Innan jag kom till Israel-Palestina kunde jag inte gissa att ett tre veckors långt krig i Gaza skulle börja. Samtidigt har tiden i Jerusalem fått mig att förstå att konflikten pågår hela tiden. Det är framförallt en ockupation där Israel skapar “facts on the ground”, det vill säga fysiska fakta såsom bosättningar som försvårar lösningen av konflikten. Detta är väldigt synligt i Jerusalem, där hela palestinska områden hotas av rivningar för att skapa plats till nya israeliska hus.  Effekterna av ockupationen är mycket värre än jag först trodde när jag kom till Jerusalem. Ockupationen syns dagligen och staden har en spänd stämning över sig.

Helena Koumi (tredje från vänster) tillsammans med sina följeslagar-kollegor och den palestisna kvinnan Um Kamel.

Jag kom till Jerusalem i november som ekumenisk följeslagare. Ekumeniska följeslagarprogrammet är ett internationellt program som drivs av Kyrkornas Världsråd. Det var möjligheten att få jobba med fredsfrågor i fält som attraherade mig med detta tre månaders volontärjobb. Jag ville jobba med människor som lever mitt i konfliktens kärna. Jag kände ingen tvekan om att det skulle bli en berikande erfarenhet, och det har det verkligen varit.

Följeslagarprogrammet anlitar volontärer från olika länder under tre månader på sex olika ställen på Västbanken. Följeslagarna fungerar som en preventiv närvaro som ska ha en våldsdämpande effekt i konflikten och ge stöd till personer och organisationer som arbetar för en fredlig lösning av konflikten. Några av uppgifterna för följeslagarna är att stå vid militära vägspärrar, medfölja utsatta grupper som till exempel internflyktingar, stödja fredsrörelsen på båda sidor samt sprida information om det som händer i regionen. Vi skriver reserapporter regelbundet när vi är på plats och informerar om våra erfarenheter  när vi kommer hem genom att hålla föredrag med mera.

Under den första tiden i Jerusalem skedde många husrivningar som jag och mitt team bevittnade och rapporterade om. Dessa avtog lite under Gaza-konflikten men fortsatte sedan i stor omfattning. Under 2008 revs 87 palestinska hem i Jerusalem. Israel river hus som saknar tillstånd, vilket många palestinska hus gör eftersom det är väldigt svårt att få tillstånd för att bygga hus, också på sin egen mark. Vissa hus rivs i bestraffande syfte. Mina team-kamrater i Jerusalem bevittnade även hur flera våningar i ett höghus fylldes med cement, för att kollektivt bestraffa familjen till en man som dödade åtta judiska ungdomar i en religiös skola. Detta trots att kollektiv bestraffning är illegalt enligt internationell humanitär rätt.

Jag bevittnade hur en familj blev vräkta från det hus i östra Jerusalem där de bott i över 50 år. Familjens historia har berört mig djupt och Um Kamel som kvinnan i familjen kallas, är ett av de ansikten jag tydligast ser framför mig när jag tänker tillbaka på mina tre månader i Jerusalem.

Familjen Al Kurd

Al Kurd-familjen är internflyktingar sedan 1948 då flera hundratusen palestinier tvingades lämna sina hem i samband med att staten Israel bildades.  FN-organet UNRWA (United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East) gav Al Kurd-familjen ett hus i stadsdelen Sheik Jarrah i östra Jerusalem. Området ligger i närheten av det som judarna tror är Simeon den Rättfärdigas grav, en präst som tros ha levt under andra tempelperioden, och är heligt för dem. Ortodoxa judar har sedan länge hävdat ägarskap till marken som Al Kurd-familjens hus står på och hänvisar till dokument från den ottomanska perdioden som bevis. Dokumentens äkthet är dock omtvistat och nyligen öppnade Turkiet arkiv som visar på att dokumenten antagligen är falska. År 2001 flyttade en bosättarfamilj in i en påbyggd del av Al Kurd-familjens hus när familjen var tillfälligt borta. Bosättarna försökte sedan tvinga familjen att betala hyra till dem. Al Kurd-familjen vägrade och har tvingats utkämpa en långdragen kamp i domstol om rätten till sitt hem. 

