Text: Tobias Johansson

Bild: Nsibin

”Åker man som turist kanske man bara kan ha roligt, och åka runt och välja vad man vill se. Men när man är där på studieresa, lyssnar på föreläsningar, diskuterar vardagen med människorna som bor där, och de som varit där och bott tillsammans med judiska och palestinska familjer, då kommer det in på livet – det blir en helt annan upplevelse, en helt annan bild.”

Av känsliga politiska skäl vill hon inte berätta vilket hemland hon kommer ifrån. Nsibin är ett fingerat namn; hon har valt att vara anonym. För ett par år sedan gick hon en kurs i Mellanösternkunskap på en högskola i Sverige, där hon bor. Hon kom i kontakt med oss i Bilda i samband med att vi sökte efter människor som ville dela sina reseberättelser från Mellanöstern för ett nummer av vår tidning :kolon.

Ett villkor för att Nsibin skulle medverka i :kolon var att vi lovade att lägga upp hela hennes berättelse på vår webb. Så att den som är nyfiken kan ta del av hela.

I en tidning måste man ju hela tiden korta ner och rationalisera.

Nsibins reseberättelse handlar om hur det är att vara svensk med utländsk härkomst, och kristen, och resa till Jerusalem, Israel och de palestinska områdena.

Här är hela intervjun i okortat skick, i fråga och svar-form. Intervjun genomfördes i augusti 2011.

Hej! Var ska vi börja?

- Det finns så otroligt mycket att berätta. Jerusalem är verkligen en värld i miniatyr.

- Att jag vill vara anonym beror på mitt hemland. Bor man exempelvis i Iran, Syrien, och Libanon är det förbjudet att åka till Israel. Man kan stöta på problem; både när man är på besök i Israel, liksom när man åker tillbaka till sitt hemland. Släkten som bor kvar i hemlandet kan få problem. Det kanske låter främmande i Sverige, men att pressa släkten på information är metoder som man använder sig av i Mellanöstern, och då lider man själv också, även om man inte blir direkt utsatt.

- Vi har ingen del i konflikten, men vi hamnar ändå i problemen. Man kan bli beskylld som kristen att ligga i maskopi med västvärlden, och anklagas för spionage. Trots att man egentligen inte tillhör någon del av grupperna i konflikten.

Du gick en högskolekurs?

- Jag gick en högskolekurs i Mellanösternkunskap, som handlade om religionerna i Mellanöstern; islam, kristendomen och judendomen. Vi hade tre lärare som är väldigt engagerade i frågorna, och som tog med eleverna, de som ville, på en resa efter kursen. Vi åkte runt i Israel och Palestina. Jag har åkt både med högskolan. När jag åkte dit med studieresan skapade jag en kontakt med klostret Mar Marqus, med den assyriska munkprästen. Det gjorde att jag åkte tillbaka, och reste tillsammans med munkprästen Rabi Rabban Shamoun, kyrkorådsordförande i syrisk ortodoxa kyrkan i Jerusalem, och äldstebröder och systrar. Vi åkte i kyrkofädernas fotspår: Jerusalem, Antiochia, Tur Abdin. Vi besökte kloster, kyrkor, församlingar.

Om vi tar resan du gjorde med högskolan - vad handlade den resan om?

- De flesta studenterna på min kurs var svenskar som aldrig varit i Mellanöstern. Det närmsta de varit var turistorterna i Turkiet, om de varit där överhuvudtaget. De hade inte upplevt Mellanöstern. Tanken är att man går kursen, då man läser om de olika religionerna och kulturerna som dominerar där, och avslutar med en studieresa där man får möjlighet att se platserna, träffa människorna, och lyssna på olika föredragare.

- För mig som kristen var det viktigt att se platserna där Jesus vandrat. Det är stort och överväldigande.

- Vi besökte olika kyrkor och kloster. Vi hade ett möte med rabbi David Rosen som är direktor för AJC:s (Global Jewish Advocacy) Department for Interreligious Affairs. Han berättade om sin syn på saken om konflikten, och om framtiden och om situationen nu. Han berättade om israeler som vill ha fred och ha en tvåstatslösning, för de kände att befolkningstillväxten i Israel jämfört med den palestinska var för låg. Skulle det bara vara Israel skulle palestinierna förr eller senare utgöra majoriteten – och då är det bättre att ha två stater, så att israel kan känna sig trygg i sin lilla stat.

