Årets Almedalsvecka pågår för fullt, och det här evenemanget – mässan, seminarieveckan, festivalen, karnevalen, cirkusen, kalla det vad ni vill – fortsätter att växa från år till år. I år slår man rekord igen, med inte mindre än 1814 programpunkter och ca 930 arrangörer. 613 journalister hade anmält sig i förväg, men många ackrediterar sig också på plats. Det är numera  långt mer än bara en politikervecka: av veckans evenemang anordnas bara 3% av ett riksdagsparti och 4% av annan politisk organisation. Stat, kommun och landsting står för 14%, medan olika intresseorganisationer står för hela 27%, företag för 18% och annan organisation för 18%.

Det är förstås svårt att välja vad man ska ta del av, vems tankar och idéer man ska utsätta sig för och vilka samtal man vill engagera sig i. Men det går alldeles utmärkt att bara mingla runt och lyssna lite här och lite där, äta glass, ta en fika (saffranspannkaka!) och känna pulsen och njuta av den där känslan av att ”alla är här”.

Naturligtvis finns Bilda med här i Almedalen, både med egna evenemang och med gemensamma arrangemang ihop med andra organisationer. Bland annat är Bilda medarrangör till en rad spännande seminarier som Hela Människan anordnar, som ”Ska kyrkan ta hand om välfärden?” och ”Ungdomsarbetslösheten – en fråga för det civila samhället?”.

Bilda är också medarrangör när Newmaninstitutet anordnar två seminarier med socialantropologen och föreläsaren Brian Palmer kring civilkurage.

Själv hade jag idag förmånen att vara moderator i ett seminarium Bilda anordnade tillsammans med BRIS och Sankt Lukas, med rubriken: ”Livsberättelser på drift - men vem lyssnar?” För att förstå och hantera våra liv behöver vi alla, ung som gammal, formulera vår livsberättelse . Idag finns stora möjligheter, via teknik och sociala medier, att berätta om sitt liv. Något inte minst unga människor utnyttjar. Men – vem lyssnar? Vem läser? Vem orkar ta in? Och hur påverkas berättelserna av offentligheten? Och vad händer om ingen lyssnar; om ingen bryr sig, om ”gilla”-klickningarna uteblir? Kring detta pratade Kattis Ahlström, generalsekreterare, BRIS, Marianne Lindell-Fjaestad, leg psykoterapeut och verksamhetschef, S:t Lukas Stockholm och Carina Söderlund, konsulent inom området Dialog i Bilda i Sundsvall.

Alla tre bidrog med egna infallsvinklar till temat och även om de allihop också såg positiva effekter av den nya teknikens möjligheter till kommunikation och berättande, så var de överens om vikten av att någon verkligen lyssnar och tar emot de ungas berättelser.

Behovet att berätta har vi alla, och på något sätt tycks det bara bli större och större hos oss. Men hur lär vi oss att lyssna? Det handlar inte om att i första hand komma med råd eller tröst, utan att verkligen lyssna aktivt; att ta emot det någon anförtror oss. Där kan det verkliga stödet ligga. Denna och många andra tankar fick publiken i den fullsatta lokalen med sig ut i solen att fundera vidare kring.

Det blev ett i högsta grad engagerande seminarium; ytterst mättade 45 minuter – som förstås gick alldeles för fort – och jag hoppas att det här samtalet får fortsätta. Både mellan de tre organisationer som arrangerade seminariet och i Bilda. Och i oss alla. 

(Bilder: Hanna Hellzén Cramér/Magnus Sundell)