Det är skolavslutningstider. Nybakade studenter jublar tillsammans med nyutexaminerade universitetsstuderanden och glada men kanske inte fullt lika jublande niondeklassare som just avslutat högstadiet och yrvaket blickar mot framtida studier. För de har lång väg kvar – och vägskälen att välja fel eller rätt i är många.

På en östgötsk badplats häromåret stötte jag ihop med en gammal bekant som är studievägledare på en gymnasieskola. Vi kom att prata om svenska ungdomars stora valfrihet vad gäller utbildningar, och hur man bäst vägleder dem i valet. Det som är hans jobb.

    Det finns mängder av böcker om detta, berättade han, och menade att all denna vägledningslitteratur säger ungefär samma sak: Ungdomar ska uppmanas att bestämma själva, att ”följa sitt hjärta”, att ta chansen, att göra det man verkligen vill, och så vidare. Enligt min vän finns här nästan aldrig något annat perspektiv än den enskilda individens. Inget om vilka yrken som behövs ur samhällssynpunkt, att var och hur man vill bo – stad, landsbygd, hus, lägenhet – kan spela roll även i utbildnings- och yrkesval, att det till exempel kan finnas ett värde i att ha närhet till familj och släkt. Om sådant nämns så är det nästan alltid som ett problem, som ett exempel på vad andra vill att ungdomar ska hänsyn till och att det gäller att stå emot, att bara utgå från sig själv.

No man is an island, skrev författaren John Donne på 1600-talet. Ingen människa är en ö. Det var då det. Idag tycks vi alla vara öar, som glider allt längre ifrån varandra. Snart är väl det enda utbyte med andra öar som pågår handelsutbyte.

    Den östgötske studievägledaren hade personligen lite svårt att ställa upp på den extremindividualism som dagens studievägledning ger uttryck för – även om han tyckte att man naturligtvis ska uppmuntra unga människor att följa sin längtan och ta vara både på sina drömmar och sin begåvning. ”Men det kan ju finnas andra värden i livet som man missar”, konstaterade han.

    Som det där med "vi". För ingen människa är en ö.