- Vi besökte svenska konsulatet, där vi deltog i en föreläsning på svenska konsulatet, där generalkonsul Axel Wernhoff berättade hur han som svensk såg på situationen i Israel och Palestina, men med försiktighet och tydlighet i att inte ta ställning; det är den diplomatin Sverige har. Han hade också bjudit in representanter för den palestinska och israeliska sidan, bland annat akademiker från Jerusalems universitet. Innan de inbjudna kom pratade vi om situationen, och så träffde vi de som jobbar för Sveriges räkning, som berättade ur olika synvinklar. Sedan mötte vi folk, en professor, en universitetslektor. Vi umgicks tillsammans och hade en trevlig stund, försökte prata med varandra, om vad man varit med om och upplevt.

- Vi besökte också universitetet i Betlehem, som drivs av katolska kyrkan. Det är en palestinsk katolsk präst som är rektor där; han berättade om situationen i området, om svårigheterna, och gav sin synvinkel på saken. Vi fick tillfälle att diskutera och ställa frågor. Han visade oss de judiska bosättningarna från utsikten på universitetets tak.

- Han berättade att han skulle fira jul tillsammans med sin familj, en gammal mor bland annat, men fick inte passera över gränsen. Han var verkligen fortfarande ledsen, att man berövats den rättigheten, det som kan vara en självklarhet för en annan. Han sa också att det sorgliga i det hela, det var att det inte var förrän den palestinska kampen för mänskliga rättigheter tog till vapen - med hoten, det som kallas för terrorism i väst – det var inte förrän då världen började lyssna på dem. Han tyckte att det var sorgligt att väst, som förespråkar mänskliga rättigheter och demokrati, inte lyssnar förrän man tar till våld.

- Vi besökte också Masada och Nasaret, och Kafarnaum vid Genesarets sjö, där vi åt Petrusfisk.

Du reste i huvudsak med svenskar. Vad tänkte du om svenskarna, förstod de?

- Majoriteten som reste var svenskar, både kristna och muslimer. Exempelvis en som hade en pappa från södra Irak. En bosnisk tjej; muslim. Och jag, som kristen från Mellanöstern.

- Jag har uppfattningen att vissa svenskar som har frikyrklig bakgrund är mer eller mindre för sionismen. Man ser detta som det förlovade landet och tror på löftet som har infriats till Israel i de heliga skrifterna. Man stödjer helhjärtat sionismen.

- Den andra delen är de svenskar som tillhör Svenska kyrkan, till exempel. Och de som är vänsterorienterade – kanske jag har fel, det här är min upplevelse i samtalet med dem. De verkar vara mer för den palestinska saken, den palestinska kampen, mot sionismen. De har helt andra förklaringar till varför de har den uppfattningen, varför de tagit den ställningen.

- Det finns en en del också som varken tillhör den ena eller andra sidan, kanske de är frikyrkliga, kanske från Svenska kyrkan – som inte vet vems sida de ska stå på. Som inte vet om de ska ta ställning eller inte, för den ena eller andra sidan. Eller så har de tagit ställning utifrån sin politiska bakgrund, beroende på vilken partipolitik man lutar sig emot. Konflikten i Israel och Palestina är trots allt inte världens största problem, men nog världens svåraste – de här personerna förstår inte riktigt vad som händer och sker.

- De frågar oss: ”Varför är det så här i era länder, vi begriper inte att det kan vara krig på grund av religion?” De förstår inte riktigt att religionen kan vara ett svepskäl till så mycket annat som kan ligga i bakgrudnen. I Israel är det inte i första hand att man är judar eller muslimer – det är i första hand i stället politiska problem, som man blåser upp med hjälp av religiösa argument.

- Jag har fått höra av palestinier i Jerusalem att så här extremt religiösa var de inte innan. Den religiösa islamiska slöjan, attributen hur man klär sig ... det har förstärkts oerhört i och med att konflikten intensifieras, i och med intifadan. De flesta palestinier blev extremt religiösa plötsligt. Kvinnorna blev extremt beslöjade. Jag upplever att man använt religionen för att skapa en starkare enhet mot den rådande situationen, mot Israel, för att skapa en större känsla av vi och dom.

- När det gäller dem med muslimsk bakgrund i gruppen upplevde jag från både de som är födda och uppvuxna i Sverige och i ett europeiskt land, eller i Mellanöstern, har man ett antiisraeliskt och antisionistiskt perspektiv. Viktigt att komma ihåg att antisionistisk inte innebär att man är antisemit – araber är också semiter.

