Vax och guld bad metropoliten Johannes av´Nicaea skriva en artikel om biskopens och hierarkins betydelse för bildningen i kyrkan och det kristna livet.

När det talas om hierarkins betydelse för det kristna livet tänker man vanligen på biskopens roll i teologiska och liturgiska sammanhang. Man kan säga att den teologiska aspekten är utgångspunkten för allt tänkande rörande hierarkin i en vidsträckt bemärkelse. Inom ramen för denna lilla artikel utgår vi därför från sagda teologiska aspekt och begrundar två centrala element: biskopens betydelse för enheten och biskopens ansvar för kontinuiteten i det kristna livet.

Det finns ett väsenligt band mellan Kyrkans enhet och hierarkins roll. Det kommer alldeles särskilt an på stiftsbiskopen att förhindra och bekämpa splittring och oenighet bland de troende under hans ledning. Söndring är roten till allt ont i Kyrkans liv. Kyrkofäderna betonar att de troende skall följa sin biskop såsom Kristus följde Fadern.

Ingen borde gå sin egen väg helt oberoende av sin biskop vad det än gäller i Kyrkans liv. De kristna i Urkyrkan var övertygade om att det som godkändes och omfattades av biskopen även var rätt och riktigt inför Gud. Varje område hade sin biskop och de troende visste vem de skulle följa och med vem de skulle vara förenade. Där biskopen befann sig, där skulle hans flock vara omkring honom såsom Katolska kyrkan finns där Kristus finns. Hurudan den konkreta verkligheten sedan var och hurudan den är i dag, kan vara en annan sak, men detta omintetgör icke betydelsen och värdet av fädernas syn på bandet mellan biskopen och de kristnas enhet.

Kontinuiteten är an annan väsentlig faktor och ett centralt drag i Kyrkans liv och hierarkins ansvarsområde. Det är kanske skäl att framhålla att det icke handlar om en statisk kontinuitet utan rörelse utan uttryckligen om en levande kontinuitet, där allt det grundläggande bevaras även om de yttre formerna kan modifieras för att föra fram det oförändrade budskapet i en värld under ständig förvandling. I denna mening är kontinuiteten ett bestående värde i den ortodoxa traditionen.

Allt som vi ser i Kyrkans liv och vad vi tager emot i Kyrkans förkunnelse är avsett att uttrycka kontinuiteten i fråga: de heliga bilderna, de sakrala föremålen, den kyrkliga konsten, skrudarna, det liturgiska livet i alla des rikedom. Vi kan även hävda att genom kontinuiteten finns forntiden närvarande i nuet eller att Bysans lever än i dag på ett konkret sätt i Kyrkan av i dag genom det arv som kontinuiteten representerar och uttrycker.

För den ortodoxa bildningstraditionen är både enheten och kontinuiteten av vikt, icke i statisk bemärkelse utan i den levande kontinuiteten till vilken vi har hänvisat. Att främja och bevara en kulturtradition av denna karaktär ingår på ett naturligt sätt i hierarkins ansvar och verksamhet. Det är fråga om en tradition som bygger på bestående värden och som därför stöder både direkt och indirekt hierarkins centrala teologiska uppgift.

Där hierarkin följer denna väg, där uppstår en värdefull gränsdragning mellan positivt och negativt och där finner de troende rätta vägvisare för Kristi efterföljelse i tro och liv.

Av metropolit Johannes av Nicaea