Av Daniel Braw
Tempelsällskapet – German Colony
Inte att förväxla med tempelriddarna och inte heller egentligen med templet. Snarare var det en nytestamentlig hänvisning: ”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.” (Ef. 2:20-22) Och i Första Petrusbrevet talas det om ”levande stenar i ett andligt husbygge” (2:5).
Templets återuppbyggande, som Tempelsällskapet stod för, var med andra ord inte bokstavligt menat utan ska förstås i överförd mening. Men lite paradoxalt, mot bakgrund av denna föreställning om ett andligt och heligt tempel, är det för sina materiella och profana byggnader som Tempelsällskapet idag är mest känt.
Tempelsällskapet uppstod i Württemberg och växte ur pietismen, som var en väckelserörelse inom den lutherska kyrkan och som starkt betonade personlig omvändelse och inom vilken det också fanns vissa inslag av undergångsspekulationer. Redan i slutet av 1810-talet utvandrade pietister från Württemberg till Ryssland, där de ämnade invänta tidens slut. Tempelsällskapets utvandring till Palestina var mot denna bakgrund inte så extraordinärt som det i förstone kan verka.
Den som kom att bli Tempelsällskapets ledande personlighet, teologen Christoph Hoffmann, var väldigt oroad av de som han uppfattade det antikristna tendenserna i samtiden – som alltså var 1800-talets första hälft. På politisk väg ville han återställa eller skapa en entitet eller gemenskap som stod på evangeliets grund, och han lyckades faktiskt ta sig in i nationalförsamlingen i Frankfurt efter att ha utkämpat en valkampanj mot David Friedrich Strauss, författaren till Das Leben Jesu – en berömd bok där tesen att Jesu liv var en produkt av mytbildning omkring en ursprunglig kärna av sanning förfäktades.
Men väl inne i nationalförsamlingen insåg Hoffmann att detta ändå inte var den rätta vägen. De revolutionära strömningarna – detta var alltså 1848 – uppfattade han som ett bygge i stil med Babels torn. Hoffmanns teorier blev för mycket för den württembergiska kyrkan, som stötte ut honom och hans anhängare. Hursomhelst, ur Bibeln läste han ut kristna för att en liknande katastrof skulle undvikas måste samla sig till en exemplarisk tros- och livsgemenskap någonstans i världen. Och den bästa platsen för denna gemenskap var Jerusalem: här skulle man i frihet från alla distraktioner och skadliga västliga intryck kunna bygga en ny och bättre värld. 1861 grundades Tempelsällskapet för förverkligandet av Guds rike på jorden, och medlemmarna utträdde gemensamt ur kyrkan som de hittills hade varit medlemmar i.
Det tog ändå lite tid innan de kom iväg: Hoffmann reste med sin familj till Haifa år 1868, och grundade en Templerkoloni där. Så småningom kom det fler, mestadels bönder och hantverkare, och delvis på grund av interna schismer etablerade man sig på fler ställen (lite förvirrande kallades kolonin utanför Nasaret för Betlehem). Till Jerusalem kom Tempelsällskapet 1873 och grundade vad som kom att kallas German Colony, där de byggde sina hus i den stil de kände till hemifrån. Med tanke på att husen finns kvar ännu idag och dessutom hör till Jerusalems mer eftertraktade kan man fråga sig hur det egentligen vid denna tid stod till med kolonisternas eskatologiska förväntningar. Varför bygga så hållfast och omsorgsfullt om Messias ändå skulle komma snart?
Den poängen kan också göras mer allmänt. Trots den religiösa entusiasmen var Tempelsällskapet en samling praktiska och händiga människor med ekonomiskt sinnelag, och bidrog faktiskt till Palestinas ekonomiska utveckling – de första industrierna grundades av tyska kolonister, och den första ordentliga vägen i Palestina lades också av dem. De var vid denna tid helt och hållet hänvisade till sig själva: de kunde varken räkna med skydd eller med hjälp från vad som under tiden hade blivit den tyska regeringen under denna inledande period.