- Exempelvis det här med kriget på Balkan. Då kom islamistiska strömningar från Saudi Arabien och Iran, som hjälpte till med vapen och krigsutrustning, och med islamistisk religionsundervisning. Det var då de började bli mer muslimer. Innan var de som vilka européer som helst. Och det var också de här strömningarna som hjälpte till att underblåsa konflikterna på Balkan. Bosien, Serbien, Kroatien, Israel och Palestina. Religion som svepskäl för att underbygga konflikten.

- Jag har varit på ställen med en vägg mitt i gatan, där ortodoxa judar inte ens vill vidröra araber. Israeler passerar bara på höger sida, och palestinier bara på vänster sida. Det är mitt på samma gata, men de får inte gå på samma gata. Då tänker man: ”Vart är världen på väg?” När andra världskriget tog slut sa man att det här skulle aldrig hända igen. Det är ju de budskapen man fått när man pratat och läst om Andra världskriget, om koncentrationslägren, om det som skedde mot judar, zigenare och alla andra. ”Detta får aldrig ske igen!” Men människor har så kort minne och glömmer, och så upprepar de samma dumheter om och om igen. Hur många gånger ska man uppleva det innan folk förstår?

- Ibland tänker jag att det är lika bra att den här konflikten pågår, med tanke på om ena sidan vinner så gör den slut på den andra sidan. Då slutar det i en mänsklig katastrof.

- Och alla har sin del i det här. Många palestinier ser sig som en bricka i ett spel, att de andra arabiska länderna inte hjälper dem utan stjälper dem, att de andra länderna inte låtit situationen försämras eller förbättras för då skulle deras egna intressen hamna i konflikt. Jordanien, Syrien, Egypten – de har alla intresse i att konflikten pågår. En kristen palestinier jag träffade, som varit politisk engagerad berättade detta för mig. Han påpekade att israeler och palestinier suttit vid förhandlingsbordet, men att israeler ändå går därifrån och provocerar palestinierna, och beskyller dem för att bryta freden. Israel har fördel i att konflikten pågår för så länge den fortsätter kan de fortsätta med att roffa åt sig mark och bygga nya bosättningar. Så att det till slut inte finns någon jord kvar för palestinierna. Därför vill man inte ha fred.

- Alltihop är verkligen en mycket, mycket sorglig situation.

Har du något särskilt starkt minne från dina möten med människorna i Jerusalem?

- Mötet med människorna, från vilken del de än kom, var starkt. Var och en har sin berättelse. Och det de berättar är sant i sig – det är svårt att ta ställning för någon sida. Alla berättar från sin sida, från sin sorg. I klostret Mar Marqus kom ett par på besök. De ville titta på klostret och satte sig där, och vi började prata. De hade emigrerat till Israel men ursprungligen kom från Turkiet, och som alla judar i Turkiet kom de ursprungligen från Spanien och talade ladino. Deras förfäder kom från inkvisitionen i Spanien, som de flytt undan, till nuvarande Turkiet. Jag träffade dem och vi satt och pratade om mitt folks, det assyriska folket, och de om sitt folk. Om fördrivelsen, om folkmorden på våra respektive folk. Vi såg att det kunde dras paralleller: båda folken har vandrat runt i världen, drivits ut från det ena landet och begett sig till det andra. Det var en stark upplevelse att få lyssna på deras historia och få berätta min.

- På Swedish Christian Study Centre hade de ordnat en föreläsning med palestiniern Al Bukhari som är ledare för en grupp muslimer, dervischer och sufister. Hans fru sa att hennes släkt är ättlingar till mycket gamla invånare i Palestina, ättling till Salah-addin ayob. Hennes far var sjuk på andra sidan gränsen och hon fick inte lov att passera gränsen och träffa honom. Han dog och hon fick inte vara med på begravningen. De ägde ett hus i gamla Jerusalem, ett av de äldre husen. Det är få palestinier som har kvar sina hus eftersom man ålagt så mycket skatt och andra utgifter på dem, så man klarar inte av att betala. Dessutom är man lågavlönad, så man säljer dem och förstås är det israeler som köper. Hon sa att de försöker behålla huset, hur svårt det än är. De kämpar, för att bit för bit tas ifrån dem. Hon hade tårar i ögonen, och när hon berättade att hon inte fick träffa sin pappa, då brast hon i gråt.

