Många krafter är med och formar det nya Europa som växer fram. De ortodoxa kyrkorna har varit och är fortfarande en sådan kraft. Med EU:s utvidgning österut är de ortodoxa kristna innanför unionens gränser idag många miljoner. Men för att kyrkorna ska kunna spela en viktig roll är dialogen med det sekulära samhället viktigt, menar biskop Hilarion. Inte minst för att förhindra att endast en världsbild blir den ensamt dominerande. Vi publicerar här en bearbetning av en längre artikel av biskop Hilarion som först publicerades 2004, du hittar den ursprunliga texten här (pdf). Biskop Hilarion av Wien och Österrike, var tills nyligen Ryska Ortodoxa kyrkans representant i EU och är nu chef för det ryska patriarkatets utlandsavdelning.
Många människor associerar Europa framför allt med katolska och protestantiska traditioner. På senare tid har islam tillkommit på denna lista. Lite sägs däremot om ortodoxin och dess betydelse för formandet av en europeisk identitet. Själva termen ortodox associeras snarare med judaism än med kristendom.
Ortodox kristendom är en väsentlig del av den europeiska identiteten sedan många hundra år. Inte endast på grund av antalet ortodoxa troende som lever här, utan också genom det bidrag som den ortodoxa kristenheten har gett och fortfarande ger till utvecklingen av den europeiska kulturen och spiritualiteten.
Idag öppnar sig nya möjligheter för den ortodoxa kyrkan. Fram till de senaste årens utvidgningar hade EU endast en traditionellt ortodox medlemsstat – Grekland, som Samuel Huntington i sin omdebatterade bok Civilisationernas kamp karaktäriserar som en ”anomali”, en ”ortodox outsider bland västerländska organisationer”. Nu är de ortodoxa inte längre outsiders i unionen, då ytterligare tre länder med ortodoxa traditioner – Rumänien, Bulgarien och Cypern – blivit medlemmar och även länder med en betydlig ortodox diaspora, som Polen, Estland, Lettland, Litauen och Slovakien. Detta har stärkt ortodoxins position i EU och ökar möjligheterna för ett ortodoxt vittnesbörd. Antalet ortodoxa gemenskaper inom EU är idag tiotusentals och antalet troende tiotals miljoner. I framtiden finns möjligheten att ytterligare ortodoxa länder ansluter sig till EU – Ukraina, Moldavien, Georgien, Armenien, Serbien och Albanien.
Nödvändig dialog
Det är angeläget att de ortodoxa aktivt deltar i dialogen med den politiska strukturen i Europa, i ett läge när identiteten för det nya Europa fortfarande håller på att formas och lagstiftningen som definierar EU skapas. Det är också angeläget att förebygga att en ensam världsbild blir förhärskande och föreskriver villkoren för alla medborgare i EU, inberäknat de som tillhör traditionella religiösa bekännelser.
Det existerar ett reellt hot att västerländsk liberalism blir den enda legitima samhällsmodellen i EU. Denna ideologi räknar inte med något aktivt deltagande från kyrkor och religiösa organisationer i det sociala och politiska livet. Den betraktar religion som en extremt personlig angelägenhet för enskilda individer, som inte har någon inverkan på deras beteende i samhället. En sådan förståelse står i motsättning till missionen, som är en viktig del av del flesta religioners sätt att vara, och bland dem så klart kristendomen. Kristus grundade Kyrkan, inte bara för att människor skulle praktisera sin tro i hemmet, utan också för att de troende skulle vara aktiva medlemmar i samhället och försvara traditionella andliga och moraliska världen. Därför är en ständig dialog mellan religionerna och den sekulära världen nödvändig, en dialog i vilken den ortodoxa kyrkan kan spela en betydande roll.
Det är mycket viktigt att rätten för kyrkor och religiösa organisationer att sköta sina inre angelägenheter i enlighet med sina traditioner och förordningar garanteras, även då de senare motsäger en västerländsk liberal ordning. Påtvingandet av sekulära normer på religiösa gemenskaper är oacceptabelt. Om en kyrka inte ger kvinnor tillträde till prästämbetet, kan man inte använda sanktioner för att ändra deras traditionella inställning. Om en kyrka fördömer homosexuella ”äktenskap” som synd och i motsägelse med den heliga skrift, ska den inte anklagas för intolerans och för att skapa hat. Om en kyrka motsätter sig aborter eller eutanasi, ska den inte stämplas som efter sin tid eller som att den motsätter sig utveckling. Det finns många fler områden där traditionella kyrkors synsätt (framför allt ortodoxas och katolikers) skiljer sig från det i liberala Väst, och i alla instanser måste kyrkors rätt att predika dessa för dem traditionella värden garanteras.
Ett multipolärt Europa
För att göra detta tydligare vill jag lyfta fram en diskussion som exempel, som upprörde den ortodoxa världen efter att det europeiska parlamentet 2003 röstade för att upphäva förbudet för kvinnor att besöka det heliga berget Athos, en semi-autonom klosterrepublik i nordöstra Grekland, som ingen kvinna har besökt på tusen år. Detta förbud strider enligt resolutionen från europaparlamentet mot ”den universellt accepterade principen om jämställdhet mellan könen”, liksom lagen om fri rörlighet för alla EU:s medborgare. Den grekiska kulturministern E. Venizelos kommenterade parlamentets beslut med att jämföra Athos status med att Vatikanen, som är medlem Europarådet, endast är representerat av män. Han hävdade att ”förbudet för kvinnor att besöka Athos och de administrativa reglerna i den katolska kyrkan, liksom ordningarna i andra kyrkor och alla liknande ting, är delar av traditioner som Europarådet bör betrakta med tolerans och den pluralistisk attityd som karaktäriserar den europeiska civilisationen”.
Den rysk-ortodoxa kyrkan följer utvecklingen av det europeiska projektet med intresse och tar aktivt del i det genom sin representation i Bryssel. Genom att vara en transnationell kyrka som representeras innan för EU:s gränser av flera stift och hundratals församlingar och hundratusentals troende, betraktar Moskvapatriarkatet den europeiska integrationen som mycket betydelsefull, och den bör med vårt sätt att se det leda till skapandet av ett multipolärt Europa i vilket de religiösa gemenskaperna respekteras. Endast på detta sätt kommer Europa kunna bli ett verkligt hem för kyrkor och religiösa organisationer, den ortodoxa kyrkan inräknad.
Av biskop Hilarion Alfayev
Översättning och bearbetning: Magnus Nordqvist