I vanlig ordning bevistade jag Bok & Biblioteksmässan i Göteborg när den gick av stapeln. Denna gång var jag där hela mässan, 27–30 september, eftersom Bilda i år hade både monter och arrangerade en rad seminarier. Jag höll bland annat i några samtal på Se människan-scenen.

Ett av dessa, ett samtal med författaren Åsa Larsson med rubriken ”Vårt behov av mörker”, kan ses på play.svenskakyrkan.se där man kan se och lyssna på en rad av Se människan-seminarierna.

Klicka på bilden nedan så kommer du direkt till samtalet med Åsa!

Redan under Bokmässans första dag sa en vän till mig: "Det är märkligt, men i nästan alla seminarier jag varit på har nåden kommit upp." Jag fortsatte hennes "spaning" under återstoden av mässan – och kunde konstatera att det var påfallande ofta den fortsatte att dyka upp, den där nåden. På olika sätt, mer eller mindre formulerad. Att författaren Linn Ullmann nämnde nåden var kanske inte oväntat, då hon häromåret själv skrev en bok om den. Men även deckarförfattaren Åsa Larsson, vars genres regler säger att rättvisa ska skipas och ondskan straffas, pratade om nåd. Tillfällena då nåden letade sig in i mässans olika samtal blev många. Dessa fastnade mest hos mig:

I det stora Tranströmer-seminariet "En mystiker som inte predikar", poängterade journalisten och kulturrådet Carl Otto Werkelid att Tomas Tranströmer inte behandlar nåden på ett uttalat eller specifikt sätt i sin diktning. Biskop emeritus Claes-Bertil Ytterberg menade att den så älskade nobelpristagaren ändå lämnar läsaren med en känsla av att ha fått erfara nåden. Något som Werkelid liksom poeten Marie Lundquist och litteraturkritikern Åsa Beckman instämde i. Detta samtal blev för mig något av mässans höjdpunkt. Utan pekpinnar eller tvärsäkerhet lyckades man närma sig och formulera något av det sökande och den längtan Tranströmer uttrycker; så att vi gick därifrån berörda och styrkta i den aning som är trons innersta väsen. I det "kanske" som med Claes-Bertil Ytterbergs ord ”är andlighetens yttersta bekännelse".

När poeten och författaren Bob Hansson och journalisten och prästen Helle Klein i ett seminarium pratade om Bobs nya roman Det sista vi har är våra kroppar blev det för mig ett av de bästa samtal om Israel-Palestina-konflikten jag hört på många år. Överraskande, nära, personligt, allmänmänskligt. Även de hamnade i nåden: "Nåden, ja … att våga släppa görandet och bara vara." När Kattis Ahlström samtalade med den cp-skadade Jonas Helgesson och den efter en bilolycka funktionshindrade Camilla Westerdahl, formulerades också vikten av att ha fokus mer på att vara än att göra: på nåden att få leva.

Kanske står förklaringen till varför nåden alltmer börjar dyka upp i litteraturen och de livstolkande samtalen att finna just där: i vår trötthet inför prestationssamhällets "göra, göra, göra” för att duga och räknas. Kan det vara så att vi äntligen börjar se en tydlig efterfrågan på en värdeskala och ett samhällsklimat med varandet i centrum?

(Texten har tidigare publicerats i Sändaren.)

Till och med klockan i domkyrkotornet stannade. Det säger något om sprängkraften i bomben som utlöstes i Oslo den 22 juli kl 15.25 i fjol. I sin senaste bok beskriver Per Arne Dahl hur ofattbart sorgligt det var att köra in mot Oslo den lördagsmorgonen och se ut mot Tyrifjorden, bort mot Utöja.När han öppnade domkyrkan den dagen strömmade tusentals människor in för att tända ljus, gråta, få tala om sin vrede eller bara söka skydd mot allt det onda som plötsligt drabbat Norge.

En av alla ungdomar som kom berättade för Per Arne Dahl att han inte hade varit i kyrkan på nio år men var tvungen att gå dit nu. Han hade tänt ett ljus och dröjt sig kvar länge. "Det har inget med Gud att göra, utan med behovet att få uppleva en hoppets gemenskap", hade han tillagt.