- En äldre judisk professor som var med i mötet med Rabbi David Rosen berättade om sin barndom. När han växte upp i Jersualem var det inte så många judar där. Och de var judar som inte emigrerat dit, de hade hela tiden bott där, innan europeiska judar emigrerade dit; det var då problemen började. Han berättade om att det fanns tillfällen i hans barndom när araberna hade hotat familjen. När den israeliska staten bildades fanns det grannar som ville ta livet av dem. De hade varit grannar i hur många år som helst, och ändå ville grannarna ta livet av dem. Det är lika viktigt att judar har ett hem att känna sig trygga i, det måste man tänka på när man hör om palestinier som berövats sina hem, mark och egendom.

- Det berättades om en äldre muslimsk man, som var gammal och sjuk. Han bad barnbarnen bära honom ut till trädgården han ägt, så han kunde stå där och titta på det han ägt. Han hade varit med och planterat träden. Vid varje årstidsskifte ville han dit och se hur träden växte, och hur fälten såg ut. I hela sitt unga liv hade han arbetat på den, den var hans livsverk. Det var mark som varit i deras ägor i generation efter generation, som tagits ifrån dem.

- Det är väldigt sorgligt. Man önskar ju att man hade någon makt att ingripa, att göra något. Såren, jag tror att det blir en varböld som när som helst kan spricka. Att det blir till hat.

- Det är så mycket frustration och hopplöshet. Åker man som turist kanske man bara kan ha roligt, och åka runt och välja vad man vill se. Men när man är där på studieresa, lyssnar på föreläsningar, diskuterar vardagen med människorna som bor där, och de som varit där och bott tillsammans med judiska och palestinska familjer, då kommer det in på livet – det blir en helt annan upplevelse, en helt annan bild.

Du talar om frustration och hopplöshet – kände du hopp någon gång?

- Det känns som att det mest är kvinnor som försöker på fredligt sätt att skapa ett uthärdligt liv sida vid sida. Som Amnesty, det är mest kvinnor. Jag upplevde att det var mest israeliska kvinnor, men också kristna palestinska kvinnor.

- Som i de långa köerna, där finns det en organisation med israeliska kvinnor som försöker stoppa våldsamheterna vid checkpoints. Finns en bra dokumentär man kan leta efter på nätet. De tigger till sina egna soldater: släpp henne förbi, den här kvinnan vill ta sina sjuka barn till andra sidan, den här kvinnan vill jobba, förtjäna levebrödet till sina barn hemma.

- Vi träffade en representant för organisationen. Hon berättade att när hon pratade med sina söner så blev det en helt annan sak. ”Nej, vi måste försvara oss. Måste vi ta till vapen så ska vi göra det. Skulle du inte skjuta den palestinier som hotade ditt barn och barnbarn?” Hon förstår att det är så, trots att hon jobbar för freden. Hon skulle själv försvara sig.

Vill du berätta om dina tankar som kristen från Mellanöstern?

- De kristna palestinierna har valt mer och mer att fly från landet, de vill inte ta till våldsamheter, de orkar inte står där och tacka och ta emot bara. Det är antingen att man kämpar eller att man ger upp. Det är sorgligt, för landet har nästan tömts på kristna. Jag menar inte från de kristna kyrkorna som är närvarande, där finns nunnor och munkar från de olika kyrkorna – men de är inte urinvånarna. De kristna urinvånarna har flytt. Betlehem var en kristen stad men det är den inte längre. Många av de andra orterna som haft majoriteten kristna församlingar har krympt. Det finns fler kristna palestinier i Australien än i Palestina. Jag har varit där och träffat en del av dem. De har tagit med sig allt och flyttat. När man pratar med dem säger dom att konflikten gärna får lösas på ett fredligt sätt, men samtidigt, officiellt, så säger de att de står för den palestinska saken.

- Pratar man med dem mellan fyra ögon får man höra om hur klämda de är mellan den judiska gruppen och den palestinska islamska gruppen. Muslimer har vänt sig både mot kristna och judar; kristendomen har blivit en symbol för sionismen, för att västerlandet stödjer sionismen. Det heter att först var britterna i området och ställde till, och sedan kom USA. Konflikten har inget med kristendomen att göra, men den ses ändå som de kristnas fel, för att Väst är så synonymt med kristendomen. Eftersom Väst är Israelvänligt resulterar det i att den muslimska världen därmed är fientlig emot även de kristna.

Vad bär du med dig hem?