I början av november, en vecka efter att jag kom till Jerusalem fick vi ett telefonsamtal om att familjen hade blivit vräkt från sitt hem. Mannen i familjen, Mohammed Al Kurd, var då mycket sjuk och hamnade på sjukhus. Efter vräkningen restes ett tält på en mark i närheten som ägs av andra palestinier där familjen delvis bott sedan dess och som också har fungerat som ett protesttält där aktivister har samlats. Framförallt Um Kamel har varit där nästan dagligen och jag och mitt team brukade besöka henne regelbundet. Den israeliska militären har rivit tältet flera gånger med hänvisning till att alla ”byggnader” med tak måste ha tillstånd och att tillstånd saknas för tältet. Al Kurd-familjen har dock satt upp ett nytt tält varje gång och fortsätter sin kamp.

Två veckor efter att Al Kurd-familjen blev vräkta avled Mohammed Al Kurd, till följd av en hjärtattack. Många sade att han dog i sviterna av vräkningen då han vägrats ambulans av soldaterna. Han begravdes i Al Aqsa-moskén i Jerusalem, muslimernas andra mest heliga plats och kallas av många för martyr då man anser att han dog i sin kamp. Tre dagars sorgeperiod utlystes och Um Kamels ögon var dränkta i sorg. Vi kunde inte göra annat än beklaga. Beklaga att hon blev hemlös, att tältet blev rivet, att hennes make dog… att alla hemska saker skedde på en gång och att det inte var mer vi kunde göra än att stå bredvid henne, krama henne och dela hennes sorg i den mån den kunde delas.

Um Kamel har dock rest sig ur sorgen och fortsätter sin kamp för att få tillbaka sitt hem med stöd från många andra palestinier i Jerusalem samt internationella grupper. Hon är en av de starkaste kvinnor jag någonsin mött och hennes förmåga att fortsätta kämpa trots alla motgångar är enorm och beundransvärd. Hon har blivit en symbol för den palestinska kampen mot den israeliska ockupationen och har skrivits om i tidningar över hela världen. Jag är en av dem som haft turen som fått ta del av hennes styrka och värme. Innan jag lämnade Jerusalem sa hon: ”Kom tillbaka snart så ska jag laga mat till dig i mitt hus”. Hon är fortfarande fylld av hopp även om det inte ser så ljust ut för henne och de andra familjerna i Sheik Jarrah vars hus hotas av rivning.  Deras öde är dock inte avgjort ännu. Nyligen revs tältet ännu en gång av israelisk polis och militär och israelisk domstol har vägrat acceptera de nya bevisen på att bosättarnas dokument är falska. Ett sådant erkännande skulle ha kunna få konsekvenser för hela den israeliska politiken i östra Jerusalem.

Bägge sidor fågna i situationen

När jag pratar med palestinier från Västbanken om deras situation, är ”fångad” det vanligaste ordet de använder för att beskriva sin situation. På grund av muren som Israel har byggt är palestiniernas rörelsefrihet kraftigt begränsad och de måste ta sig igenom militära vägspärrar för att ta sig till Israel men också till platser inom Västbanken. Muren ligger till störst del på palestinsk mark, vilket är olagligt enligt internationell humanitär rätt. De flesta vägspärrar ligger således också inne på Västbanken och inte längs med den Gröna linjen som är den internationellt erkända gränsen mellan Israel och Palestina. Varje passage kräver ett tillstånd och utfärdas bara för speciella ändamål, som för arbete, studier eller om man ska uppsöka sjukhuset. De är tidsbegränsade och tar oftast lång tid att få. Permanenta rörelsehinder är också olagliga enligt internationell humanitär rätt.