Men i och med att Tyskland enades förändrades sällskapets ställning – deras maktlöshet gentemot den turkiska förvaltningen och den alltmer skeptiska befolkningen vände sig nu i makt, och byggandet av ett andligt tempel i Jerusalem blev på samma gång till en nationell uppgift: de blev inlemmade i Tysklands andliga, kulturella och ekonomiska förnyelseprojekt i Mellanöstern. När Wilhelm II kom hit besökte han de tyska kolonierna och blev djupt imponerad – Tempelsällskapet fick det erkännande som exemplarisk gemenskap de hade längtat efter och arbetat för. På motsvarande sätt tog Tempelsällskapets medlemmar emot Wilhelm med stor entusiasm. Det tidigare avståndstagandet från stat, kyrka och etablissemang i allmänhet vändes i sin motsats.
Glädjen blev emellertid kort för det bröt ut ett krig som Tyskland förlorade. Männen blev inkallade och fick ta sig landvägen till Tyskland, eftersom sjövägen var för farlig. 1917 intog britterna Palestina och 1918 deporterade de tyskarna till Egypten. Efter Versaillesfreden fick kolonisterna rätt att återvända. Den brittiske utrikesministern Lord Curzon kallade dem ”fredliga och nyttiga människor”, och det bedömdes kunna behövas i det område som britterna nu skulle styra. Mycket av vad de hade byggt upp hade blivit förstört och i en del av husen hade den nya kolonialmaktens företrädare bosatt sig. Men de klarade sig ändå: 1925 bodde det omkring 1300 Templers i Palestina, och till och med en Bank der Tempelgesellschaft.
Men så bröt det ut ett nytt krig, och som tyskar och i många fall Hitleranhängare – en tredjedel var medlemmar i NSDAP – blev Tempelsällskapets medlemmar återigen en säkerhetsrisk. En del internerades i Palestina, andra deporterades till Australien. Vid tiden för den israeliska statens grundande fanns det bara 50 tyskar kvar, som antingen lämnade frivilligt eller blev utvisade. Idag lever minnet av deras tid här bara kvar i namnet German Colony och i husen som de byggde.
Men Tempelsällskapet finns ännu idag, och kallar sig en ”fri kristen gemenskap”. ”Guds rike är överallt”, står det på hemsidan, och uppdraget idag är att ”låta så mycket av det som möjligt lysa igenom i oss och mellan oss i vår jordiska verklighet”.
Samuel Gobat
Gobat var egentligen inte alls tysk utan schweizare, men kom med i det här sammanhanget för att han företrädde en ganska intressant tysk organisation här i Jerusalem, nämligen det engelsk-preussiska stiftet. Att han sedan i sig själv är en väldigt originell och intressant person är liksom en bonus.
Gobat föddes 1799 och studerade bland annat arabiska. 1826 sändes han som missionär till Kairo, och åren 1829-1832 och 1834-1836 arbetade han som missionär i Abessinien, alltså Etiopien, ett arbete som han också skrev en bok om och som idag finns på nätet. Man kan undra hur mycket han egentligen uppskattade Abyssinien. På ett ställe skriver han: ”Jag är väldigt glad att kunna berätta – men detta gäller nästan enbart de kristna – att det finns en del spår av godhet i detta land. De är som värdefulla stenar som ligger utstpridda bland Abyssiniens moraliska ruiner.” Mission i detta land upplevde Gobat som en verklig nödvändighet: ”Abyssinierna har ingen aning om kristendomens frälsande läror: rättfärdiggörelsen genom tron, nådens verk, och den helige Andes förhärligande av Guds barns hjärtan. Av detta följer att deras moral är väldigt korrumperad.”
1839 sändes Gobat till Malta, som skulle fungera som bas för ytterligare missionsresor och där han också såg till att Bibeln översattes till och trycktes på amhariska. 1846 utsågs han så av kung Fredrik Wilhelm IV av Preussen till biskop av Jerusalem, och där kom han att verka till sin död med samla ihop församlingar, grunda skolor och starta sjukhus.