- Rabi Rabban Shamoun gjorde att jag kom tillbaka till regionen. Jag reste med honom och några fler till Antiocha där den första kristna församlingen bildades. Vi åkte vidare till sydöstra Turkiet och till Tur abdin, som betyder ”de troende bedjarnas berg”. Det är fullt med kloster och kyrkor och församlingar där, men de står tomma, det är tomt på den kristna assyriska befolkningen. Det finns ett kloster där som är drygt 1400 år gammalt, Mar Gabriel. Jag rekommenderar varmt att man besöker det klostret. Samt Dera D’Zaffran, som är en helgedom från den förkristna perioden. När kristendomen kom blev det ett kloster.

- Mötet där resulterade i nya kontakter för mig. Det var väldigt, väldigt givande. Sedan dess har jag haft kontakt med klostret, via munkprästen, och lärt mig mycket om kristna krykans historia; om den orientaliska kyrkotraditionen, och om akkado-arameiska språket, som är Jesus modersmål.

- De har ett bibliotek med böcker som är krivna på pergament som kanske är 800-1000 år gamla, 1200, 1500 år gamla. Jag trodde inte mina ögon, visste inte hur jag skulle håll i dem. Klostret har inte resurserna för att ta väl hand om dem. Och på grund av att man inte vet hur man ska ta hand om dem håller vissa på att förfalla.

- Jag vill också berätta om det assyriska klostret i Jerusalem. Det som är problematiskt där är att de flesta av dem är ättlingar till assyrier i ottomanska riket, nuvarande turkiet; närmare bestämt Tur Abdin och Malatya, och olika trakter där assyrierna levde under ottomanska riket i Turkiet. När massakern på armenier och assyrier skedde flydde de bland annat till Israel, som hette Palestina på den tiden. Armenierna och assyrierna är ättlingar till dem. Inte alla, det finns också de som varit bosatta där sedan tidigare. Det som är problematiskt där är att vårt språk, det assyriskt -arameiska, är samma som Jesus modersmål. Jesus är ättling till de judar som fördes till Assyrien, om man går långt tillbaka i tiden. När de fördes dit anammade de det assyriskt-arameiska språket. Så de tidiga skrifterna är skrivna på det språket.

- 1914-1915 flydde en del till Palestina och småningom glömde de bort sitt modersmål och började tala arabiska; precis som befolkningen gjorde. Och därmed kom de att identifieras med araber, och det är problematiskt, det vill vi inte. De är inte araber. Majoriteten av dem bekänner sig till den syrisk ortodoxa kyrkan. De är bland annat bosatta i Betlehem och Jerusalem.

- I Jerusalem finns klostret Mar Marqus, S:t Markus, som drivs av syrisk ortodoxa munkar. Där kan man bo billigt och prata med Rabi Rabba Shaumon. Ja, vi kallar också våra präster för rabbi, det betyder lärare, mästare. Marmarkos är byggt över aposteln Markus, och hans mor bodde där. När Petrus var i fängelse satt Jesus moder Maria och apostlarna hemma hos Markus moder Maria. Det står i Apsotlagärningarna om att när änglarna befriat Petrus så ska han komma och knacka på den dörren. Det är det huset som klostret är byggt på.

- Liturgin är fortfarande på akkado-arameiska. Man skriver och läser på det språket, men församlingen har tyvärr tappat kontakten med sina egna rötter, i och med att man anammat arabiskan som vardagsspråk och också lätt förväxlas med araber.

- När man kommer in hittar man en sten som skrivits år 73 efter Kristus, på akkado-arameiska med strangili-bokstäver, översatt på engelska. Efter att Titus förstörde Jerusalem så återuppbyggde man staden, och då byggde man också upp klostret. Det var som ett ställe man kunde samlas och be på, som så småningom blev en kyrka och ett kloster.

- Jag tycker att det är viktigt att man vet att det finns en annan minoritet där i Jerusalem, som man gärna vill identifiera med araber. Bland annat armenier och assyrier, som trots att de talar arabiska som vardagsspråk, har sitt eget språk med egna bokstäver, sin egen historia, kultur och tradition. Spåren efter dem kan man se än idag på pelarna vid ingången atill Gravkyrkan. Där finns det inskriptioner av assyriska munkar och pilgrimer.

- Min önskan är att Jerusalem inte ska tillhöra någon specifik grupp. Staden är helig för oss alla. Vi borde gemensamt ha del av den: Jerusalem är ett hem för både kristna, muslimer och judar.