Det var inte längesen jag sammanfattade sex veckors vistelse i Gambia, en tillvaro totalt olik vintern på den norrländska landsbygden. Vintern jag lämnade och återvände till. Jag hann landa i den i ännu en månad, för att sedan bege mig till Austin, Texas, med banden The Majority Says och Immanu El och musikbranschfestivalen SXSW. Det var en vecka som minst sagt skiljde sig markant från både Gambisk färgprakt och Norrländskt vinterlandskap.

Jag hann uppleva Austins pulserande kulturliv, fantastiska konserter, nya bekantskaper, ett otroligt inspirerande tal av Dave Grohl (från Nirvana och Foo Fighters) och givande samtal med mina medarbetare från Bilda om vårt syfte med resan och vårt kulturarbete i vidare bemärkelse.

Väl hemma i Umeå igen slungades jag rakt in i en hektiskt tid av skivinspelning och konserter med mitt band Epidemics. Jag har kort och gott fått konstatera att 2013 än så länge är det mest händelserika året i mitt liv, mest på gott men även på en dos ont. Ett dödsfall i min bekantskapskrets har mitt i allt detta fått allt att stanna upp. Mitt i denna tid av spännande händelser finns sorgen närvarande bland människor i min omgivning. Vänskap och omtanke har blivit viktigare än prestation och spänning. Jag gillar livet på max, men välkomnar påminnelsen om vad som är viktigast när allt kommer omkring.

Ta er gärna tid att se Dave Grohl's tal. Det är en timme långt, men väl värt att se!

http://www.youtube.com/watch?v=Efv0Y5Fs7m4



En bild jag tog på The Majority Says efter deras första spelning i Austin.

Jag är just hemkommen efter sex veckor i Gambia under en extra period av föräldraledighet. Det var min femte resa dit på nio år, och anledningen till att jag valt just Gambia är den att mina svärföräldrar har en gård där. 

Under mina vistelser där vilar sällan hjärnan eller hjärtat från intryck, tankar och känslor att processa. Gambia är ett land som gör mig alldeles berusad med sin skönhet, och samtidigt nedslagen över orättvisorna och livsvillkoren jag får se. Jag tvingas ifrågasätta värderingar jag trott mig vara färdig med, skärskåda mina privilegier och lära mig nytt, ständigt nytt. Det är utmattande, uppfriskande och utmanande på samma gång! 

Det är ingen vacker politik som förs i landet. Ni kanske följde nyheterna om det plötsliga återinförandet av dödsstraffet i fjol, då presidenten ansåg att fängelserna var överfulla. Ni kanske också känner till att han påstår sig kunna bota AIDS med handpåläggning, och att han vill ge dödsstraff åt alla homosexuella. 

Paradoxalt nog så råder total respekt mellan kristna och muslimer, på ett sätt jag inte sett någon annantans i världen. Människor är vänner oavsett religion och deltar i varandras högtider och begravningar. 

Varje gång jag är där blir jag både inspirerad av konsten, tygerna, musiken och kreativiteten jag ser. Den får mig att vilja genomföra storslagna projekt tillsammans med gambiska kreatörer, och låta kreativiteten bygga broar med människor från mitt hemland. Jag får fundera vidare över detta, och för att kanske en dag få genomföra någon av alla mina idéer genom Bilda? Vilken dröm det vore!

Jag lyckades bidra med ett litet mikroprojekt inför denna resa: Insamlandet av begagnade strängar till gambiska musiker, vilket ni kan läsa om på www.bildamusik.nu. Nedan ser ni en bild på mig och musikern Alagi M'Bye, tagen intill hans musikskola.

Är det verkligen möjligt att hantverka en bättre värld? Jag skulle nog vilja svara ja på frågan. Låt mig föra fram några tankar om just hur hantverk och skapande leder till en bättre värld.

- Ibland pratar man om att hantverk är ett språk, att händerna har något att säga som inte hjärnan vet om. Genom att skapa och låta händerna få visa vägen fram, kanske något nytt kan skapas. Något som du själv inte visste att du kunde, tänkte eller visste om.

- Utifrån kristen tro är vi människor skapade till Guds avbild. Det innebär att vi också är skapande, precis som Gud skapar. Att föra vidare skaparglädje är något Gudslikt och något väldigt naturligt. Att skapa, hantverka och pyssla har ett värde i sig.

