”Jag vägrar kategoriskt att räknas till någon minoritet”, sa en palestinsk katolsk präst jag träffade för ett par veckor sedan. Ickevåldsförespråkaren och Anna Lindh-pristagaren Jean Zaru i Ramallah var lika bestämd när jag intervjuade henne förra året: ”Som kvinna tillhör jag en grupp som utgör mer än halva befolkningen. Som kristen tillhör jag den världsvida kyrkan. Och som palestinier tillhör jag den palestinska nationen, kulturen och historien och kan inte skiljas från dem. Skulle jag vara i minoritet?”

Att befinna sig i minoritet är med andra ord inte bara en fråga om siffror och andelar, utan också om vilken inställning man har till sin identitet. En minoritet är, sa prästen, ”svag och utanför, förfölj och likgiltig”. Men på Västbanken och i Jerusalem spelar de kristna kyrkorna, genom organisationer och institutioner, en roll som knappast står i proportion till de kristnas ringa antal. Inom politik, näringsliv och kulturliv har också kristna haft en stor betydelse. Den berömde läkaren och folklivsforskaren Tawfiq Canaan, till exempel, var en lutheran från Beit Jala.

Men även om ledande personer vägrar att beskriva sig som minoritetsrepresentanter, råder det inga tvivel om att den kristna palestinska befolkningen – liksom den kristna befolkningen i Mellanöstern överhuvudtaget – alltmer är en minoritet, mentalt likaväl som numerärt. Idag räknar man med att drygt en procent av befolkningen på Västbanken är kristen, och liksom överallt annars i Mellanöstern med undantag för Israel befinner den sig på tillbakagång som andel av befolkningen. Självklart påverkar de demografiska sakförhållandena mentaliteten.

Under förra årets katolska biskopssynod om Mellanöstern i Rom, som för övrigt var en av årets medialt mest underrapporterade tilldragelser, diskuterades just denna utveckling. ”Kristna har en kallelse att delta på ett alltmer autentiskt sätt i de samhällen som de lever i”, står det i synodens arbetsdokument. ”De bör undvika att isolera sig själva i getton och [att utveckla] en defensiv och tillbakadragen attityd som man ibland finner i minoritetsgrupper.”

Isoleringen är emellertid bara en av flera strategier för att hantera livet i stater som uttryckligen eller underförstått betackar sig för de kristnas insatser.

Utvandring är ett allt vanligare val: den kristna emigrationen från Mellanöstern började redan i slutet av 1800-talet, och accelererade under andra halvan av 1900-talet. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett resultat av förföljelse, utan är sannolikt oftast en fråga för människor om att hitta arbete, komma till sin rätt och kunna leva under värdiga förhållanden – att ha normala liv, helt enkelt. ”Det finns en känsla av att 1 400 år då man har tvingats vara smartare än alla andra och hela tiden ligga steget före är tillräckligt länge”, som den libanesiske historikern Kamal Salibi har sagt.

Både isolering och utvandring är tecken på en känsla av inte riktigt höra till, en känsla som uppstår ganska naturligt när stater genom sina självdefinitioner ofta utesluter möjligheten att kristna skulle kunna vara en del av nationen på precis samma sätt som alla andra. Den katolska biskopssynoden uppmanade staterna i Mellanöstern att genom reformer skapa verklig jämlikhet och förutsättningar för demokratiskt deltagande. Det tycktes orealistiskt då, men med den senaste tidens revolutioner hamnar saken i ett nytt läge.

Och som prästen jag träffade sa: ”Om vi som kristna förstår att vi är palestinier, kan ingen tala om för oss att vi är främlingar.”

Text och bild: Daniel Braw