Det är kyrkan som lär, gemenskapen som helhet. Och i detta lärande är vi alla indragna, förklarar fader Misha Jaksic, präst i St Annas ortodoxa församling. Individens kunskap är inget självändamål, utan får sin funktion i gemenskapen.

Vax och guld har ringt upp fader Misha för ett samtal om lärande och kyrkans pedagogik. Och han inleder med att poängtera vikten av att se frågan ur gemenskapens perspektiv.
– Alla är inte lärare, men alla ska lära. Ytterst finns bara en lärare, Herren Jesus Kristus själv. Det är av Honom kyrkan får sin livsnäring och sin kunskap om sig själv och om Gud. Det är som gemenskap vi framträder inför Honom. Det går inte att gå in i en kyrka utan att bli föremål för kyrkans pedagogik. Ikonerna, symbolerna – allt detta nyttjar kyrkan för att nå människornas sinnen. Genom detta är också Kristus närvarande i kyrkan. Men framför allt är han närvarande genom människorna.

Känna igen sig själv i gemenskapen

Biskopen och prästerskapet har uppgiften att vägleda människorna. Det finns naturligtvis lekmän som också har lärandets gåva. I en del situationer har lekmän större kunskaper än prästen. Biskopens och prästens roll som lärare kommer framför allt till uttryck i det liturgiska livet.

– Lärande i ortodoxa kyrkan är så mycket mer än ett förmedlande av kunskap, det handlar om att manifestera Guds rike och vår relation till Kristus. I liturgin sitter biskopen på sin tron omgiven av prästerna, en bild av Kristus och apostlarna, och kring dem samlas folket. Genom biskopen finns Kristus i församlingens mitt. Att igenkänna sig själv i denna gemenskap är fråga om ett slags lärande, ett lärande som handlar om något annat än om att få ny kunskap.

Liturgin är egentligen utgångspunkten för allt lärande i kyrkan. En god lärare måste därför vara en del av den gemenskapen.

– Inget eget kom jag med, sade Maximos bekännaren, berättar fader Misha. På ett sätt handlar det om att träda ut ur sig själv. Bibeln, ikonerna, allt det som vi har som är avtryck av Guds närvaro är alltid kyrkans egendom, och aldrig min egen. Vår undervisning måste vara i samklang med denna helhet.

Alltid mer att upptäcka

Men detta innebär inte, betonar fader Misha, att det handlar om en mekanisk återupprepning, där man bara imiterar.

– Kyrkan är en dynamisk organism, skulle den inte vara det skulle den bara vara en historisk institution. Det som man ger som lärare är aldrig uttömmande, det finns alltid mer att lära, mer att upptäcka. Lärandet är inte heller enkelriktat, det går inte bara åt ett håll. Å ena sidan måste det finnas någon som lär ut. Å andra sidan någon som tar emot och ger sin respons på det som lärs. Utan denna respons blir det inget lärande.

Studiecirkeln som den vuxit fram inom folkbildningen i Sverige är en bra modell, menar fader Misha.

– Studiecirkeln är en process där alla deltar. Den är som en kyrka i det lilla, där en är satt att leda, men utan att det finns mottagare och människor som ger tillbaka är hans lärdom inget värd.

I detta samspel spelar människornas olika personligheter också en viktig roll.

– Att läraren är en levande person är avgörande. Om inte sanningen gått igenom en person och fått den prägeln är det ingen sanning, eftersom sanningen är liv. Det måste ges och tas emot i liv. Det är de olika personligheter som formar gemenskapen, där finns en enhet i mångfalden och en mångfald i enheten, precis som hos den treenige Guden själv.

Av Magnus Nordqvist