Gobat efterträdde Michael Solomon Alexander, som för övrigt var född i Tyskland – till och med i Preussen, var son till en rabbin och själv hade varit rabbin innan han konverterade till kristendomen och blev professor i hebreiska vid Cambridge. 1841 blev han den förste protestantiske biskopen av Jerusalem, där han arbetade med att grunda utbildningsinstitutioner, förbättra de kristnas situation, omvända judar och etablera en protestantisk närvaro. Det var inte direkt uppskattat, varken av judar eller av kristna: att det etablerades en latinsk patriark 1847 har setts som ett sätt att motverka den protestantiske biskopens inflytande. Alexander dog i Egypten på en resa hem till England.
Men vad var det då som dessa båda män var biskopar över? Det engelsk-preussiska stiftet var ett sätt för de protestantiska länderna att få en mer permanent ställning i det heliga landet än vad deras missionsverksamhet hade tillåtit. Tyskarna – bland dem den redan nämnde Fredrik Wilhelm IV – var drivande i detta unika samarbete, och diplomaten Bunsen stod för lobbyingverksamheten gentemot drottning Viktoria och Church of England. Men det fanns också engelska entusiaster, som såg stiftet som ett steg på vägen mot judarnas omvändelse och Israels återställande. Att den förste biskopen var just en konverterad jude var ingen slump – han var, som det hette, ”an Israelite belonging to Church of England”.
Att den preussiske kungen var så djupt inblandad kan låta konstigt men var det egentligen inte, eftersom han var den preussiska kyrkans överhuvud eller som det hette summus episcopus. Friedrich Engels beskriv Fredrik Wilhelm IV som ”den yttersta konsekvensen av den preussiska principen”, det vill säga att allting underordnades den världsliga makten, dvs. Staten. Fredrik Wilhelms företrädare hade för övrigt förenat den lutherska och den reformerta kyrkan till en så kallad unierad kyrka år 1817.
Men biskopsstolen i Jerusalem var också ett sätt att introducera biskopsdöme inom denna kyrka; Jerusalem var en säker plats för detta experiment, och om det misslyckades skulle det inte skada någon.
Hursomhelst ledde dessa olika impulser – liksom sannolikt en del politiska – till att stiftet etablerades och Alexander tillsattes. Men allt var inte frid och fröjd: inom Church of England pågick under denna tid ett slags väckelserörelse som ibland kallas Oxfordrörelsen, som starkt betonade kopplingen till Rom och kyrkans frihet gentemot staten. Att driva ett stift tillsammans med så kallade lågkyrkliga tyskar, vars lutherska och kalvinistiska dogmer ansågs vara heresier, var ingenting som lockade.
För en av Oxfordrörelsens ledare, John Henry Newman, blev skapandet av det engelsk-preussiska stiftet en personlig kris: det som Church of England nu gjorde fick honom att misstänka inte att det höll på att upphöra att vara en kyrka utan att det faktiskt aldrig hade varit en kyrka i egentlig mening. Av detta drog han slutsatsen att konversion var nödvändigt, och blev romersk katolik och så småningom kardinal.
Senare skrev han om det anglopreussiska stiftet i Jerusalem: ”Jag har aldrig hört att det gjorde något gott eller någon skada, utöver vad det gjorde för mig:, vilket många anser vara en stor olycka men som jag anser vara den största nåd jag har erfarit: det ledde mig till början till slutet.”
Och överlag blev stiftet en besvikelse mot bakgrund av de högt ställda förväntningarna: påvedömet försvagades inte, protestantismen gjorde inga märkbara framsteg och judarna förblev den judiska tron trogna. En av initiativtagarna, den sjunde earlen av Shaftesbury som ledde Jews’ Society, undrade för sig sjäv: ”Drog vi igång ett rent mänskligt projekt som vi sedan inbillade oss vara en befallning från den Allsmäktige?” I alla händelser var det ett projekt där stater, kyrkor och enskilda människor och organisationer samverkade.
