”… för dig själv”, säger fader Zozima till husfadern i boken om Bröderna Karamazov.

Skammen, rädslan att förlora ansiktet eller sin heder, är för många värre än döden. Den sitter djupt i oss och den går hand i hand med avundsjukan – varför skall vi skämmas när andra får beröm?

Adam och Eva skämdes inför Gud, vilket gav upphov till avundsjukan som var anledningen till att Kain dödade Abel, att Josef blev kastad i brunnen och att Judas förrådde Herren.

Skammen gör att vi trycker i skuggorna och ser på vår broder med avundsjuka. Vi har inte ärvt Adams och Evas skuld, men väl deras skam, djupt rotad i själen. Genom den Helige Ande har vi dock fått gåvan att låta själen uppstiga och förenas med vårt hjärta, himmelrikets port – där behöver vi inte skämmas för varandra.

Här framträder trons mysterium. Själen rymmer människans förnuft och frihet som är grunden för våra studier och bildning, vilka avslöjar människan som Guds avbild. Men vi är kallade till att fullborda vår avbild, genom själens uppstigande i våra böner och kärlek till nästan, så att vi blir lika Gud.

I studiecirkeln strävar vi efter en ömsesidig förståelse av vår kristna identitet, men för att nå dit måste vi lägga bort våra jordiska omsorger, vår skam och avundsjuka, samt träda fram ur skuggorna i ödmjukhet för att lyssna på vår broder eller syster. Allt detta lägger vi bort i gudstjänsten, för att i våra studier finna enhet och samförstånd.

Gudstjänsten förutsätter bildningen och bildningen förutsätter gudstjänsten. Så enkelt kan vi förklara förhållandet mellan våra studier och våra gudstjänster, vår tradition och vår tro.

Av Michael Ellnemyr, profilsamordnare