Idag gick jag förbi en farmor, eller mormor kan det också ha varit, som var ute och promenerade med sina barnbarn. Barnen var i ca sju och nio års åldern.

De skrattade glatt och hela deras uppenbarelse utstrålade glädje över att få umgås med varandra. Jag tittade på den äldre damen, och hela hennes ansikte lyste.

Jag började då fundera över hur de äldre i min släkt varit mot mig när jag var barn. Jag minns kärlek och omsorg, men sådan där skir lycka och glädje? Den där lyckan som enbart kommer med en närvaro och ett fokus på här och nu, nej, det minns jag inte.

Alltid var det alla dessa bestyr, och framförallt oro över både det ena och det andra. Inte för att oron inte kunde vara betingad, men den stal dyrbar tid med yngre generationer. Jag önskar så, att mina äldre släktningar hade tagit sin an oss yngre mer. Lotsat och gett oss sina goda råd. Men också delat sina berättelser i större utsträckning med oss barn.

Jag satt senare vid lunchen och läste Leif Zerns bok Kaddish på motorcykel, där han berättar om sabbaten, då alla världsliga ting ställs åt sidan. ”Det är det som är meningen med att fira sabbat. Man gör en paus i vardagen. Man avstår från nöjen och helgar det som är viktigast i livet. Gud, de nära och kära, levande och döda.”

Att vara nära varandet, det är kanske först då vi kan möta varandra. Vi alla firar kanske inte sabbat, men hur avsätter vi tid för det viktigaste?

En av de böcker som betytt allra mest för mig personligen är CS Lewis bok The Screwtape Letters. Särskilt ett kapitel om tid har stannat hos mig, där han beskriver hur vi som människor ofta lever antingen i det förgångna eller i framtiden. Sörjer eller ångrar dåtid, och oroar oss för framtid.

CS Lewis målar bilden av en evig Gud som står över tiden, och hur vi människor kan koppla in i evigheten på ett fantastiskt sätt. Här och nu. Det är i nuet som tiden och evigheten möts. Det är kanske också så du och jag möts, på riktigt.

Så varför är det så svårt?

När jag gick där, på väg till jobbet, funderade jag alltså på hur jag skulle vilja vara som äldre. Det är lätt för mig att säga som ung och frisk att jag ska vara en glad pensionär, när jag inte alls vet hur det är att vara äldre. När man inte ser så bra längre, när det börjar göra ont där det aldrig gjort ont innan, när tristessen kommer krypandes. Vad vet jag om hur det är att vara gammal?

Men trots det, får jag försöka leva närvarandes idag, och inte oroa mig i onödan idag. Och försöka åter igen imorgon.

Varför oroar vi oss så mycket, och hur mycket tid spenderar jag med att vara närvarande egentligen med det viktigaste här i livet, mina nära och kära?

I fredags hade filmen "Beasts of the Southern wild" premiär på svenska biografer. Den har fått mängder av utmärkelser, bl a fick den priset som "Bästa debut" på Stockholms Filmfestival i november. Här nedan kan du läsa min recension av filmen i tidningen Sändaren. Sedan texten publicerades har filmen Oscarsnominerats i kategorierna "Bästa film" och "Bästa manus baserat på förlaga". Quvenzhané Wallis har - trots sin unga ålder - nominerats i kategorin "Bästa kvinnliga huvudroll" och Benh Zeitlin i "Bästa regi". Vad kan jag säga? Gå och se!!!



Hushpuppy lägger ofta örat till olika djur och försöker förstå vad de egentligen försöker säga henne. Hon konstaterar att de för det mesta nog säger saker som ”jag är hungrig” – men att de ibland pratar i koder. Koder som huvudpersonen i Benh Zeitlins hyllade debutfilm Beasts of the Southern wild försöker knäcka för att förstå hur tillvaron hänger ihop. Sexåriga Quvenzhané Wallis gör rollen med en sådan självklarhet och utstrålning att hon närmast bär hela filmen på sina späda axlar. Som kanske inte är så späda, när allt kommer omkring – det är framförallt Hushpuppys styrka, klokhet och livslust som gör det här till en film att ta till sitt hjärta.