Just detta att få dela gemenskap var nog det viktigaste för de 900 000 människor som sökte sig till domkyrkan i Oslo under de fyra följande sommarveckorna, menar Per Arne Dahl. Där och då blev kyrkan en levande gemenskap mellan allvarliga människor, kämpande människor, unga som just fått veta att de förlorat en nära vän, åter andra människor som genom händelserna på Utöja återupplevde gamla sorger, kränkningar och hemliga bördor de burit på genom livet.

En fråga som ständigt återkom till själasörjaren och prästen Per Arne Dahl var hur man ska kunna gå vidare från en sådan fruktansvärd händelse. Den frågan tar jag med mig till mötet och samtalet med honom på Se människanscenen på Bokmässan i Göteborg på fredag kl 17.30-17.50. Om du inte har möjlighet att vara där så läs Per Arne Dahls bok: Något att hoppas på när det värsta har hänt (Libris). 

En viktig slutsats vill jag dela redan nu: Det är inte bråttom med sorgen! Den måste få ta tid. Konsten är att dröja tillräckligt länge i den samtidigt som vi ger plats för hoppet. För det är bråttom att ge hoppet tid och kraft!

BRIS (Barnens Rätt I Samhället) är en organisation som Bilda nu och då samarbetar med. Det finns också en ambition att utöka samarbetet.

Under årets Almedalsvecka i Visby arrangerar Bilda, BRIS och S:t Lukas ett seminarium ihop, onsdag 4 juli kl 13.00:

Livsberättelser på drift – men vem lyssnar?

Vi behöver alla formulera vår livsberättelse. Idag finns stora möjligheter, via teknik och sociala medier, att berätta om sitt liv. Något inte minst unga människor utnyttjar. Men - vem lyssnar? Vem läser? Vem orkar ta in? Hur påverkas berättelserna av offentligheten? Och vad händer om ingen lyssnar?

Medverkande:

Kattis Ahlström, generalsekreterare, BRIS.

Carina Söderlund, dialogkonsulent, Bilda.

Marianne Lindell-Fjaestad, leg psykoterapeut och verksamhetschef, S:t Lukas Stockholm.

Moderator: Magnus Sundell, journalist/projektledare Bilda.

Platsen är Barnrättstorget (Skandiahuset), Tage Cervins gata 3

I veckans nummer av Sändaren har jag intervjuat Kattis Ahlström, som sedan i mitten av mars är ny generalsekreterare för BRIS.

    Där uttrycker hon bland annat sin frustration över över att barnrättsfrågor har så låg prioritet i vårt samhälle och över den ”gullighetsstämpel” som dessa frågor ofta får. Det som har med barn att göra betraktas som mjukt och hänvisas ofta till ”eldsjälar”. Hon säger, med tydlig irritation:

    – Jag tycker varken vi kan bygga ett barnengagemang eller ett samhälle på eldsjälar! Det måste vara ett medvetet arbete på alla nivåer, kopplat till politiska beslut och lagstiftning.

Bild: Richard Holmberg

Intervjun kan läsas här: http://www.magnussundell.se/wordpress/?p=1468

Jag har också något att berätta!
Livsberättelser är en viktig del av Bildas arbete. Att få möjligheten att berätta sin historia, men också ta del av andras. Att möta människor genom berättandet.

Alla har vi en historia att berätta, men hur gör man? Det behövs retorik och föreläsningsteknik, mod och självförtroende.
Mitt tips är att ta kontakt med någon på ett Bildakontor nära dig så hjälper de dig vidare.

Kom ihåg att allas berättelser är värda att berättas och alla är värda att lyssnas på.

Nu har du chansen att lyssna till fyra unga kvinnor. De har tagit berättandet till sig och delar nu med sig av sina livsberättelser.

Vems vår? Muslimska Amina och kristna Johanna träffade unga demokratiaktivister på sin resa till Egypten hösten 2011. I Sverige utbildar de i fred, religionsdialog och civilkurage.                               
Var: Peace&Love 27 juni klockan 16.30

Unga berättar för unga Malin och Giselle delar med sig av sina livsresor där motgångar vänds till lycka och en god självkänsla.
Var: Peace&Love 28 juni klockan 14.15 
                                                                                            
Välkomna!
/Cecilia