Tanken var att engelsmännen och tyskarna skulle tillsätta varannan biskop, men eftersom intresset avtog, konflikter uppstod och tillsättningarna upphörde rann stiftet ut i sanden upplöstes stiftet 1886. Idag är det liksom Tempelsällskapet bortglömt. Men liksom med Tempelsällskapet knöts en gång de största förväntningar till detta företag, förväntningar som idag kan vara svåra att förstå men som just därför är intressanta – de säger en hel del om tiden i vilken de uppstod.
Wilhelm II och Augusta Victoria
En som också blev besviken på Jerusalem var den tyske kejsaren Wilhelm II, som kom hit 1898. Han var då faktiskt den första västerländska statschef (motsv.) som besökte staden. Som så många protestanter från norra Europa upplevde han klimatet som pressande och religionen som utövades här högst tvivelaktig. ”Jag återvänder hem mycket desillusionerad och fast övertygad om att vår Frälsares grav absolut inte finns i den där Gravkyrkan”, skrev han i ett brev. I Jerusalem hade han upplevt, skrev han vidare, hur man ”dyrkade stenar och trä” som om de vore gudomliga.
Men även om han inte uppskattade Jerusalem, lämnade han betydande avtryck i staden. Det mest uppenbara härifrån sett är Jaffaporten. Här ville Wilhelm, som en verklig erövrare, rida in, och eftersom kejsarinnan Augustas vagn – hon var försvagad av resan så hon måste åka – hade svårt att klara svängen i porten fick man riva ner en del av muren och bygga en rakare väg in i staden. Här red så Wilhelm II in iförd korsfararmundering som en erövrare – när engelsmännen under Allenby intog Jerusalem tjugo år senare som den förste kristne att inta Jerusalem sedan korstågen gick han till fots i en medveten gest av ödmjukhet.
Om det verkar som om Wilhelm II hade gott självförtroende så stämmer det. Hans resa kallades ett ”fredligt korståg” i pressen, och man såg det som början på en period av ökande tyskt inflytande i Mellanöstern.
Den engelska pressen drev emellertid med företaget; skämttidningen Punch kallade kejsaren ”Cook’s Crusader”, efter researrangören Thomas Cook, och Wilhelm II tog så illa vid sig att tidningens redaktion utvaldes till förstörelse när Tyskland intog London.
Men Wilhelm var inte bara här för att manifestera sin makt och sin prakt, utan också för att inviga en kyrka. Här finns en betydande ironi: Wilhelm avskydde ”tävlan om vilken kyrka som är störst eller vilket torn som är högst”, men ändå invigde han en av de vertikalt mest framträdande kyrkobyggnaderna i Jerusalem: Erlöserkirche. Han lät också bygga en annan, nästan lika framträdande – Dormition Abbey. Genom att låta bygga båda – den ena för protestanter, den andra för katoliker – visade Wilhelm prov på viss politisk förmåga: på detta ätt kunde han stärka sin ställning som protestantismens beskyddare och samtidigt försonas med påven och Vatikanen, vars förhållande till Tyskland inte var särskilt gott. Dessutom kunde han inkräkta lite på fransmänens territorium, för de såg sig som katolicismens enda och officiella beskyddare i det heliga landet.
Utöver detta togs det initiativ en tredje framträdande byggnad: Augusta Victoria, som idag är ett sjukhus och liksom de andra tyska byggnadsverken väl synligt. Det invigdes 1910 och var den mest moderna byggnaden i Jerusalem och först i det heliga landet om att ha elektricitet. Här skulle pilgrimerna tas om hand. Om det ser lite främmande ut är det inte så konstigt, för arkitekten lät sig inspireras av tyska slott och det mesta av byggnadsmaterialet importerades från Tyskland. Augusta Victoria har för övrigt en koppling till Tempelsällskapet, för nazisterna bland dem höll sina möten här under ledning av skolläraren Ludwig Buchhalter som bodde i German Colony.