När filmen nu har premiär i Sverige har den mängder av priser i bagaget från olika filmfestivaler. Och det är en lika vacker som charmerande film, trots att den utspelar sig i en miljö som på ytan är långtifrån vacker. Men kameralinsen hittar skönhet även i skrotblänket på soptippar och ljuset genom spruckna fönsterrutor.

Beasts of the Southern wild är en historia som både väcker minnet av orkanen Katrina till liv och som pekar framåt mot kommande klimatkatastrofer. Den går också att se som en postapokalyptisk saga som utspelar sig efter en stor katastrof. Hushpuppy lever med sin pappa Wink (Dwight Henry) i ett område i Louisianas våtmarker som kallas The Bathtub (Badkaret), beläget utanför fördämningarna kring de områden där de mer välbeställda människorna lever i ett organiserat samhälle.

Befolkningen i The Bathtub är fattig och mångetnisk, men har en stark kollektiv känsla och en stolthet över sina liv. De lever av vad havet ger, hjälper varandra och tar varje tillfälle till fest. Wink och Hushpuppy har en både kärleksfull och stormig far-dotter-relation. En relation som inte blir enklare av att Wink har en livshotade sjukdom.

Miss Bathsheba (Gina Montana), byns lärarinna och medicinkvinna, varnar barnen för en kommande översvämning, orsakad av smältande polarisar. Hon berättar också om vilddjur från urtiden, aurochs. När en storm och en stor översvämning drabbar området, frigörs i Hushpuppys fantasi dessa bestar ur de smältande isblocken och ger sig av mot henne och hennes vänner….

Filmen har formen av en saga – både vad gäller berättelse och miljöer – där allt är möjligt och allt hänger ihop. Vår inre värld avspeglas i den yttre och tvärtom. Precis som i ett barns funderingar och fantasi. Eller kanske precis som i verkligheten? Med Hushpuppys ord: “När allt blir tyst bakom mina ögon ser jag hur allt hänger ihop; jag är en liten del av ett stort universum.”

Vi har en bok hemma som handlar om gärningsmännen i Nazityskland. Det finns mycket skrivet om det ämnet, men den här boken har en annorlunda infallsvinkel. Den beskriver vanliga människor med vanliga fritidsintressen. Män som åker hem till sin familj efter avslutat arbetsdag, men som utförde de mest groteska handlingar man kan tänka sig.

Vad är det som gör att man kommer dit, undrar jag. Kan vem som helst utföra så onda handlingar? Visst vore det enklare och skönare att tänka att de som förgriper sig på oskyldiga och som utför bestialiska handlingar inte är människor utan något annat, något som jag inte kan identifiera mig med. Jag tror vägen dit är lång och att det handlar om att bryta många spärrar, men samtidigt tror jag att både det onda och det goda ryms inom oss alla och att de val vi hela tiden gör skapar oss, gör oss till dem vi är idag.

Tidningen NOD är modig nog att ägna sitt senaste nummer åt ondskan. I Breiviks leende, som numret heter, läser jag artiklar om ondska, om själviskhet och egenintresse men också om hopp och om möjligheten att välja det goda. Jag fastnar för konstnären Tage Lundins fantastiska bilder som visar på både det mörka och det ljusa.

Vem var Breivik? Och hur kunde han bli den han blev? Breiviks advokat citeras såhär från sin slutplädering: ”Han är en människa, han är inte något annat. Samhället skulle förlora på om han definieras som ett monster eller något från en annan planet. Samhället förlorar om vi inte kan se vad vi kan göra annorlunda.”

Senaste programmet av SVT:s Annas eviga handlade också om ondska. Jag fastnar för några tankar av Ann Heberlein som menar att det viktigaste vi har att göra för att undvika ondska är att reflektera. Som studieförbund har vi en jätteviktig roll att visa på vikten av reflektion, på behovet av att stanna upp och fundera över vilka val jag gör och hur det jag gör speglar mina djupaste värderingar. Och att erbjuda miljöer där man i dialog med andra kan testa sina tankar, speglas i andras och bidra till en lite godare värld.

"Min mamma skulle inte ha klarat sig en dag i Sverige utan kyrkan", utbrast en bekant till mig häromdagen. Han är född i östra Turkiet och mamman kom ensam till Sverige med honom och hans bror för tjugo år sedan. Hon var änka och ville att pojkarna skulle få utbildning. Idag har de båda bröderna välavlönade jobb och är engagerade i svensk politik och i föreningslivet. Men mamman lärde sig aldrig svenska. För henne är den syriskortodoxa kyrkan räddningen. Dit går hon varje dag, där har hon sina vänner och sin gemenskap.

