Vax och guld besökte två av Stockholms ortodoxa kyrkor och mötte två ikontraditioner, som trots sin olikhet, ändå har det mesta gemensamt. Ikonen som förmedlare av liv och sanning.

Helige Sergijs församlingskyrka ligger på Bellmansgatan på Söder i Stockholm. Den är inte stor. Efter en liten foajé kommer man rakt in i gudstjänstrummet. Där är man omsluten av ikoner. Man befinner sig bokstavligt talat mitt inne i den Heliga historien. Även när det inte firas liturgi är här ett levande rum.

– Att se är att delta, förklarar fader Vladimir, som är kyrkoherde i församlingen.

En våning upp från kyrkorummet finns ytterligare ett litet krypin, även här är bilderna många, nästan lika många som böckerna i bokhyllorna. Ser man närmare upptäcker man att de befinner sig i olika stadier av tillblivelse. En kväll i veckan är det ikonskola här. Då lär fader Alexander, en av församlingens präster, ut konsten att måla ikoner. Emellanåt får församlingen också besök av ikonmålare från Ryssland.

Den som vill förstå måste arbeta med sig själv, förklarar fader Vladimir Aleksandrov.

Fader Vladimir Aleksandrov tar också fram och visar böcker som de använder i kyrkans barngrupper.  målarböcker med en bild från evangeliet eller från något helgons liv på ena sidan och endast konturerna av samma bild på den andra, för barnen att själva fylla i. Genom att imitera bilderna där varje form och varje färg har en bestämd innebörd får de insikt i och blir bärare av kyrkans tro.

Det som bilden förmedlar är inte som den kunskap som dominerar i övriga samhället: något du har nytta av eller kan använda efter eget huvud. Den går inte heller att lära ut av någon som inte själv har del av den.

– Varje punkt i det du försöker lära ut berör dig själv. Ju mer du lär ut, ju mer berörd blir du.

– Vad du förstår beror mer på vilken attityd du har än vad du kan, förklarar fader Vladimir. Om du inte förstår blir du lätt en konsument, som vill ha något av bilden, istället för att bli en del av det den förmedlar.

En ikon är ett verk av traditionen, en exakt komposition, där tillfälligheternas spel succesivt trängts undan. Betydelsebärande element från den heliga historien har fått sin bestämda plats och smält samman till en helhet som speglar kyrkans samlade visdom.

I Koptiska ortodoxa kyrkan på Vårgatan i Hägersten är det första intrycket ganska annorlunda det i Heliga Sergij. Här är det mer rymd och ljus. Ikonerna på väggarna och ikonostasen är målade med starka, klara färger och stilen är överhuvudtaget enklare än den ryska. Ändå känner du igen dig. Många av motiven är desamma. Trots att de båda kyrkorna under långa perioder inte haft någon nära kontakt, har de del i samma tradition.

Fader Markos Wanis, som är på besök från Egypten, gör oss uppmärksamma på olika detaljer i bilderna. Den gula cirkeln runt personernas huvuden vittnar om att deras liv var ett ljus på jorden. Av samma anledning tänder vi ljus framför dem.

Ikonmålare kan inte vem som helst bli, förklarar han. Det kräver ett andligt liv. Bilderna speglar vad den som målar själv har upplevt.

– Den som ska måla en ikon måste leva sig in i den personen han ska måla, så att ikonen kan bli en förmedlare av liv och inte bara en avbild.

Ikonerna är vår skola, säger fader Bachamous, här tillsammans med fader Markos Wanis.

Fader Bachamous Demetry, som är präst i församlingen, säger att ikonerna är som en skola för oss. Och de talar ett språk som förstås över hela världen, av både barn och gamla.

– Vi ser på dessa händelser som bilderna förmedlar, vi minns dem, lever i dem, och för dem vidare till våra barn. De spelgar det som har hänt, men de skapar också en längtan efter att veta och förstå mer. På så sätt har de bevarat tron genom alla år.

Precis som fader Vladimir i Helige Sergij säger måste den som ska förstå och kunna ta till sig en ikons budskap ha rätt inställning.

– En del ser en bild, andra ser ett liv, en person som vi kan föra en dialog med, säger fader Markos. I vår tro är de inte bara bilder, det finns en person bakom som vi kan samtala med, som är vår vän. Genom att se på dem, röra vid dem, blir vi välsignade, precis som den sjuka kvinnan i evangeliet genom att röra vid Jesu mantel blev välsignad.

Att se är att samtidigt bli sedd och formad efter ikonens bild. När traditionen på detta sätt blir en del av mig, blir jag en del av den heliga traditionen. Så avrundar fader Bachamous vårt samtal med att säga:

– Vi får inte glömma, att den bästa ikonen är du och jag. Han har avbildat oss i likhet med honom själv. Vi är alla Guds ikoner.

Text: Magnus Nordqvist

Bilda: Lars Lindgren