Erik Amnå, professor i statskunskap, imamutredare och ordförande i Studieförbundet Bilda. För ett knappt decennium sedan var han också sekreterare i den stora statliga demokratiutredningen. En utredning som i sitt slutbetänkande konstaterade att samhället för sin överlevnad är beroende av en mångfald av grupper och gemenskaper som formulerar och upprätthåller de motiv och värderingar som demokratin vilar på.

Av Magnus Nordqvist

Relationen mellan staten och dessa gemenskaper i det civila samhället är dock inte okomplicerad. Ett område där detta blir särskilt tydligt är utbildningen. I Sverige är det svårt att finansiera utbildningsinstitutioner utan skattemedel. Men med skattemedel följer kontroll. Och kontroll kan gå ut över självständighet.

Denna diskussion är aktuellare än någonsin. I våras valde Högskoleverket att ifrågasätta examensrätten för flera teologiska högskolor på grund av deras nära koppling till ett särskilt trossamfund. Man menade att denna koppling hotade deras vetenskaplighet. Ungefär samtidigt presenterade Erik Amnå sin utredning om en statligt organiserad imamutbildning. Diskussionen rör självklart också de ortodoxa kyrkorna i Sverige, där behovet av utbildning på olika nivåer ökar, och där olika vägar just nu prövas.

− Det viktigaste i ett mångkulturellt samhälle är att olika kulturella grupper för sin egen och samhällets skull bygger egna autonoma strukturer som inte blir beroende av staten, anser Erik Amnå.

Följdriktigt rekommenderade han ett nej till en statlig imamutbildning. Han såg en stor risk i att staten klampar in i det lösligt organiserade muslimska samhället och styr upp det i enligt med sina, i och för sig kanske välvilliga, syften.

− Jag tror att man måste låta de många olika muslimska grupperna finna sina vägar i kontakt med de utbildningsinstitutioner som finns och med sina egna internationella nätverk.

Han menar att det finns en risk att en utomstående aktör som staten eller för den delen ett studieförbund utan att vilja det lierar sig och i värsta fall konserverar maktutövning och en maktfördelning med svagt förtroende blad de troende. Särskilt mötet med de muslimska ungdomarna förstärkte hans respekt för dessa interna processer även om han är medveten om att de ibland kommer att ta tid, längre tid än vad man utifrån ser som önskvärt.

Våghalsigt uppdrag

Folkbildningen är kanske den viktigaste aktören för att möta de religiösa gruppernas utbildningsbehov, menar han, i samspel med universitet och högkolor på områden där det krävs akademisk kompetens.

− Våra bildningsinstitutioner måst vara mer flexibla, beredda att gå olika grupper till mötes på ett mer kreativt sätt än i dag. Och det gäller både folkbildningens organisationer och akademiens. Dessa har ett stort och våghalsigt uppdrag i det mångkulturella samhället. När det gäller Bilda, ska vi dock inte bara mekaniskt utföra dessa gruppers beställningar utan pröva dem professionellt. Rimmar de med folkbildningens politiska uppdrag? Harmonierar de med Bildas profil och verksamhetsidé?

För hundrafemtio år sedan var kyrkan och utbildningsväsendet fortfarande intimt sammanbundna med varandra i Sverige. Separationen både var och är önskvärd och nödvändig, menar Erik. Det är den som möjliggör att olika grupper nu kan odla sina egna intressen och identiteter på ett självständigt sätt.

− Det är dags att skörda frukterna av denna frigörelse.

Erik Amnå, är själv lokalt aktiv i Svenska Missionskyrkan. Han var tidigare ordförande i Teologiska högskolan, Stockholm, som utbildar pastorer i Missionskyrkan och Baptistsamfundet och präster i Svenska kyrkan. Men som ordförande i Bilda är han engagerad också i de ortodoxa och katolska kyrkornas strävan att skapa olika former för bildning och utbildning.

−I frikyrkan har vi idag ett oproblematiskt förhållande till staten. Men jag tycker vi har anledning att fråga oss om staten egentligen är den yttersta garanten för vår frihet eller om den har en andlig förankring.

Han hoppas att kontakten med de ortodoxa kyrkorna ska förnya det här samtalet också inom dessa samfund och vill se ett livligare utbyte mellan de olika grupperna inom Bilda. Han efterlyser en mer offensiv attityd från de ortodoxa kyrkorna.

− Jag tycker att de ortodoxa kyrkorna låter oss andra vara lite för mycket. De ställer inga frågor om vad vi gjort av den religiösa friheten vi så hett åstundade. Jag är rädd för att Ortodox bildning och kultur bara blir en kul facett i Bilda, ett profilområde som helt sköter sig självt. Jag vill ha frågor tillbaka, ifrågasättande. Det här är frågor som rör oss alla och vilket samhälle vi formar.