Jag tänker på henne när jag lyssnar till pågående debatten om religionens roll i samhället. Det är så lätt att problematisera religion och peka på avarterna. Och missförstå mig inte. Det är naturligtvis viktigt att både varna och sätta gränser för extrema religiösa anspråk. Vi har en lagstiftning i det här landet som värnar individens fri- och rättigheter. Den gäller också kyrkornas och moskéernas medlemmar. Och det är en viktig uppgift för de andliga ledarna att respektera och informera om vad som gäller i Sverige.

Men det jag funderar över just nu är en annan sida av det här med religion. Jag tänker på religion som en resurs och tillgång för människor i vårt samhälle. Religion som resurs är också namnet på en ny bok där ett antal forskare har undersökt livsfrågor och värderingar hos unga människor i vårt land.

Som till exempel Beata och Carolina, två 25-åringar som båda har östeuropeiska föräldrar och bor i Landskrona. De gör ingen hemlighet av att det är jättesvårt att ha invandrarbakgrund i deras stad. Immigranter och etniska svenskar bor isolerade från varandra i var sina enklaver.

Det intressanta med Beata och Carolina och deras vänner från olika östeuropeiska och asiatiska länder är att de har hittat ett sätt att hantera sitt utanförskap. De kan inte se sig som svenskar och vill inte bli behandlade som invandrare. Därför har de valt att lyfta fram sin religiösa identitet och beskriva sig själva som katoliker. För, som Beata säger, om någon säger till mig: Är du invandrare? så blir det genast negativt laddat. Men när jag säger att jag är troende katolik så blir det positivt på något sätt. Det är lättare att förklara att man är katolik än att man är invandrare.

Så visar hon några armband som hon bär som är gjorda av bruna träbitar med bilder av jungfru Maria och helgonen. ”De här banden har blivit ett kännetecken för oss unga katoliker både här i Landskrona och ute i världen”, säger hon. Jag har väninnor i t ex Chile och på Filippinerna som bär samma band.

Beata och Carolina och deras mångkulturella vänner är unga, moderna och mobila. Nu bor dom i Sverige och om några år jobbar de kanske i andra länder. Men det som de alltid har med sig är religionen och dom tänker hålla fast vid kyrkans värderingar. För, säger dom, religionen är större än nationen. Är man katolik så är man också kosmopolit.

Så visst finns det en potential i den religiösa gemenskapen i vårt samhälle, tänker jag. Både som skydd för den ensamma människan och som plats för mobilisering av nya aktiva krafter på samhällsnivå.

(Ur "Tankar för dagen" SR P1 okt 2012)

Bild: Magnus Sundell

I den smärtsamt vackra och gripande kinesiska filmen Vägen hem, regisserad av Zhang Yiomu, återvänder den unge universitetsstuderande Luo Yusheng till sin hemby på den kinesiska landsbygden. Hans fader skolläraren har dött och modern är otröstlig. Hon är dock fast besluten att begrava sin man enligt en för länge sedan glömd tradition. Traditionen påbjuder att kistan måste bäras de bergiga milen i vinter och snö från sjukhuset till byn och begravningsplatsen.

Byns ordförande, som avråder från företaget, förklarar för Lou att anledningen till att kistan måste bäras var att den döde inte skulle glömma vägen hem. Därför skulle kistan bäras och inte köras, så att det inte gick för fort. Därför ropade man också hela tiden under processionen till den döde: ”Se här! Här går vägen hem!”

I en av de sista scenerna kallar Lou barnen till lektion i den gamla byskola som fadern vigt sitt liv åt att undervisa i. Under en dag undervisar han sedan barnen. På det sättet uppfylls faderns önskan att en gång få se sin son som lärare i byn.

Filmen drabbade mig med oerhörd kraft när jag såg den första gången – och fortsätter att beröra mig. Dels på grund av den väntans och längtans kärlekshistoria som är dess centrum. Här finns en symbolik som går att applicera såväl på många områden i mitt eget liv som på det historiska skeendet i Kina.