Ashraf är en av säkerhetsvakterna på Augusta Victoria-sjukhuset som ligger i närheten av där jag bodde i Jerusalem. Han är 25 år och bor i ett område strax utanför Jerusalem, vilket innebär att han måste skaffa sig ett tillstånd för att komma in till staden. Sjukhuset hjälper honom med detta, men tillståndet är bara giltigt för sjukhusområdet som ligger på Olivberget i östra delen av staden. Det innebär att han inte får gå in till Gamla stan eller till något annat ställe i Jerusalem, utan bara kan röra sig mellan sitt hem och jobb. Han säger att han känner sig så fångad.  Hans största önskan är att träffa en tjej från ett annat land och bli förälskad i så att han kan flytta till hennes land. Han ser det som sin enda chans till frihet.

Jag har också mött israeler som känner sig fångna. En dag, vid vägspärren Qalandia som ligger mellan Jerusalem och den palestinska staden Ramallah, mötte jag den 20-åriga soldaten Shaul som gör sin militärtjänst där. Han betedde sig annorlunda än vad jag var van vid att soldater gör vid vägspärrarna. När jag och min kollega kom dit, vinkade han till oss och gjorde lustiga miner. Han öppnade fönstret till sitt bås bakom gallret och spelade musik på sin mobil, dansade till musiken och pratade med oss. Vi hade hört att soldaterna oftast är åtsagda att inte tala med oss så vi var ganska förvånade över att han gjorde det. Snart kom dock telefonsamtalen från officerarna som sa åt Shaul att sluta prata med oss och stänga fönstret. Han gjorde det, för någon minut, sen öppnade han det igen varpå han fick ett nytt samtal. Det där höll på under hela tiden vi var där. När jag frågade vad som skulle hända med honom svarade han bara ”Åh, de är ganska hårdhänta av sig”. Han öppnade spärrarna när vi bad honom om det och lät de väntade palestinierna komma igenom och höll sedan spärrarna öppna hela tiden.

Vi trodde först att han var galen, men förstod snart att han antagligen var den mest ”normala” soldat vi träffat hittills. “Hur länge ska jag tvingas vara här? Jag hatar det. Jag vill inte göra det här jobbet” sa Shaul till mig. Strax innan vi gick därifrån, vi har ju som internationella privilegiet att röra oss fritt mellan områdena, vinkade han till de palestinier som fortfarande var kvar vid vägspärren och ropade: ”Hej! Jag är med er! Var starka!” Shaul har fortfarande ett år kvar av sin treåriga militärtjänst på Qalandia. Som tur är han militärtjänst begränsad i tid medan för palestinierna finns det för närvarande inget slut i sikte för deras rörelsebegränsningar.

Militärtjänsten är obligatorisk för alla israeler. Män gör militärtjänsten i tre år medan kvinnor gör den i två. Israel är det enda land i världen där kvinnor måste göra militärtjänst. Man gör dock undantag för vissa personer. Ultra-religiösa, handikappade, gifta kvinnor samt palestinier med israeliskt medborgarskap (de som bor inom Israels gränser) är några som kan slippa göra militärtjänsten.

Israel är ett väldigt militariserat samhälle. Det är inte ovanligt att se soldater och polis med maskingevär på öppen gata och även många vanliga israeler har vapen. Restauranger och kaféer har säkerhetspersonal som kollar väskorna på besökare och busstationerna har metalldetektorer och röntgenmaskiner precis som på flygplaster. Man är rädd för självmordsbombare eller andra attentat från palestinier. En hel generation israeler är uppväxta med bombattentat som en del av sitt liv. Åtgärderna man har vidtagit säger sig syfta till att göra sin befolkning säkrare. Vid ett tillfälle stod jag på en busstation med en soldat på min ena sida och en säkerhetsvakt på min andra, båda beväpnade med maskingevär. När jag gick på bussen tog en av resenärerna av sig sin varma tröja och blottade en pistol under t-shirten. Jag kände mig inte speciellt säker eftersom jag inte tycker att man blir säkrare i ett samhälle där var och varannan har vapen på sig. De flesta israeler är dock så vana vid det att de inte ens reflekterar över att det skulle vara något konstigt att ha tungt beväpnade människor runt omkring sig hela tiden, så länge de är israeler.

Den överallt närvarande muren skiljer israel från palestinier, men också palestinier från palestinier.

