders. Och när dominikanersystern Catharina Broomé deltog i panelsamtal, patern Rainer Cars ledde bibelstudier och lekmannan Örjan Ekman berättade om Caritas i Kristna studentrörelsens arrangemang rämnade fullständigt frikyrkopojkens nationella förlåt och öppnade upp för nya vänner, världar och värden.

Studieförbundet är sedan länge medvetet indragen i en metaformos från att vara ett  ursprungsmärkt nationalstatligt folkrörelseprojekt till en bildningsrörelse mellan internationella kyrkofamiljer som både för oss tillbaka till vår gemensamma början och in i en ömsom fascinerande, ömsom brutala samtid. Bilda kommer idag att passera ytterligare en milstolpe på vägen mot vi vet inte riktigt vad, när vi strax ska välkomna ytterligare en kyrkofamilj som medlem i Bilda.

På sannolika grunder kan vi betrakta oss som ett försoningsverk även om vi kan anta att det nog tidvis kan öka både gemenskapen och friktionen. Vi är bröder och systrar som historiskt demoniserat varandra, och vars förfäder bespottat och bekrigat varandra.

I Bilda får vi göra bildningsresor som i vissa delar ska vara enskilda och självständiga men i andra förhoppningsvis kan formas till ett gemensamt bildningsäventyr av ömsesidigt lärande för att både förstå och utmana vår samtid utifrån kristen tro.  Vi får sträcka oss mot varandra och brottas med de djupgående existentiella problem och erfarenheter som enligt den synen ”borde” tillhöra det förflutna och vara utraderade i ett sekulärt icke-religiöst samhälle men som lika fullt  sysselsätter samtida storstadsmänniskor i en grundläggande ovisshet.

Vi har något viktigt gemensamt, som religionshistorikern Tor Andrae skrev í inledningen till sin bok I myrtenträdgården. Studie i tidig islamsk mystik. Året var1946.

Ämnet gällde de tidiga sufierna:
”Jag har inför deras ord haft en märklig upplevelse av något på en gång nytt och främmande och dock välbekant. J ag har sett in i en okänds drag, som dock varit en frändes. Jag har mött utsagor, som tvingat mig att betänkande och frågande granska min egen tro”. 

Europas och Mellanösterns historia och samtid är nu en så påtaglig del av Bildas vardag och verksamhet. Bilda blir en plats där vi berikas och också provoceras i en dialektik där vi fredligt och civiliserat lär oss att leva i en respekt, tolerans och kärlek som kan hjälpa oss att förstå främlingsrädslan och bekämpa främlingsfientlighet.  Erkänna religiositeten och försöka leva den i hägnet av en sekulär stat, vilket är en ny erfarenhet för de flesta av oss.

Bilda lever och institutionaliserar ett spänningsfält mellan dessa fyra processer. Den utmanar den tydliga individcentrering som folkrörelse- och folkhemsprojektet vilade på – din självständighet i centrum med staten som yttersta garant för den – mer kollektiva identiteter och andra synsätt på indidvid, kollektiv, samfund och demokrati. Det ruckar vår kollektiva nationalstatsinfattning.

Det är spännande kliv som vi tar tillsammans.  Hembygdens utsnittade stabila karta måste uppgraderas till en världskarta. Låt oss bilda oss tillsammans!

Erik Amnå, förbundsordförande, Studieförbundet Bilda