Omslaget fick mig att haja till. Ett naket par, en man och en kvinna, ömt omslingrade i en erotisk situation. ”Till man och kvinna skapade Han dem” är titeln på dominikansyster Sofies bok med tillägget ”En introduktion till Kroppens teologi”. Jag öppnar den och förstår snabbt att jag håller i något som skulle kunna bli en teologisk bomb.

Syster Sofie har på ett inkännande, personligt och djupt berörande sätt tolkat den gamle påven, Johannes Paulus vision om kroppens och sexualitetens teologi. En bok om kärlek som radikalt kullkastar det moderna projektets allt tommare uttryck för så kallad frigörelse i lustens, begärens och den egna njutningens namn. Som den franske filosofen Paul Ricoeur uttryckte det: ”Allt som gör det sexuella mötet lättvindigt påskyndar dess kollaps till meningslöshet.”

Sofie var själv en ung och sökande kvinna när hon av en tillfällighet gick förbi ett antikvariat vid Odenplan i Stockholm och kastade en förströdd bild i skyltfönstret. Där låg en bok med titeln ”Kärlek och ansvar” och en bild av påven i full mundering. Året var 1984 och hon hade som alla andra vuxit upp med den sexuella revolutionens stridsrop och böcker som ”Det mest förbjudna”, ”Rädd att flyga” och ”Fräls oss från kärleken”.


Det fanns inga förbjudna lekar för dem som blev tonåringar under sjuttiotalet, säger hon. Lärare, RFSU-pedagoger, författare, filmskapare, föräldrar, kultur och media – ja, en hel värld – öppnade portarna för att de unga skulle slippa dras med moraliska bojor, fördomar, skam och neuroser kring sexualiteten. Innan de ens lämnat barndomen hade de ”på ett enkelt och okonstlat sätt” fått känna och klämma på kondomer och pessar och uppmuntrats att nyfiket utforska penetrationens njutning framifrån och bakifrån.

Men hade någon talat om att människan har en själ? Nej, och inte ett ord om kärlek hade hon heller fått höra. Och visst var det konstigt att lärarna som förmedlade undervisningen visade så lite förundran inför ämnet. De ville nog visa att sexualiteten var något fint, lustfyllt och viktigt men budskapet gick bara ut på att bejaka sig själv.

Syster Sofie är själv förvånad över att hon gick in i antikvariatet och köpte påvens bok. Inte bara det, hon slukade den. ”Smakade på varje ord som om jag för första gången serverades mat tillredd av naturliga och friska råvaror vid ett vackert dukat bord, efter att ha varit uppvuxen på överblivna, inplastade mackor från en tågservering”, skriver hon.

Budskapet var att sexualiteten, sinnligheten och känslorna är människans bundsförvanter i strävan mot sann kärlek. Men de är inte kärlek i sig! De måste integreras med våra andliga grundelement som är frihet och sanning. Hela människan är så mycket mer än vi kan omfatta och förstå.

 ”Ömhet, det är förmågan att känna den älskade människan, hela personen, i alla de hemligaste vibrationerna av hennes själ, och alltid med tanke på den personens sanna väl”, skriver Karol Jozef Woytola i Kärlek och ansvar, som gavs ut i Polen 1962.

Att det är ansvaret för den andre som är kärlekens djupaste hemlighet blev en genomgripande existentiell upprättelse för den unga Sofie. Om man knyter en människa till sig på ett nära och intimt sätt har man ett ansvar både för den andre och för den kärlek man ger den andre. Vi är ansvariga för att inte göra varandra besvikna. Är min kärlek tillräckligt mogen och djupgående för att möta och bära allt det förtroende jag får och det hopp jag tänder?

     Vilken bok, säger jag bara! Vilken källa till samtal och funderingar i Bildas cirklar framöver. Inte bara bland katoliker för jag är övertygad om att syster Sofies uppriktiga och personliga tilltal kommer att finna läsare i alla kyrkofamiljer i Bilda. Och kanske vidare än så … jag måste nog kolla om hon finns på YouTube…