Ziv Koren är intensiv i sitt uttryck och närvarande i stunden. Han har mycket att berätta.

Han arbetar annorlunda än de flesta israeliska fotografer han känner i Israel. Sitter inte precis och väntar på att nyhetstidningar och magasin ska ta kontakt. Och han fotar inte mode, söta flickor, rockstjärnor eller andra kändisar. För det mesta hittar han ämnen som han själv tycker är intressant att arbeta med och går ut och plåtar.

- Under hela min drygt 20-åriga karriär har jag dokumenterat konflikten. Men jag har också redan från början intresserat mig för sociala problem. En väldigt stark drivkraft jag har är att berätta sanningen om samhällets baksida. Ja, jag blev faktiskt besatt av det när jag insåg att människor inte var intresserade, att de inte ville veta.

Tackade omedelbart ja

När han fick erbjudandet av Sune Fahlgren, direktor på Bildas studiecenter i Jerusalem, att göra en fotobok med både israeliskt och palestinskt perspektiv och att få skildra samhällets baksida räckte det så. Han tackade ja omedelbart.

- När man arbetar med ämnen som inte är så populära är det inte direkt vanligt att få sådana erbjudanden.

Samarbetet med Sune Fahlgren fungerade med en gång. Ziv Koren kände sig genast inkluderad, fick utrymme att arbeta flexibelt. Han fick fria händer att porträttera konflikten från båda sidor och samhällsproblemen i det moderna Israel. Något vi inte får se i dagliga nyhetsrapporteringar, understryker Ziv Koren.

- Jag är ganska ensam om att fotografera från båda sidor. Att andra fotografer inte gör det handlar helt enkelt om riskerna, säger han. Om jag inte tog mig till de palestinska områdena skulle jag heller inte kunna kalla mitt arbete fotojournalistik, då skulle det vara ren propaganda. Alla områden måste täckas för att ge en balanserad historia.

Foto som livskall

Fotot har Ziv Koren ägnat sig åt under större delen av sitt liv. Den första kameran fick han av sin mamma när han var barn. Under hela sin uppväxt gick han i skolor med konstprofil, sista året på högstadiet var han med om en motorcykelolycka och förstörde vänster knä och ankel. Så när han skulle göra sin militärtjänstgöring var det inte tal om att ge sig ut i strid. I stället anmälde han sitt intresse som militärfotograf. Det kom att bli ingången till hans fotokarriär.

- Jag tänkte att det var ett bra sätt att använda de här tre åren jag måste ge landet. Ungefär samtidigt som jag avslutade min militärtjänstgöring var jag också övertygad om att jag ville bli professionell fotojournalist.

Har gjort flera dokumentärer

Bland dokumentärer han gjort framhåller han gärna tre, en om en ung rysk prostituerad, Jessica Files, en om en HIV-smittad man och Louie Mer´i , A soldier going home om en soldat som förlorat båda sina ben.

- Det här är exempel på historier som många människor i hela världen kan relatera till och reflektera över. Mitt arbete är att förmedla dem på ett djupt och starkt etiskt förhållningssätt. Och naturligtvis med värdighet och integritet.

I Jessica Files ville han visa hur svårt det är att komma till Israel som invandrare. I dokumentären om den HIV-smittade mannen sätter han fokus på den dagliga kampen med sjukdomen men också med samhället och samhällets normer. A soldier going home blev både en bok och en vandringsutställning. Den publicerades i bland annat Time Magazine, Newsweek och Stern och fick många utmärkelser.

- Men jag är varken ute efter ära eller berömmelse. Ibland samarbetar jag med utländska nyhetstidningar och tidskrifter men om mina känslor får bestämma är det alltid svåra sociala problem jag vill skildra. Sådant som vanligtvis inte läggs ut med stora rubriker.

Någon stor drömmare är han inte, han är realist. Han vet att på båda sidor finns extrema gupper som inte har någon som helst önskan om fred. Men om ett fredsfördrag någon gång skulle komma att undertecknas är han säker på att det kommer att frigöra en massa kraft för att också ta hand om de interna problemen. Och så förklarar han vad han menar med realist genom att citera Israels förste premiärminister Ben Gurion: ”En jude som inte tror på mirakel är inte en realist.”

Text: Birgitta Haglund

Bild: Birgitta Haglund, Tobias Johansson

Bilder från invigningen 6 oktober

Ett hundratal lockades till S:ta Eugenia när boken Shalom Inshallah släpptes (läs mer här) och utställningen invigdes. Parallellt med utställningen, som pågår oktober ut, arrangerar Bilda torsdagsseminarier. Läs mer om dem här.