Murbygget

År 2002 började Israel bygga en mur som separerar Västbanken från Israel och även områden inom Västbanken från varandra. Argumentet som Israel ger för att bygga den är säkerhetsskäl. Många säger att muren har minskat självmordsbombningarna, men det råder osäkerhet om så verkligen är fallet. Vad som är säkert är dock att muren har många andra konsekvenser. Den separerar familjer, den rättfärdigar rivningar av palestiniers hus, den begränsar rörelsefriheten enormt och försvårar tillgången på hälsovård och utbildning. Muren har också negativ inverkan på miljön och har resulterat i försvårade ekonomiska förhållanden på Västbanken.

Ett område som har påverkats mycket av murens bygge är Abu Dis utanför Jerusalem som jag besökte flera gånger som följeslagare. Muren klänger sig runt kullarna i Abu Dis och om ett tag kommer hela området vara separerat från Jerusalem. Invånarna måste ta sig igenom fler vägspärrar för att ta sig in och ut ur Adu Dis, inte minst de ca 10 000 studenter som studerar vid Al-Quds-universitetet i Abu Dis.

Följeslagarna i Jerusalem har som uppgift att vara observatörer vid en vägspärr i Abu Dis som kallas Container checkpoint. Vi räknar hur många bilar som soldaterna stoppar och hur länge de hålls. Vi kunde även tala med soldaterna och fråga saker om det behövdes, till exempel fråga hur länge de har hållit folk väntande och försöka skynda på. En tjej som jobbar på Al-Quds-universitetet berättade för mig att hon inte hade blivit stoppad i vägspärren den dagen när vi följeslagare stod och bevakade den. Eftersom det är en effekt som vi hoppas att vår närvaro ger, blev jag glad av att höra det. Jag vet dock att det inte förändrar situationen i det stora, men varje möjlighet att underlätta en människas dagliga tillvaro är en vinst för mig.

Hamam är en 16-årig pojke från Abu Dis. När jag träffade honom första gången, eller snarare såg honom, låg han i en säng på intensivvårdsavdelningen på Maqased-sjukhuset några kvarter från där jag bodde i Jerusalem. Han var svårt skadad after att ha blivit skjuten på nära håll med gummikulor av en israelisk soldat. Han stod längst fram i en demonstration och protesterade mot konflikten i Gaza, enligt uppgifter en fredlig sådan. Ingen vet varför soldaterna sköt, man kan gissa att det var för att skingra folksamlingen och att man därför använde gummikulor som inte ska skada. I alla fall inte om man skjuter dem på tillräckligt avstånd.Användapå för nära håll kan de göra enorm skada, vilket hände i Hamams fall. Han blev också träffad av den metallbehållare som kulorna sitter i vilken skadade honom allvarligt i huvudet.

Hamam låg där på sjukhusbädden, medvetslös och uppkopplad till en massa maskiner som hjälpte honom att utföra de mest basala funktionerna som att andas och äta. Doktorerna visste inte då om han skulle överleva och även om han gjorde det så var han delvis förlamad. Jag kände inte Hamam innan, men vårt team blev tillfrågat av vår kontakt i Abu Dis att gå och besöka honom eftersom hans familj hade problem att få tillstånd att komma in till sjukhuset i östra Jerusalem. Även om du har en son eller bror med livshotande skador på sjukhus så är det alltså inte ens säkert att du blir beviljad tillstånd.

Vi besökte honom regelbundet och bevittnade hans mirakulösa återhämtning.  När jag såg honom sista gången, en månad efter han blivit skjuten, hade han nyligen flyttats till ett rehabiliteringscenter i Betlehem som hans familj inte behöver tillstånd för att besöka. Han satt upp i en rullstol. Även om han inte kunde uttala fler ord än ja och nej, förstod han det mesta av vad jag sa på engelska. Hans högra arm är helt förlamad och han kan endast röra sitt högra ben minimalt. Hans återhämtning är trots detta mirakulös och han är mycket bättre än vad doktorerna någonsin hade vågat hoppas på. Han är dock deprimerad och bearbetar det som nyss hänt honom och hur det kommer att påverka hans liv. Förhoppningsvis kan han dock med lite träning få tillbaka sitt tal och kanske lite mer rörlighet i benet.