Dels blir historien om sonen och den bortgångne fadern en påminnelse om min egen fars död – nu 12 år sedan – och den sorgefyllda och svåra tiden som följde för mig. Det är lätt att identifiera sig med Lous önskan att ta reda mer om sin fars liv, liksom hans vilja att genomföra begravning och allt annat praktiskt med noggrannhet och i enlighet med både faderns och moderns vilja. Och att han därför är fast besluten att genomföra den omständiga kistprocessionen, trots berg och snöstorm.

En av filmens många nyckelscener är när byordföranden förklarar för Lou att efter kulturrevolutionen så har ingen brytt sig om traditionen att bära kistan hem till byn.

Inte bara i Kina har mycket vunnits men också gått förlorat i utvecklingens namn. Samtidigt som upplysning, hälsa och välfärd följt i framåtskridandets spår, så har ofta gamla innehållsrika och livsförklarande traditioner kastats ut som barn med badvattnet. Den utveckling som Sverige genomgått sedan andra världskriget har fört med sig en makalös tillväxt och välfärd. På många sätt har vi nått toppen. Men är vi lyckliga? Är vi hela människor? Nej, den svenska kulturrevolutionen – rationalismen och utvecklingsoptimismen – kunde inte hjälpa oss med det som rörde livet och döden.

I den trötthet och förvirring som råder träder många fram och vill hjälpa oss att hantera livet; ge oss nycklar till att leva på ett bra sätt. Det föreläses, skrives böcker och instrueras. Även om det kanske har blivit lite väl mycket smömos inom området, så är det naturligtvis bra att det pratas mer och mer om livet och hur det kan och bör levas.

Men ingen pratar om döden.

I det vakuum jag själv upplevde efter min fars död blev alla frågor kring döden plågsamt tydliga och hotfulla. Och en sak är säker: Jag fann då ingen tröst och hjälp i ordlösheten, ensamheten och tystnaden. Men i orden. Kanske inte alltid i orden som sådana, men i att någon pratade med mig eller till mig. Såväl i ett verkligt möte med en människa (bäst!) som i telefon eller via ett sms eller ett epostmeddelande. Eller genom en bok eller en tidningstext. För där döden upplevs som oöverstigligt avstånd och ultimat frånvaro, där kan faktiskt ord förmedla närhet och närvaro.

Författaren Peter Høeg skriver i en av sina böcker: ”Det är så relativt litet ord kan göra åt sorgen. Så relativt litet ord kan göra åt någonting alls. Men vad har vi annars?”

Ja, vad har vi annars?


(Kortad och redigerad version av text tidigare publicerad i min bok ”Livet är enkelt, men inte lätt”.)
_ _ _

Tips om kommande arrangemang:

Angelägna samtal: Va? Ska vi dö?!

Medieforskaren Anja Hirdman, som bland annat studerat hur medierna skildrar döden, samtalar med prästen Camilla Lif om det förträngda men ständigt närvarande slutet. Om dödens plats i samhället och i våra liv, om vår rädsla och sorg – och om att våga se döden i vitögat.
Samtalsledare: Magnus Sundell
Samtalstrubadur: Per Alexanderson

Tisdag 20 november 2012 kl 18.00
Örebro Konsthall, Olaigatan 17, Örebro
Entré: 60 kr  Fika. Bokförsäljning.
Arr: Bilda, Örebro Konsthall, S:t Lukas

Mer info kommer på Bilda.nu

I Svenska Dagbladet skriver idag (2 sep) författaren Marcus Priftis en mycket bra reflektion kring normaliseringen av rasismen, men anledning av att moderaternas Thomas Böhlmark på twitter kallade s-politikern Nalin Pekgul för ”klappturk”.

Dels visar han hur Böhlmark genom att använda det ordet skriver in sig i en lång rasistisk tradition av att använda en folkgrupps etnicitet som skällsord, och där just turkar ofta fått stå för det ociviliserade. Men hans största poäng är:

”Det är förmodligen högst omedvetet – allt tyder på att det var en enskild handling av dåligt omdöme, inspirerad av den speciella diskussionsmiljö som råder i sociala medier – men rasism behöver inte vara medveten. Faktum är att den allra mesta rasismen inte utövas av medveten illvilja utan snarare av slentrian och ohejdad vana.”

