Bilda Syd arrangerade en studieresa för personal och förtroendevalda på temat Hinder för fred. Konsulent Jonas Pramwall delar här med sig av sina reflektioner efter resan.

Vi möts på eftermiddagen av ett mustigt och larmande Jerusalem. Inte bara en stad som lever sitt eget liv i det yttre utan också en stad som lever ett liv djupt under huden på människor med olika religiös hemvist och tradition. Här blandas allt på ett märkligt sätt. Människor, politik, längtan och religion. Jag har aldrig varit i regionen förut och har väl inte heller haft en så där värst stor längtan dit. Men att åka med Bilda på en studieresa är väldigt spännande. Temat för resan är hinder för fred. Vi börjar med att besöka ett museum där vi får hjälp av guiden att förstå det judiska folkets historia och sätt att leva.

Vi möter människor, organisationer som har mycket att säga om läget mellan israeler och palestinier. De gör avtryck och vi talar mycket i gruppen om problematiken.

Men det känns som jag gräver i en stor gryta med en tesked. Jag känner dofterna av det sköna och höga, men anar också smärtan bakom fasaden, och jag undrar om det på djupet är möjligt att förstå en konflikt som har så många lager. Min svenska tesked väger lätt i handen, men den är den enda jag har. Men visst lyssnar jag, försöker känna in och se. Vi möter en företrädare för Israels första kibbutz och han tar oss med in i kibbutzlivets historia på ett levande och intressant sätt. Vi möter palestinier från flyktingläger på Västbanken och hör deras berättelser. Genom allt ligger en underton av frustration som jäser. Jag förstår, men förstår ändå inte. Jag ser, men ser ändå inte. Men jag är där och låter mig beröras trots att det är som en osynlig glasruta mellan mig och den verklighet som är deras.

Över Hebron lutar sig orättvisans armbåge. Den borrar sig ner i de vanliga palestiniernas liv. Förtryckets vassa armbåge rör ständigt om och är aldrig inaktiv. Den är som en borr som tränger allt djupare ner i jorden. Palestinierna måste hela tiden gå runt den, förhålla sig till den, akta sig. Allt medan de israeliska småflickorna går med lätta steg över gatan i välflätade flätor och blanka skor. De går där skyddade av unga pojkmilitärer med fjuniga mustascher. Vad tänker dessa bosättarbarn på? Är det de som i framtiden tillsammans sina palestinska kusiner skall bygga en bättre framtid? Är det möjligt?

Vi besöker TIPH (Temporary international presence in Hebron). Deras uppgift är att vara observatörer och anteckna vad de ser av oegentligheter på gatorna. Vi hör ett föredrag av personalen hur de jobbar. De bär inga vapen när de rör de sig på Västbanken. Jag blir så varm i hjärtat när jag ser dem gå omkring i sina blåa jackor som den internationella världens observerande öga. Vi träffar FN-organet OCHA som berättar om situationen och förtrycket på de palestinska områdena. Det är upprörande och jag tänker på barnen och vad de skall göra av sin ilska.

Men jag tänker också på Israel. Vad gör man med det kollektiva minnet som bärs som en slags sorgens förbundsark genom tid och rum? Minnet av bussar och restauranger som sprängts, människor som dött, rädslan att något händer barnen på väg hem från skolan, rädslan för att självmordsbombarens ryggsäck plötsligt skall detonera. Hur gör man om man inte får försvara sitt land inne i sitt land? Jag sitter och tittar ut genom bussfönstret på väg från Hebron. Jag är dämpad i sinnet efter dagen på Västbanken. Jag tänker att det är väl så att israelerna försvarar en dröm. Drömmen om ett land givet av Gud själv. Och inte kan man låta en så stark dröm som blivit en verklighet återgå till att bli en dröm? Är det så man tänker? Är kärleken till marken så stark att den slår ut allt sunt förnuft. Kan fred någonsin åstadkommas utan sunt förnuft och kompromiss?

Av Jonas Pramwall

Konsulent Bilda Syd