Men för att återvända till kyrkorna invigdes Erlöserkirche med pompa och ståt: Wilhelm och hans entourage red till kyrkan iförda korsfararmundering och som musik hade man valt See the Conquering Hero Comes ur Händels Joshua/Judas Maccabeus. ”See the conqu’ring hero comes/sound the trumpets, beat the drums/sports prepare, the laurels bring/songs of triumph to him sing.”
Författaren Chesterton kallade Wilhelms besök ”en blandning av vulgaritet och galenskap som får en att tappa andan”, och det är nog ganska träffande. Men vill man läsa in lite politik i musikvalet kan man konstatera att Judas Maccabeus var den kanske störste krigaren och frihetskämpen i den judiska historien och att Wilhelm på det här sättet lånade några av Judas Maccabeus attribut – inklusive framgången.
Det var inte så långt från sanningen, i och med att Tyskland vid den här tiden sysselsatte sig med Drang nach Osten, en kulturell och ekonomisk och till viss del militär framstöt i det förfallande osmanska väldet. På så vis skulle landet få liknande imperiestatus som Frankrike och Storbritannien hade. Wilhelm II var inte bara politiskt smart genom sin katolsk-protestantiska politik, han förordade också tysk vänskap med den muslimska världen under sitt besök i Mellanöstern 1898 – samtidigt som britternas kurs hade sjunkit i och med ockupationen av Egypten 1882. Det kanske mest ambitiösa inslaget i denna politik var att börja bygga en järnväg som skulle förena Berlin med Bagdad.
Men i Händels oratorium sjunger Judas Maccabeus på ett ställe: ”How vain is man, who boasts in fight/the valour of gigantic might/and dreams not that a hand unseen/directs and guides this weak machine”. Det fick Wilhelm II också erfara i och med förlusten i Första världskriget.
Martin Buber
Men inte långt därefter tillträdde en annan ledare ”who boasts in fight/the valour of gigantic might”, nämligen Adolf Hitler. Bland dem som utvandrade eller snarare flydde från Hitlerregimen och dess judeförföljelser fanns den siste av dagens tyskar, nämligen Martin Buber. Nu kan man invända att han egentligen inte alls var tysk utan österrikare – han föddes i Wien år 1878, och doktorerade också där. Men han bodde i alla fall i Tyskland, i Frankfurt am Main, där han var professor i religionsvetenskap åren 1930-1933. 1933 blev han avsatt, men stannade kvar till 1938, då det blev omöjligt för honom att vara kvar i Tyskland och han kom till Palestina.
Här blev han professor i filosofi vid Hebrew University, en tjänst som han hade i tretton år. Han dog 1965.
Martin Buber kom med i sioniströrelsen som 20-åring, och 1901 blev han redaktör för den sionistiska tidningen Die Welt. Han var vad som kallas kultursionist, vilket jag tror betyder att han tog avstånd från den ensidigt politiska sionismen och hoppades på en allmän judisk renässans. Denna linje fick han också tillfälle att driva i en annan tidning han gav ut, månadstidskriften Der Jude som han var redaktör för 1916-1924. I denna tidning skrev han också om att man borde anlägga kolonier i Palestina där judar och araber skulle arbeta tillsammans.
Men efter en resa till Palestina 1927 förklarade Buber att kultursionismen nu också var ett passerat stadium. Istället var det Wirklichkeitszionismus som gällde. Sture Ahlberg skriver i sin bok om Buber och Palestinafrågan att detta slags sionism ”innebar att man i Palestina skulle förverkliga en sann judisk folkgemenskap baserad på det gemensamma arbetet för landets uppbyggnad” och att Buber därför förespråkade upprättandet av arbetsenheter ”där människorna skulle uppleva den omedelbara relationen till varandra”.