- Hantverk är en del av deltagarkulturen. Alla kan hantverka. Det finns en inneboende styrka i själva skapandet, och att hantverket och konsten är viktiga medel i att förstå livet och varandra. Händernas skapande kan bli en hälsofaktor där mötet mellan uttryck och material gör det ordlösa betydelsefullt. 

- Hantverk innebär att vi påverkar samhället. Att sätta riktning mot hållbar utveckling utifrån ett såväl ekologiskt, socialt som ekonomiskt perspektiv. Genom att återbruka och göra nytt av gammalt kan vi också ta strid mot att tanken att ökad konsumtion gör oss lyckligare. 

Det vore dumt att påstå att argumenten ovan är något nytt. Sedan mitten av 1800-talet har syföreningar träffats i kyrkan och i hemmen för att tillsammans förändra världen. Kvinnor har tagit ansvar för sitt skapande och låtit det påverka sin egna livstolkning och biståndsfrågan.

Här kommer ett citat från boken Kärlek nål och tråd som har getts ut av Libris förlag som beskriver syftet med en av de första syföreningarna: Det första och egentliga ändamålet är i  stället för pengar utgivande tjäna missionssaken med sina egna händer. Den andra vinsten är det nöje och en uppbyggelse som de på samma gång hava när de alla livade av samma fromma anda hava för sed att under det de sitter samlade med sina arbeten, en i sällskapet läser antingen missionsberättelser eller andra för kristliga sinnen nöjsamma uppbyggliga skrifter och däröver samtal.

Häromdan gick jag till bibliotekscaféet i Umeå för att äta lunch och ta en fika med mina barn. Just när jag steg in genom dörren slogs jag av hur mycket jag tycker om stället. Vid ett bord framför kassan satt en grupp förmodade invandrare med afrikanskt ursprung. De hade papper och pennor utspridda framför sig och samtalade synbart koncentrerat. Måhända var de studenter. Vid andra bord satt barnfamiljer, pensionärer och unga människor med alternativa klädstilar. 

Jag och barnen slog oss ner vid ett bord intill ett fönster. Snart klev ett bekant gäng in i lokalen. Han, sångaren i ett världsberömt band, i sällskap med killen från dokusåpan. Efter dem stegade gitarristen, och den där killen som skapar rubriker i sin kamp mot de orättvisor han brinner för att bekämpa. Vid ett annat bord satte sig en ung spoken word-artist, i sällskap med en hardcoregitarrist.

Mitt bland detta myller av människor klev plötsligt Umeå kommuns kulturchef Fredrik Lindegren in och slog sig ner. Jag undrade om han såg det jag såg; att runtomkring oss fanns något slags tvärsnitt av Umeå, och en essens av de faktorer som gett oss titeln som kulturhuvudstad 2014. 

Vi som jobbar med kultur stångar oss ofta blodiga över svårigheten att lyckas verka inkluderande och få andra grupper än de som tillhör normen i ett kulturellt sammanhang att söka sig till våra arrangemang. Kulturen är ofta ganska segregerad, och varken uttrycks eller tas emot av hela den mångfald av grupper som finns i samhället. Men där, på bibliotekscaféet i Umeå, verkar de flesta av någon anledning känna sig hemma. Biblioteket ska genomföra en omdebatterad flytt om några år, och jag hoppas verkligen innerligt att det då kommer att inhysa ett café dit samma mångflad av människor hittar. Kanske skulle detta nya bibliotekscafé ha en liten scen för sådant som akustiska akter, estradpoesi och stand up-nummer?

Igårkväll var jag på en öppen föreläsning på Örebro Universitet. Kristofer Lundström, journalist och programledare på Sveriges Television, berättade om arbetet med ett av mina favoritprogram; kulturmagasinet Kobra. Programmet sänds för närvarande kl 21.30 på onsdagar och beskrivs på SVT:s hemsida som ”snyggt, hett och smart” och som programmet ”som spanar bland nutida konstnärliga uttryck över hela världen”. Kobra är idag lite av en institution; programmet sändes första gången 2001 (men då med Ingvar Storm som programledare).

Kristofer Lundström utgick från ett gammalt program för att beskriva processen fram till och under produktionen av ett 28 minuters färdigt program. Var kommer idéerna ifrån? Vad gör man när det inte blir som man tänkt sig? När känns programmet som bäst? Hur känns det att ha gjort en tre timmars intervju och bara ta med 45 sekunder i det färdiga programmet?

