Skribenten Marie Tonkin Reda berättar om sina intryck från ett av påve Shenoudas regelbundna möten med vanliga människor i den koptiska katedralen i Kairo.

Vid ingången till katedralområdet står två vakter och de passerande sträcker fram handleden: där står det koptiska korset tatuerat. Detta för att säkerställa sig mot attentat.

Mörkret börjar falla. St Markus katedral i Kairo är full och sorlande, som oftast på onsdagskvällar när klockan närmar sig sju: tiden för koptiske påve Shenouda III:s möten. Varje vecka sitter han där och talar med människorna. En dialog som gjort att kopterna känner att han är närvarande och angelägen om deras problem, en "påve för folket". Människor reser från hela Egypten för att närvara - Alexandria, deltaområdet, Beni Suef. Församlingen kan uppgå till kring femtusen, trots att mötet alltid finns tillgängligt på nätet och den koptiska kanalen CTV. Varje vecka spelas mötet dessutom in och den som inte närvarat följer det inte sällan via bilens kasettbandspelare eller i något kyrkligt magasin.

Det börjar med några hymner, en ung kör kliver upp. Sedan kommer stunden alla väntar på. Påven kommer in, numera stödd av en eller två medhjälpare. Enkelt sätter han sig ned framför mikrofonerna, och det lite svårmodiga ansiktet dyker upp i projektorn. Kyrkans biskopar, så många som har tid att komma, närapå fyller ena sidan av podiet. Bakom dem sitter en skara präster (en tolkar för döva) och på andra sidan diakoner. Till vänster långt fram sitter allt som oftast Mr George på plats, en blind man med hörlurar, som översätter påvens tal till engelska för eventuella icke-arabisktalande: Fader vår...

Påven och patriarken av Alexandria har gjort sig känd för sin ekumeniska strävan, och är den förste koptiske kyrkoledare som besökt Vatikanen på 1500 år. "Problemet med religion är att en del ibland försöker vända det till en filosofi och drar ut den från hjärtat och anden, till att rymmas i förståndet." Vecka efter vecka väljer han att gå i dialog med människors bekymmer innan han själv kommer till tals.

Först kommer nämligen alltid frågestunden. Påven plockar upp skrivna lappar med frågor som samlats in under sången, och svarar med stöd i bibelverser och kyrkotradition på de mest skiftande saker. Det rör allt från kniviga familjeproblem och ekonomiska frågor till bibeltvivel. Tolv volymer har han utkommit med under titeln År med människors frågor. Därefter följer predikan.

Påve Shenouda, nu över 80, om vilken det sagts att han sover utan madrass på golvet, ler ibland glittrande bakom skägget när han talar, och är inte rädd för saltet i sina ord. Han har ett stort författarskap bakom sig, med titlar som Vara med Gud, Trons liv, Gud och ingen annan. Nyligen utkom Nyttiga ord på svenska på Artos & Norma bokförlag. I sin lättfattliga, ibland lite ampra och ytligt sett naiva stil närmar sig påvens böcker människor med olika bakgrund, kanske utan annan än grundläggande utbildning. Pärlorna finns i djupet. När jag läser hans böcker öppnar sig vidare rymder bakom de kärnfulla orden. De bibliska exemplen är legio, liksom berättelserna från hans erfarenhet som munk; påven står mitt i strömfåran av den levande traditionen från 300-talets ökenfäder. "Tron förlitar sig i enkelhet, utan sinnets komplikationer", har han skrivit.

Frågan öppnar sig: har påven, universitetsutbildad och som dessutom skriver rytmiserade och sångbara dikter, valt denna stil med tanke på den breda skara han har att leda? Från Övre Egypten, väl insatt i gemene mans tankevärld, talar han ett språk som också barn kan ta till sig. Är det ett medvetet val?

Vilket svaret än blir, avtecknar sig herdegestalten i den böjde påve, som vid mötets slut sakta går ut bakdörren efter att ha hälsat på en ström av människor. Fader vår avklingar från mikrofonerna.

Text: Marie Tonkin Reda

Bild: Michael Sleeman