Under perioden 4 18 september 2011 reste en grupp med 17 deltagare, både katoliker och svenskkyrkliga, och en resepedagog (undertecknad) och en resekaplan (a. Matthias Grahm OSB) runt i Galiléen, Jerusalem och på Västbanken för att besöka de heliga platserna och möta de kristna församlingarna i dessa områden. De flesta deltagarna hade förberett sig genom att delta i en studiecirkel i S:ta Eugenia katolska församling i Stockholm under våren eller genom att delta i samma studiecirkel on-line. Tillsammans hade vi studerat de orientaliska katolska kyrkorna historia och teologi, de ekumeniska koncilierna och kyrkornas nuvarande situation i Sverige och i ursprungsländerna. Vi hade också haft en träff kring Palestinas/Israels 1900-talshistoria och konflikten.

Resan gav verkligen rik utdelning. Jag skriver detta bara några dagar efter hemkomsten och det känns ännu för tidigt att sammanfatta allt vi varit med. Vi har fått tillfälle att fira mässor på kristendomens heligaste platser, där Vår Herre föddes, led och begravdes och uppstod på den tredje dagen. Vi fick förnya vårt dop på den plats vid Jordanfloden där Vår Herre (möjligen) själv döptes av Johannes Döparen. Vi besökte platsen för brödundret och saligprisningarna, Kapernaum och Kanaan. Det var en resa i trons dimension, inte den historiska eller geografiska exakthetens. Vi tror att Jesus Kristus är sann människa och därför vill vi se och röra vid de platser evangelierna beskriver.

Men vi besökte inte bara platser. Minst lika viktigt var det att möta levande kristna församlingar, som trots stora svårigheter håller fast vid och för vidare den tro som de mottagit för tvåtusen år sedan. Vi lovade att be för varandra, och för oss från Sverige var det möten som ingav mycket hopp.

Konflikten är allestädes närvarande och påverkar alla som lever i Israel/Palestina på olika sätt. Den går inte att blunda för, även om man är pilgrim. Vår grupp valde att möta konflikten genom att lyssna till flera olika röster: TIPH (Temporary International Presence in Hebron), Parents Circle och Breaking the Silence. Även om dessa organisationer vittnade om den smärta som både israeler och palestinier måste leva med under konflikten, var det gripande att möta människor som trots allt ville leva i försoning och sanning.

Vår resa formades till en resa med Kristus, i hans fotspår, i sällskap av hans nutida lärjungar och vittnen. Men, som Dag Hammarskjöld skriver, den längsta resan är resan inåt. Den resan har vi bara påbörjat och den fortsätter så länge vi lever.

Text: Hélène-Dominique Lindroth, resepedagog