Han återkom flera gånger till frustrationen det ofta – alltid – är att försöka gå på djupet i ett ämne inom ett så begränsat tidsformat, särskilt då redaktionens ambition är att beskriva flera sidor av svåra ämnen, att inte bedriva ”kampanjjournalistik” och bara företräda en åsikt, en tanke, en idé. Det är ju också public services uttryckliga hållning. Men han sa sig ändå ofta vara ganska nöjd med slutresultatet, allra bäst tycker han personligen att det blir när de hittar teman i skärningspunkten kultur/samhälle.

Det märktes tydligt hur mycket han älskar sitt arbete. ”Jag är mycket medveten att jag aldrig kommer att få ett lika roligt jobb igen”, förklarade han med ett leende när han fick en fråga från publiken om framtiden.

Något som jag fastnade särskilt för var när han beskrev arbetet på redaktionen och poängterade processen i gruppen, att det inte bara var bollandet av idéer som var ett samspel, utan hela produktionen: ”Något jag älskar med tv, är att det fortfarande är så mycket teamwork. Till skillnad från mycket av dagens radioproduktion eller att vara skrivande journalist, som är så mycket ensamarbete, så görs television fortfarande i huvudsak av ett team med människor.”

Jag förstår precis vad han menar. Kreativitet och skapande är något jag älskar i alla lägen, men det är något speciellt att skapa tillsammans med andra människor. Som skrivande journalist, har jag stor erfarenhet av att med ett gäng på en redaktion bolla idéer, eller att spåna fram en idé tillsammans med en redaktör. Men sedan är processen fram till färdig artikel ofta en massa ensamjobb. Och jag trivs med det, absolut. Själva skrivandet, ensam framför datorn, med bra musik i bakgrunden, är ofta högtidsstunder. Men det som Kristofer beskriver, att få jobba tillsammans från start till mål i den kreativa processen, det ger helt andra dimensioner.

Det slog mig där jag satt nedsjunken i den mjuka stolen i föreläsningssalen, att det kanske är därför jag sökte mig tillbaka till folkbildningen. En av folkbildningens kännetecken är ju att den poängterar gruppens betydelse; samspelet, mötet, interaktionen med andra människor för att lära sig nya saker, för att utvecklas. Teamwork, helt enkelt, för att använda Kristofer Lundströms ord.

För en tid sedan var jag på bokcafé Pilgatan i Umeå. Det är ett fantastiskt litet ställe där du kan köpa billig och god fika, läsa och köpa böcker, och där de har ett barnrum där jag och en god vän brukar ses med våra små.

Denna gång var en bekant där med sin familj, och vi började prata musik. Han är en av de där musikerna i Umeå som nått "hela vägen" med sitt musicerande, tack vare sin begåvning och för att han förmodligen är en sympatisk bandmedlem som många vill spela med. Jag har både sett honom spela på amerikanska tv-shower och ta emot prestigefulla pris med sina band.

Jag frågade vad hans status var med musicerandet just nu, var i skapandeprocessen hans band befann sig och vilka planer de hade. När han berättat så frågade han mig samma saker. Det slog mig att det ingenstans i samtalet uppstod någon värderande jämförelse i framgång, och att ingenting som sades slog fast någon hierarkisk ordning oss emellan. Jag sysslar med punkrock, skumpar runt i minibuss och spelar i sunkiga källarlokaler när jag är på turné. Det hela är rätt oglamoröst. När jag träffar musiker som lever på sin musik och är framgångsrika med kommersiella mått mätt så finns oftast den där positioneringen där: Ett underförstått samförstånd i detta att personen ifråga är på en högre nivå än jag och därför högre upp i hierarkin.

Det är inte konstigt att detta sker, för det är så vi är vana att tänka kring kultur och musik, och vi uppfattar mycket i vår omvärld enligt sådana parametrar. Mötet på caféet var så befriande eftersom kreativiteten och behovet av att göra musik stod i centrum. Det blev då väldigt uppenbart hur universellt behovet av att skapa är, och att det är det väsentliga.

Jag försöker ta fasta på den tanken i mitt jobb som Bilda Live-producent. Vi ska inte erbjuda speltillfällen till våra band för att de är musikaliska virtouser eller står på gränsen till ett genombrott. Vi ska erbjuda dem det för att de finns och har en kreativ glöd, oavsett vart den för dem.

”When it’s real, it’s so obvious it’s real.” En mening av många som fastnade från Louis Jay Meyers fängslande seminarium på festivalen Live At Heart i Örebro i helgen. När det är äkta, då är det så uppenbart att det är äkta. Ett konstaterande han baserade på erfarenheten av att ha lyssnat på tusentals och åter tusentals demoinspelningar från olika band och artister.