Priftis konstaterar vidare: ”Om vi vill dra några riktiga lärdomar, måste vi förstå det luriga med rasismen: att de flesta som utövar rasism är hyggliga människor med goda intentioner. I de allra flesta fallen finns det inga monster. Det finns bara mönster.

Det är de trollen vi måste släpa fram i ljuset så att de spricker.”

För att läsa artikeln i sin helhet, klicka här.

(Bild: Lars Pehrson, från SvD:s artikel.)

Årets Almedalsvecka pågår för fullt, och det här evenemanget – mässan, seminarieveckan, festivalen, karnevalen, cirkusen, kalla det vad ni vill – fortsätter att växa från år till år. I år slår man rekord igen, med inte mindre än 1814 programpunkter och ca 930 arrangörer. 613 journalister hade anmält sig i förväg, men många ackrediterar sig också på plats. Det är numera  långt mer än bara en politikervecka: av veckans evenemang anordnas bara 3% av ett riksdagsparti och 4% av annan politisk organisation. Stat, kommun och landsting står för 14%, medan olika intresseorganisationer står för hela 27%, företag för 18% och annan organisation för 18%.

Det är förstås svårt att välja vad man ska ta del av, vems tankar och idéer man ska utsätta sig för och vilka samtal man vill engagera sig i. Men det går alldeles utmärkt att bara mingla runt och lyssna lite här och lite där, äta glass, ta en fika (saffranspannkaka!) och känna pulsen och njuta av den där känslan av att ”alla är här”.

Naturligtvis finns Bilda med här i Almedalen, både med egna evenemang och med gemensamma arrangemang ihop med andra organisationer. Bland annat är Bilda medarrangör till en rad spännande seminarier som Hela Människan anordnar, som ”Ska kyrkan ta hand om välfärden?” och ”Ungdomsarbetslösheten – en fråga för det civila samhället?”.

Bilda är också medarrangör när Newmaninstitutet anordnar två seminarier med socialantropologen och föreläsaren Brian Palmer kring civilkurage.

Själv hade jag idag förmånen att vara moderator i ett seminarium Bilda anordnade tillsammans med BRIS och Sankt Lukas, med rubriken: ”Livsberättelser på drift - men vem lyssnar?” För att förstå och hantera våra liv behöver vi alla, ung som gammal, formulera vår livsberättelse . Idag finns stora möjligheter, via teknik och sociala medier, att berätta om sitt liv. Något inte minst unga människor utnyttjar. Men – vem lyssnar? Vem läser? Vem orkar ta in? Och hur påverkas berättelserna av offentligheten? Och vad händer om ingen lyssnar; om ingen bryr sig, om ”gilla”-klickningarna uteblir? Kring detta pratade Kattis Ahlström, generalsekreterare, BRIS, Marianne Lindell-Fjaestad, leg psykoterapeut och verksamhetschef, S:t Lukas Stockholm och Carina Söderlund, konsulent inom området Dialog i Bilda i Sundsvall.

Alla tre bidrog med egna infallsvinklar till temat och även om de allihop också såg positiva effekter av den nya teknikens möjligheter till kommunikation och berättande, så var de överens om vikten av att någon verkligen lyssnar och tar emot de ungas berättelser.

Behovet att berätta har vi alla, och på något sätt tycks det bara bli större och större hos oss. Men hur lär vi oss att lyssna? Det handlar inte om att i första hand komma med råd eller tröst, utan att verkligen lyssna aktivt; att ta emot det någon anförtror oss. Där kan det verkliga stödet ligga. Denna och många andra tankar fick publiken i den fullsatta lokalen med sig ut i solen att fundera vidare kring.

Det blev ett i högsta grad engagerande seminarium; ytterst mättade 45 minuter – som förstås gick alldeles för fort – och jag hoppas att det här samtalet får fortsätta. Både mellan de tre organisationer som arrangerade seminariet och i Bilda. Och i oss alla. 

(Bilder: Hanna Hellzén Cramér/Magnus Sundell)

Peace & Love 2012. Klockan 15.00 intog Bilda Shangri La på festivalområdet.
Strax innan hade blixten slagit ned på området och regnet stått som spön i backen. Trots detta infann sig en tapper publik. Sol blandades med regn när våra inbjudna gäster från Expo och Ungdom mot rasism talade om ”Hur bygger vi ett samhälle där vi kan leva tillsammans”.