GazakrigetSituationen var redan illa i Jerusalem och på Västbanken innan Gaza-kriget startade och blev förstås inte bättre i och med detta. Varje fredag under militäroffensiven stängdes Jerusalem under 36 timmar och ingen under 50 år kunde ta sig in i staden, oavsett tillstånd eller ej. Gatorna i östra Jerusalem, särskilt kring Gamla stan var fulla av polis och militär. En zeppelinare svävade över staden, antagligen i övervakningssyfte och spontana vägspärrar sattes upp där man kollade ID på förbipasserande palestinier. Många vägar spärrades av inklusive hela Gamla stan. Östra Jerusalem såg ut som en stad under belägring. På västra sidan, några kvarter bort var dock allt som vanligt. Flera demonstrationer hölls under den här tiden från palestiniernas sida, några som involverade stenkastning och där israeliska säkerhetsstyrkor svarade med tårgas. Flera var dock helt fredliga. En av de demonstrationer jag medföljde bestod av cirka 30 personer som protesterade mot kriget på nyårsafton i ösregn.  Allt var väldigt lugnt men plötsligt stormade polisen in och avbröt den genom att putta och slå på demonstranterna för att fösa iväg dem. Det ledde till motreaktioner och tumult. Flera personer blev arresterade och efteråt fick vi hjälpa två äldre kvinnor med skador. Min kollega Liz som är läkare konstaterade att den ena kvinna hade fått sin hand bruten medan de andra mest var chockskadad efter att ha fått motta flera slag i huvudet. Jag vet inte vad som framkallade polisens ingripande, vad jag kunde se så gick allt lugnt till och det kändes som att de använde mer våld än vad situationen krävde.

De flesta israeler stödde Israels militära operation i Gaza. Även vänner till mig som jag trodde hade en mer fredlig inställning till konfliktens lösning, stödde den. För mig är det svårt att förstå hur man kan nå fred genom krig. Det brukar bara leda till mer hat och destruktivitet på båda sidor, inte minst i framtiden. För Israel är ett av huvudmålen för en lösning att få stopp på raketerna som skjuts mot civila mål i Israel av palestinska väpnade grupper såsom Hamas. Stödet för Hamas har dock ökat kraftigt bland palestinierna sedan Gaza-kriget, precis som många förutspådde. Palestinier som innan Gaza-konflikten pratade om fred och försoning började uttrycka hat och misstro mot alla israeler under pågående krig. Det var sorgligt att se, men också förståeligt utifrån ett mänskligt perspektiv. Radikaliseringen skedde förstås på båda sidor, som så ofta under krig. Samtidigt finns det människor som arbetar för fred och som fortsatte att göra det även under Gaza-kriget som inte får glömmas bort. Exempel på dessa är de israeliska fredsorganisationerna som dock kämpade i ännu mer motvind än vanligt.

Under svåra tider är jag glad för kyrkorna i det heliga landet. Jag har deltagit i flera ekumeniska mässor för fred i Gaza och känslan av systerskap med andra kristna fyllde mig med värme och hopp. Som grekisk-ortodox är jag stolt att veta att de flesta kristna palestinier tillhör min kyrka och jag är glad att det ingår i följeslagarnas uppgifter att medfölja de kristna. Jag har varit på mässor på arabiska och känt en djup känsla av samhörighet även om jag inte förstod ett ord av vad som sades.

Det har varit svårt att lämna Jerusalem och komma hem till Sverige. Jag har blivit väldigt fäst vid platsen och människorna där, på båda sidor. Det finns så många beundransvärda personer som hela tiden kämpar för fred. Det är inget enkelt ställe att befinna sig på, men samtidigt väldigt berikande. Jag har nu ett ansvar som ligger på mig väl hemma i Sverige: att dela med mig av mina erfarenheter och historier med människor här hemma. Förhoppningen är att de kan spridas som ringar på vattnet så att vi blir fler som agerar och stödjer de krafter som arbetar för fred i det heliga landet.

Av Helena Koumi