Louis Jay Meyers är grundare av den stora South By Southwest-festivalen i Austin som funnits sedan 1987 och som går av stapeln i mars varje år, dit även Bilda skickar band. (Läs mer här.) Festivalen är ett av världens mest inflytelserika musikevents, det största i sitt slag och bjöd i år på 2 300 officiella konserter – och lika många inofficiella!

Till Örebro kom alltså Meyers för att prata på Live At Heart, som inte sticker under stolen med att man sneglar på Austin och South By Southwest för inspiration till sin festival – som i år (tredje året) bjöd på runt 300 konserter på stans olika scener, krogar, klubbar, caféer, kyrkor, teatrar etc. En fantastisk folkfest och en möjlighet att upptäcka ny musik, både för oss i publiken och för bokningsbolag, arrangörer och skivbolag. Liksom en möjlighet för musiker att träffa varandra, utbyta erfarenheter och spela tillsammans. Här samsades etablerade musiker med nya band; svenskar med norrmän, irländare, tyskar, amerikaner och andra nationaliteter; örebroare med skåningar, göteborgare, norrlänningar och andra från vårt avlånga land.

Live At Heart arrangeras av folkbildningens arrangörsförening i Örebro län, SceniT – där förstås även Bilda ingår – tillsammans med skivaffärsägaren och konsertarrangören Anders Damberg.

När det är äkta, då är det så uppenbart att det är äkta. Kanske är det så. Och inte bara när det gäller musik. Det där som är äkta, som kommer från hjärtat – det berör oss på ett särskilt sätt; det känner vi igen. Att det som är äkta sedan inte alltid efterfrågas eller uppskattas av oss eller samhället, det är en annan sak.

Eller är Louis Jay Meyers och jag ute på hal is? Idealiserar vi? Det finns förstås en risk för det. För vi människor är samtidigt bra på att luras. Ett tecken på att man är skicklig skådespelare eller sångare är ju att man kan förmedla intrycket av att man är äkta: att publiken tror att det den hör oss ser är på riktigt, självupplevt.

Vi har förmodligen också lättare att sätta etiketten ”äkta” på sådant som ligger nära vår egen smak, sådant vi själva gillar.

Självklart ville jag vara med och skriva i denna livstolkningsblogg! Mina bidrag kommer att handla om kultur, ur alla möjliga perspektiv. Om normer inom musiklivet, om deltagarkultur, om inspirerande möten, om kulturens gräsrötter, om do-it-yourself-kultur , om kultur som ruskat om mig och gjort mig till den jag är idag.

Kanske skriver jag en rad eller två om ridturer till havet på min nordsvenska sagohäst, delar med mig av något veganskt kakrecept, reflekterar över den senaste serien från HBO som jag för tillfället plöjer igenom eller en nyhet som är på tapeten.

Jag kommer aldrig att sväva iväg särskilt långt från kulturen i allmänhet och musiken i synnerhet. Det är där min största passion finns, och tack vare jobbet som producent för Bilda Live kan jag möjliggöra fler speltillfällen för band, ge dem verktyg att komma vidare i sin strävan att nå ut och göra utbudet av speltillfällen tillgängligt för fler människor. Det är ett otroligt spännande jobb, som innebär att jag kan verka för andra värden än de kommersiella inom musiklivet. Det är väldigt peppande att få ge något tillbaka till människor för att de spelar musik, och inte för hur de låter. Jag ser det som min främsta uppgift att skapa speltillfällen till alla band som har studiecirklar hos oss och som vill ut och spela. Oavsett era ambitioner och oavsett hur ni låter så finns det speltillfällen för just er.

Jag gillar att skriva, och just i skrivande stund har min bok ”Turnera – Så funkar det” publicerats på www.bildamusik.nu. Det är en handbok för alla band som vill veta hur de ska bära sig åt för att ta sig iväg på turné, och jag hoppas att den ska vara till glädje och nytta för många.

Festivalen Frizon pågår för fullt på Närkeslätten några mil utanför Örebro. I år är Bilda ännu mer engagerade och aktiva i festivalen.

Du kan läsa mer om festivalen här: www.frizon.nu

Bildas Wilhelm Blixt bloggar från Frizon på Bildamusikbloggen, som du kan läsa här: http://www.bilda.nu/sv/bildamusik/Bildamusikbloggen1/