”Jag har under tre månader arbetat som volontär för studiecentret Bilda som ligger alldeles intill Jaffaporten - en av fem portar som leder in till den gamla staden Jerusalem.” Läs Mikael Eggehorns egen berättelse om sin vistelse i Israel och Palestina.

När vintern var som mörkast och kallast och jag precis hade firat min 21-årsdag fick jag plötsligt ett erbjudande om att arbeta som volontär i Israel, Jerusalem. Visst skulle jag bort från vänner och familj i tre månader - men vem vill inte ha sol och blå himmel när vinterns kyla biter som hårdast?

Särskilt också eftersom jag som många andra i min ålder kanske blivit lite vilsna och osäkra på vilken väg vi ska gå här i livet.

Det är lätt att bara följa vänner, mamma eller pappa etc, men det är svårt att verkligen hitta sig själv och sin egen väg. Jag kan bara säga att den här resan tog mig en bra bit på vägen och det var extremt nyttigt att bara ta en paus ifrån allting en liten stund och bara vara med sig själv.

Bort från vänner, bort från familj, bort från den här svenska mentaliteten och komma ensam till ett helt främmande land där ingen vet vem just du är. Du får chansen att visa dig själv i en nytt ljus, göra ett nytt första intryck. Många upptäcker nog inte vilka dom är om dom bara gör samma saker varje dag, det är som att gå in i en roll och sen inte kunna släppa den.

Man får ett helt nytt perspektiv på saker och ting, på människor, på Sverige, på sig själv.

Två månader bakom muren

I två månader bodde jag i Betlehem på ett ställe som hette Bethlehem bible college i deras gästhus. Betlehem ligger på Västbanken som ligger på andra sidan av denna mur som restes år 2002 för att minska antalet terrorattacker i det heliga landet - trots att redan innan så dog det fler folk i bilolyckor än det vad det gjorde i terrorattacker. Sen så finns det väl spadar på andra sidan också, så hade man varit terrorist tror jag inte det hade varit speciellt svårt att få med sig bomber till den andra sidan.

Detta har försvårat det något kolossalt för de 30 000 palestinier som bor i Betlehem och som arbetar i Jerusalem. Varje morgon måste de gå upp vid 3-4 för att tidigt vara på plats vid checkpointen för att vara säkra på att de kommer i tid till sina jobb. Det kan vara runt 3000 människor på morgnarna som står i kö och väntar på att bli förbisläppta av den israeliska militären som ofta inte är så överdrivet vänliga mot dessa människor.

Eftersom jag bodde i Betlehem då så blev jag också tvungen att pendla in till Jerusalem varje dag precis som alla palestinier. Så varje morgon promenerade jag till checkpointen längs muren som var fylld med väldigt vacker graffiti där palestinierna har gett konsten ett uttryck för sitt hopp om frihet.

När man kommer fram till själva checkpointen så får man känslan av att föras fram som boskap. Först ska man gå i genom något som påminner om fållor med stora järnstängsel som väggar och taggtråd som hänger lite varstans. Sedan ska man i genom en tung säkerhetsdörr av järn som bara snurrar åt ett håll och gnisslar lite småläskigt när man går genom den.

I ett litet bås sitter en israelisk soldat som ber dig visa ditt pass och eventuellt visum. Soldaten nickar medgivande, ger dig kanske ett leende för att han ser att du är en turist och låter dig gå vidare till nästa säkerhetskontroll. Här kan du få stå i kö länge om du har otur, man vet aldrig hur länge det kan ta. Nu ska du igenom en metalldetektor där ingenting får pipa så du kommer att få ta av dig allt från mobil till din livrem. Ditt bagage röntgas efter eventuella sprängämnen och piper det inte när du går genom metalldetektorn så kan du trä på dig ditt skärp och packa ihop dina grejer från rullbandet och fortsätta till den sista kontrollen.

Här kollar dom ditt pass ännu en gång och eftersom dom ser att du inte är en palestinier kan du få ett leende och ”have a nice day, sir” innan du kommer ut på andra sidan och hoppar på bussen till Jerusalem.

Möten på restauranger

En sak som påverkade mig ganska starkt var när jag på ett shawarma-ställe i Betlehem, lite likt våra kebaberior i Sverige, och träffade på ett par unga män som jobbade där. Eftersom dom såg att jag var från fjärran land blev de snabbt intresserade av mig och började dela med sig av sig själva på väldigt knacklig engelska.

Den ena killen som var från Hebron blev plötsligt eld och lågor och tog fram ett litet knyte han hade med sig i sin väska. Inlindat i en näsduk låg där ett par antika stenamuletter med vad som liknade hinduistiska avbildningar som han hade funnit under någon utgrävning i sin hemstad. En ring hängde i en kedja runt hans hals, det var hans kärlek berättade han.

Han hade en plan om att han skulle sälja dessa amuletter till en antikhandlare som han kände och sedan immigrera till Amerika med sin kärlek om han bara fick sitt visum.

Man såg liksom att fastän allting var så osäkert och allt verkade så omöjligt hade han i alla fall en plan som fick hans ögon att gnistra när han berättade om den. Vem vet om han får ett visum? Vem vet om han kommer klara sig i denna hårda värld?

Att våga följa sina drömmar

Det är något jag tycker saknas här i Sverige, vi har så mycket möjligheter men det är ingen som tar för sig. Vi måste få bort attityder som ”det där är omöjligt”. Det är dags att vi börjar tro på oss själva! Jag vet att det finns mycket potential och särskilt bland oss unga. Ibland är det bara att blunda och hoppa.

Våga följa era drömmar!

Text och bild: Mikael Eggehorn, före detta Sorundabo