I den stora tsunamikatastrofen i Sydostasien på annandag jul 2004 miste närmare en kvarts miljon människor livet. Sverige var med 543 döda och cirka 1500 skadade ett av de värst drabbade länderna utanför Asien. En sådan oväntad, förödande och dramatisk händelse rymmer förstås mängder av berättelser: hemska, förtvivlade, sorgliga och hjärtskärande. Men också överraskande, hoppfulla och förunderliga.

En av dessa ligger till grund för den spansk-brittiska filmen The impossible, som nyligen hade svensk premiär. Den spanska läkaren María Belón med make och tre söner var en av de familjer som på sin semester drabbades av den enorma flodvågen. I filmen är familjen brittisk och består av Maria och Henry Bennett med sönerna Lucas, 13 år, Thomas, 7 år, och Simon, 5 år.

Som så många andra överraskas familjen av flodvågen när de njuter av sol och bad i turistparadiset Khao Lak i Thailand. De kommer ifrån varandra, och vi får följa såväl den dramatiska kampen i vattenmassorna som den stora ovissheten och letandet efter de andra. Naomi Watts blev Oscarsnominerad för sin roll som Maria, och hon gör verkligen ett starkt porträtt av den svårt skadade mamman, som med hjälp av sonen Lucas, även han övertygande spelad av Tom Holland, lyckas överleva och ta sig till sjukhusvård. The impossible är ytterst välgjord och följer på många sätt mönstret för klassiska katastroffilmer, men det skänker förstås en helt annan dimension att veta att berättelsen om huvudpersonerna i grunden är sann. (Belón fanns med under inspelningen, för att hjälpa till med trovärdigheten.)

Många av oss har starka minnesbilder från katastrofen 2004 – och det nationella trauma som följde – och kopplingar, direkt eller indirekt, till människor som omkom eller skadades där, vilket gör filmen minst sagt omtumlande. Då skildringen av tsunamin, kampen för livet och förstörelsen är så realistisk, kan filmen nog inte rekommenderas till någon som var på plats när det hela ägde rum; risken är stor att det blir för obehagligt.

Men med det förbehållet är det en gripande, hoppingivande och förunderlig historia som berättas. Om mänsklig värme och hjälpsamhet, om mirakulösa sammanträffanden, livsvilja, beslutsamhet och kärlek. Tårarna rinner i ena stunden av sorg och förtvivlan, i nästa av gripenhet och glädje.

(Recensionen har tidigare publicerats i Sändaren .)

I fredags hade Cloud Atlas svensk biopremiär. Det bygger på David Mitchells roman med samma namn är nästan tre timmar lång. Men till skillnad från i flera andra aktuella filmer i det formatet, hålls intresset här uppe från början till slut. En av anledningarna är att vi hela tiden kastas mellan sex olika historier och tidsepoker, från 1800-tal till 2300-tal, ofta med väldigt snygga övergångar. Synnerligen effektivt för att hålla berättartempot och skapa spänning, även om det också innebär att det tar ganska lång tid innan sammanhangen börjar klarna för mig som tittar. (Det vill säga: vissa saker klarnar inte förrän i slutet; precis som det ska vara.)

Regisyskonen Wachowski är bland annat kända för Matrix-filmerna, och här finnns en hel del av deras berättarsignum och känsla för science fiction-action. Men här finns också annat: de sex olika historierna har delvis väldigt olika karaktär: den som utspelar sig i vår samtid är närmast en slapstick-artad komedi. Snyggt, välspelat och välgjort är det dock hela vägen.

Cloud Atlas bär på ett genomgående tema av uppror mot förtryck av olika slag och en kamp för frihet. Från slavmotstånd på 1850-talet, via oljeindustrins smutsiga affärer på 1970-talet, till ett framtida uppror mot hur mänskliga kloner förslavas och utnyttjas. Filmens huvudbudskap är att handlingar alltid fortplantar sig och kan få konsekvenser långt in i framtiden. Enstaka goda, osjälviskla och hjälpsamma handlingar kan bli fröet till kommande revolutioner.

Här finns också något slags återfödelsetema, vilket åskådliggörs genom att samma skådespelare återkommer i historierna, ibland sminkade till oigenkännlighet. Samtidig tycks multirollerna inte bara handla om detta; det finns ingen riktig logik i detta. Det tar också ibland bort fokus från historien, och får mig att sitta och fundera över vem som döljer sig bakom en viss mask; och att fnissa över att Hugo Weaving, den ondskefulle agent Smith i Matrix-filmerna och lika ondskefull skurk i en av historierna här, plötsligt dyker upp som kvinnlig föreståndare på ett ålderdomshem! Och det finns förstås en gräns för hur många lösnäsor man vill se Tom Hanks eller Hugh Grant i …

Med det sagt, tycker jag Cloud Atlas är en i högsta grad sevärd film. Fascinerande, spännande och hjärnkittlande. Den lyckas också – trots det fullskaliga filmiska artilleriet – att på ett ganska lågmält sätt, utan att predika, få mig att fundera kring handling och konsekvens. Och påminnas om att det i den sanning Bibeln uttrycker med orden ”vad man sår får man också skörda” kan finnas ett betydligt större perspektiv än det individuella – och att det ibland kan vara väldigt långt mellan sådd och skörd.