En liten detalj om Bubers besök 1927 var att han skulle föreläsa vid universitetet, på hebreiska hoppades arrangörerna. Buber förstod hebreiska men menade sig inte vara tillräckligt bra på det för att kunna föreläsa på det och ville heller inte läsa upp en översättning av hans tyska som arrangörerna erbjöd. För honom var det tyska eller inget, och det var nära att föreläsningen fick ställas in.
Men den genomfördes till sist, under protest från något som kallades Bataljonen för språkets försvar, som menade att om man inte kunde tala hebreiska efter trettio års sionistisk verksamhet borde man i alla fall kunna hålla tyst på tyska. Men det var inte bara Buber som råkade ut för dessa hebreiskaentusiaster – de hotade också med att krossa universitets fönsterrutor om det skapades en professorstjänst i yiddish.
Åter till sionismen: Den politiska sionismen var, menade Buber, andligt betydligt fattigare än verklighetssionismen. Det enda kravet eller kriteriet den utgick ifrån var den nationella suveräniteten, och därmed var den identisk med alla andra nationalismer.
”Vi vill tillbaka till denna mark (Palestina) för att vinna naturliga förutsättningar att förverkliga ett Andens liv”, skrev Buber. ”En gång tvangs vi erövra marken... Idag behöver vi inte erövra denna mark eftersom vårt andliga väsen och våra levnadsformer inte hotas av dem som bor där. Idag kan vi på ett helt annat sätt sluta förbund med detta folk och med det gemensamt utveckla landet till ett Främre Orientens föregångsland...”
Kriget 1948 hade han därför svårt att helhjärtat engagera sig i. ”Även om det blir en seger, förmår jag inte att känna glädje”, skrev han, ”ty jag fruktar att en seger för judarna kommer att betyda ett nederlag för sionismen.” Så fastän Buber är den störste och internationellt mest kände judiske tänkaren i modern tid, kom den sionistiska riktning han tillhörde och utvecklade med tiden att bli ett minoritetsfenomen.
Bubers historia är på vissa sätt unik, men på andra sätt ganska vanlig. I Rehavia samlades det så många tyskar att det har kallats ”Lilla Tyskland”.
Knessets förre talman Avraham Burg har skrivit: ”Jag föddes i januari 1955 i Tyskland, så att säga.” Han brukade se Martin Buber promenera i grannskapet. Schockenbiblioteket låg tvärs över gatan från deras hus – Salman Schocken var en tysk företagare och förläggare som också ägde Haaretz och var administrativ chef för Hebrew University. Rehov Ben Maimon, som gatan familjen Burg bodde på hette, kallades för Ben Maimon Strasse. Och Avraham Burg har berättat att föräldrarna ofta sade att saker borde göras på ett visst sätt, som de gjordes ”hemma i Sachsen”.
Från denna tyskjudiska miljö kom en stor del av den unga statens viktigaste impulser: de byggde fabriker och bostadsområden, och verkade för universitets forskning och den verksamhet som var riktad mot allmänheten.
Det var med andra ord en stor kulturgärning och en stor ekonomisk insats. Men liksom alla andra av dagens personer har de hamnat i skymundan. ”De var så artiga och kultiverade att de inte armbågade sig fram”, skriver Burg. ”Men nu, fastän minnet av dem nästan är utplånat och det moderna Israel är något helt annat än vad de drömde om, vill jag hålla kvar dem och fördröja deras försvinnande ännu någon tid. Jag vill inte bara förstå dem, utan också mig själv och oss som folk.”
Och det kan man nog också säga om alla de andra personerna: de verkar inaktuella idag, men genom att förstå dem lite bättre kan man också förstå sig själv och samtiden lite bättre.
Om det finns någon konklusion i det här är det kanske att om ens planer här går i stöpet eller rinner ut i sanden så är man inte ensam. Snarare kan man säga att om Afghanistan är imperiernas kyrkogård, är Jerusalem platsen där de mest storslagna visionerna och drömmarna har fått sin sista viloplats.