Det finns en hög ambition i Sverige vad gäller mångkultur och religion, men förutsättningarna är inte alltid realistiska. Skolan ska tillhandahålla en allsidig undervisning om olika religioner och konfessioner. Men det ställer höga krav på den som undervisar. Det finns en naiv föreställning om förhållandet mellan kompetens och identitet.

I min dotters religionsbok beskrivs den Ortodoxa kyrkan som en i stort sett uteslutande gudstjänstfirande gemenskap, där folket enbart är åskådare till vad prästerskapet utför. En sådan beskrivning är starkt värderande. Även om ledningen för en teologisk fakultet eller högskola vinnlägger sig om att sörja för en allsidig och icke-konfessionellt styrd religionsvetenskaplig utbildning så styrs ändå ämnesval och inriktning av de intressen och den kompetens som ledningen besitter.

Jag är övertygad om att Newmaninstitutet, ett katolskt seminarium som nyligen vunnit högskolestatus, på sikt kommer att kunna erbjuda ett annat ämnesutbud och ett alternativt sätt att närma sig religion och teologi än övriga teologiska fakulteter, utan att göra avkall på den vetenskapliga integriteten. Detta kommer med största sannolikhet också att gynna de ortodoxa kyrkorna i Sverige.

Religiösa företrädare som har en hög pedagogisk och ämnesmässig kompetens framträder på samma sätt som lärare utan uttalad konfessionell tillhörighet. Båda grupperna kännetecknas av ett kritiskt förhållningssätt och skillnaden ligger främst i fråga om ämnena som studeras. Religionsfrihet är alltså inte detsamma som kravlöshet.

Genom Studieförbundet Bilda har vi i de ortodoxa kyrkorna i Sverige en institution som stödjer våra konfessionella lärare men vi använder församlingarna istället för skolor som undervisningsplats. Men vi saknar en relevant högre utbildning för våra lärare eller folkbildare som vi hellre benämner dem. På sikt behöver vi utveckla en teologisk utbildning som kan sörja för ett sådant behov. Det är min förhoppning att Studieförbundet Bilda, Botkyrka folkhögskola och Newmaninstiutet på sikt kommer att kunna möta det behovet hos de ortodoxa kyrkorna.

Vi har också ett komplicerat administrativt system inom folkbildningen som gör att den konfessionella undervisningen tenderar att ersättas av verksamhet som blir kravlös. Det finns en risk att den kvalificerade religionsundervisningen i församlingarna helt sugs in i den allmänna verksamheten och går förlorad.

Om vi skall behålla den svenska modellen är det nödvändigt att den konfessionella undervisningen delvis är självständig från församlingens övriga verksamhet. Vi är inte riktigt där ännu, men arbetar i den riktningen. I vissa fall tror jag därför att det är nödvändigt att undervisningen inte äger rum i församlingarna utan på annan plats.

Den konfessionella undervisningen syftar till att stärka kyrkornas egen beskrivning av sin identitet. Om den blir eftersatt får vi den typen av värderande beskrivningar av andra kyrkor än den svenska som återfinns i svenska skolböcker.

För mig är självklart att det offentliga utbildningssystemet har ett ansvar för att försörja konfessionerna med kompetens. Det är ingen skillnad mot att de utbildar ekonomer och ingenjörer för näringslivet. Men samtidigt är kyrkorna en värdegemenskap och en del av samhällets demokratiska liv, vars integritet inte får hotas. Därför är det viktigt att det finns frizoner där kyrkorna själva har initiativet. En sådan frizon är Ortodox bildning och kultur. När en sådan frizon fungerar blir kyrkornas röst tydlig och debatten livlig.

I Finland har den konfessionella undervisningen i det allmänna skolsystemet tryggat en autentisk och korrekt beskrivning av samfunden på ett helt annat sätt än i Sverige. Jag vågar påstå att det skolmaterial som används i den konfessionella undervisningen i Finland lämpar sig nog så bra även för det svenska allmänna skolväsendet. En bevarad svensk modell måste såväl stärka det egna samfundets beskrivning som det allmännas beskrivning av samfundet. Studier bland annat i Serbien och USA visar att dessa hänger intimt samman.