(Texten tidigare publicerad i Dagen .)

I fredags hade filmen "Beasts of the Southern wild" premiär på svenska biografer. Den har fått mängder av utmärkelser, bl a fick den priset som "Bästa debut" på Stockholms Filmfestival i november. Här nedan kan du läsa min recension av filmen i tidningen Sändaren. Sedan texten publicerades har filmen Oscarsnominerats i kategorierna "Bästa film" och "Bästa manus baserat på förlaga". Quvenzhané Wallis har - trots sin unga ålder - nominerats i kategorin "Bästa kvinnliga huvudroll" och Benh Zeitlin i "Bästa regi". Vad kan jag säga? Gå och se!!!



Hushpuppy lägger ofta örat till olika djur och försöker förstå vad de egentligen försöker säga henne. Hon konstaterar att de för det mesta nog säger saker som ”jag är hungrig” – men att de ibland pratar i koder. Koder som huvudpersonen i Benh Zeitlins hyllade debutfilm Beasts of the Southern wild försöker knäcka för att förstå hur tillvaron hänger ihop. Sexåriga Quvenzhané Wallis gör rollen med en sådan självklarhet och utstrålning att hon närmast bär hela filmen på sina späda axlar. Som kanske inte är så späda, när allt kommer omkring – det är framförallt Hushpuppys styrka, klokhet och livslust som gör det här till en film att ta till sitt hjärta.

När filmen nu har premiär i Sverige har den mängder av priser i bagaget från olika filmfestivaler. Och det är en lika vacker som charmerande film, trots att den utspelar sig i en miljö som på ytan är långtifrån vacker. Men kameralinsen hittar skönhet även i skrotblänket på soptippar och ljuset genom spruckna fönsterrutor.

Beasts of the Southern wild är en historia som både väcker minnet av orkanen Katrina till liv och som pekar framåt mot kommande klimatkatastrofer. Den går också att se som en postapokalyptisk saga som utspelar sig efter en stor katastrof. Hushpuppy lever med sin pappa Wink (Dwight Henry) i ett område i Louisianas våtmarker som kallas The Bathtub (Badkaret), beläget utanför fördämningarna kring de områden där de mer välbeställda människorna lever i ett organiserat samhälle.

Befolkningen i The Bathtub är fattig och mångetnisk, men har en stark kollektiv känsla och en stolthet över sina liv. De lever av vad havet ger, hjälper varandra och tar varje tillfälle till fest. Wink och Hushpuppy har en både kärleksfull och stormig far-dotter-relation. En relation som inte blir enklare av att Wink har en livshotade sjukdom.

Miss Bathsheba (Gina Montana), byns lärarinna och medicinkvinna, varnar barnen för en kommande översvämning, orsakad av smältande polarisar. Hon berättar också om vilddjur från urtiden, aurochs. När en storm och en stor översvämning drabbar området, frigörs i Hushpuppys fantasi dessa bestar ur de smältande isblocken och ger sig av mot henne och hennes vänner….

Filmen har formen av en saga – både vad gäller berättelse och miljöer – där allt är möjligt och allt hänger ihop. Vår inre värld avspeglas i den yttre och tvärtom. Precis som i ett barns funderingar och fantasi. Eller kanske precis som i verkligheten? Med Hushpuppys ord: “När allt blir tyst bakom mina ögon ser jag hur allt hänger ihop; jag är en liten del av ett stort universum.”

Just nu går Ridley Scotts nya storfilm Prometheus på bio. Filmen är en så kallad prequel, förhistoria, till Scotts banbrytande science fiction-skräckfilm Alien från 1979, och en publiksuccé.

    Vårt svenska stjärnskott Noomi Rapace spelar huvudrollen som den brittiska arkeologen Elizabeth Shaw, som tillsammans med sin kollega och fästman Charlie Holloway  leder en forskningsexpedition till en planet i ett avlägset solsystem, där de tror sig kunna finna människans ursprung, rentav dess skapare.

    Jag har skrivit en personlig reflektion om Prometheus i tidningen Dagen, där jag bland annat fokuserar på ett att den spektakulära filmens livstolkande teman: förhållandet mellan tro och vetenskap.

Texten kan läsas på Dagens hemsida: http://www.dagen.se/insikt/jakten-pa-en-skapare-tema-i-ny-storfilm/