Rasism, intolerans och främlingsfientlighet är ett stort samhällsproblem som aktualiserats och uppmärksammats mycket de senaste åren.

Sverigedemokraternas valframgångar, terrordåden i Oslo sommaren 2011, det nynazistiska Gyllene Gryning i Grekland och andra högerextrema partier som fått mer och mer utrymme och makt i Europa.

Det svenska samhället brukar beskrivas som öppet och tolerant, men här finns också intolerans och konflikt.

Men vad är intolerans egentligen? Kan det vara att inte respektera och acceptera mänskliga olikheter? Att ha och uttrycka negativa åsikter om människor som till exempel har en annan religion eller en annan sexuell läggning än man själv har? Intolerans kan också rikta sig tydligt mot olika grupper av människor och ge uttryck för t.ex. homofobi eller antisemitism.

Och vad är tolerans? Är det att tolerera den som inte tillhör normen? Tolerans-begreppet finns det många olika åsikter om, en del tycker att det är ett positivt ord medan andra tycker det är hemskt. Men jag tänker att vi måste börja någonstans och första steget till respekt kanske är att först lära sig att tolerera någon.

Vem är det då som har ansvaret för att vårt samhälle ska bli en plats där vi faktiskt kan leva tillsammans med respekt för varandra? Jag skulle säga att det är allas vårt ansvar, ditt och mitt.

Hur gör vi då, vad kan jag göra i mitt dagliga liv? En sak är att säga emot, våga ta ställning och säga ifrån när vi upplever intolerans och diskriminering. En annan viktig del handlar om kunskap och utbildning. Ytterligare en sak man kan göra är att engagera sig i t.ex. Unga mot rasism.

Eller varför inte göra det vi gör i folkbildningen: starta studiecirklar och på så vis få mer kunskap som vi sen kan sprida vida omkring oss.

Bilda erbjuder även kurser i MOD, Mångfald och Dialog. En MOD-kurs handlar om att medvetandegöra och upptäcka sina fördomar, att bli fördomsmedveten. Det handlar också om att lära sig upptäcka och motverka diskriminering.

Vill du veta mer ta kontakt med någon av oss på Bilda!

Fred och kärlek!

BRIS (Barnens Rätt I Samhället) är en organisation som Bilda nu och då samarbetar med. Det finns också en ambition att utöka samarbetet.

Under årets Almedalsvecka i Visby arrangerar Bilda, BRIS och S:t Lukas ett seminarium ihop, onsdag 4 juli kl 13.00:

Livsberättelser på drift – men vem lyssnar?

Vi behöver alla formulera vår livsberättelse. Idag finns stora möjligheter, via teknik och sociala medier, att berätta om sitt liv. Något inte minst unga människor utnyttjar. Men - vem lyssnar? Vem läser? Vem orkar ta in? Hur påverkas berättelserna av offentligheten? Och vad händer om ingen lyssnar?

Medverkande:

Kattis Ahlström, generalsekreterare, BRIS.

Carina Söderlund, dialogkonsulent, Bilda.

Marianne Lindell-Fjaestad, leg psykoterapeut och verksamhetschef, S:t Lukas Stockholm.

Moderator: Magnus Sundell, journalist/projektledare Bilda.

Platsen är Barnrättstorget (Skandiahuset), Tage Cervins gata 3

I veckans nummer av Sändaren har jag intervjuat Kattis Ahlström, som sedan i mitten av mars är ny generalsekreterare för BRIS.

    Där uttrycker hon bland annat sin frustration över över att barnrättsfrågor har så låg prioritet i vårt samhälle och över den ”gullighetsstämpel” som dessa frågor ofta får. Det som har med barn att göra betraktas som mjukt och hänvisas ofta till ”eldsjälar”. Hon säger, med tydlig irritation:

    – Jag tycker varken vi kan bygga ett barnengagemang eller ett samhälle på eldsjälar! Det måste vara ett medvetet arbete på alla nivåer, kopplat till politiska beslut och lagstiftning.

Bild: Richard Holmberg

Intervjun kan läsas här: http://www.magnussundell.se/wordpress/?p=1468