Relationer. När de är som bäst berikar de och visar det bästa i oss själva då vi speglar oss i en annan person. Varför kan det inte alltid få vara så? Jag tänker att vi har väldigt tydliga föreställningar av hur olika sorters relationer ska vara. Relationen till en vän, den mellan barn och förälder, mellan två syskon, eller med en livskamrat. Alla relationer kan inte följa den givna mallen som normerna skapat, helt enkelt därför att vi alla inte har förutsättningarna att passa in i den. Förutsättningarna för relationer kan också förändras över tid av en ändlös mängd skäl, och då tror jag att det är viktigt att vara öppen för att låta dem förändras utefter behov. Här uppstår ofta problem, för det finns få saker vi är så rädda för som att låta relationer förändras

Jag tror på att kämpa för relationer, har alltid haft svårt för att genom ett aktivt val klippa bandet till människor jag en gång valt i mitt liv. Vi dras till människor av en anledning, och bandet vi får till någon som betyder något för dig och finns nära dig är värt att respektera och visa omsorg. Relationen kan tjäna ut sin roll såsom vi först utformade den, men varför inte då försöka omformulera den hellre än att kapa banden? Sedan finns banden vi får med oss när vi föds, dem till familjen vi inte aktivt valt men får på köpet. Det är de personer som formar oss mer än alla andra. Båda katergorierna kan som bekant leda till lika mycket trassel och svårigheter.


Min häst Soretta och flockvännen Ricco. De gnabbas dagligen men är också en trygghet för varandra.

Oavsett om relationen är mellan två vänner, familjemedlemmar eller livskamrater så tror jag att vi ofta skulle må bra av att sänka kraven på oss själva och den den andra personen och acceptera vilka våra förutsättningar är istället för att stirra oss blinda på normen. Vi måste acceptera att vi i perioder i livet har ett behov av att prioritera relationen mer eller mindre, vara väldigt nära eller ha lite andrum och distans. Det ter sig orimligt för mig att en livskamrat kan fylla alla de funktioner som vi ofta förväntar oss av en parrelation genom hela livet med alla dess processer och förändringar. Vi borde bli bättre på att acceptera det. Ärlighet och kommunikation är ett måste för att det ska fungera, men sedan borde också det där hopplösa egot som räds ensamheten lungna ner sig lite.

Visst fick jag det att låta enkelt nu?

Häromdagen tog Poeten och jag en något annorlunda promenad i vårt bostadsområde. Ett trettiotal människor mötte upp för att vandra tillsammans och lära mer om områdets historia, men också om framtida planer för ny bebyggelse och kommunikationer. Med på vandringen hade vi två eldsjälar, Ronny från Naturskyddsföreningen med stor kunskap om planarbeten och natur, och Konstantin som engagerat berättade om Västra Sicklaöns historia.

Vi tittade på rester av en vikingaborg och lyssnade på lövsångare. Vi såg säsongens kryssningsfartyg glida förbi och blev påminda om hur skärgårdsmiljön påverkas. Vi såg i fantasin ett enormt Nacka Tower växa fram som ny granne istället för den gamla vackra tegelbyggnaden, och suckade över den nya bron som ska skära genom de månghundraåriga tallarna i Rysskogen. Så sorgligt kortsiktig planering av kommunikationer! Vem vågar driva helhetssyn, samverkan, långsiktiga miljöfrågor och ideologi i politiken idag?

Jag blev på nytt påmind om vikten av grönområden i städerna, både för vår hälsa och för den biologiska mångfalden. Vid något tillfälle talade Ronny om risken med att skärma av grönområden från varandra och vikten av att det finns gröna korridorer som binder ihop dem. Korridorer som ger möjlighet för tillräcklig spridning av växter och djur och på så vis säkrar den biologiska mångfalden.

”Skapa korridorer för mångfald”, skrev jag på en lapp och la ner i väskan. Det handlar inte bara om biologisk mångfald, om växter och djur, tänker jag. Det handlar om en hela livets mångfald – om kultur av alla de slag, om individer och grupper, ideologier, religioner, kulturella sammanhang, om lika och olika. Det räcker inte bara att allt finns här och där, eller får finnas var för sig.

Jag tror att vi behöver ”korridorer” som binder oss samman och berikar vårt samhälles mångfald, hela livets mångfald. Det kanske kan vara strukturer, hur vi bygger bostäder och kommunikationer. Eller lagar mot diskriminering och för mänskliga rättigheter. Det kan vara mötesplatser mellan våra berättelser. Och små vardagskorridorer byggda av respekt, öppenhet och nyfikenhet mot varandra: "Aha, du tänker så! Vad intressant, berätta mer!"

Hur var det nu Tage Danielsson brukade säga: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok.”

Ett annat citat av Tage Danielsson fanns med när regeringens Framtidskommission presenterade sin slutrapport. Två gånger påmindes vi om att ”Den som vägrar se bakåt och inte vågar se framåt måste se upp!”

”Se upp” måste vi inför en rad stora utmaningar de närmaste trettio till fyrtio åren. En sån utmaning är den åldrande befolkningen i Sverige som bara ökar. Vem ska vårda alla gamla och var finns pengarna som ska bekosta det? En annan utmaning gäller det mångkulturella samhället och behovet av gemensamma värderingar. Vad är det som ska hålla ihop oss mitt i alla olikheter?

Men den riktigt stora frågan – där nog många känner av tvivlet - är naturligtvis den om miljö- och klimathoten. En av ledamöterna i Framtidskommissionen har efteråt berättat uppriktigt om det allra första mötet en decemberdag 2011. Gruppen hade samlats i ett hörnrum högst upp i Rosenbad med utsikt över hela Stockholm. Där berättade ledamoten Johan Rockström som är en av världens främsta globala miljöexperter om olika scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det helt tyst i rummet.

Efter en stund bröt statsministern tystnaden (och förlåt honom nu för kraftuttrycket):

– Vad f-n kan man göra, egentligen?

Den här episoden berättas av ledamoten Pekka Mellergård i en personlig artikel i den kristna kulturtidskriften NOD. Där får man också veta att den ende i Framtidskommissionen som var tydligt optimistisk när det gäller människans förmåga att klara miljöhoten var miljöexperten Rockström själv. Skillnaden mellan honom och politikerna handlar om perspektiv. Han säger till exempel: ”Om vi bygger vår värdegrund på texter som är 2000 år gamla så är det väl inte orimligt att ha ett framtidsperspektiv som är minst lika långt."

Ingen förnekar att riskbilden är förfärlig. Och det är bara människan som kan göra något åt miljöhotet. Vi har mer kunskap än någonsin, alltfler nyckelpersoner inser allvaret och vi är den första generationen som har möjlighet att förändra livsförutsättningarna på jorden. Forskarna talar idag om en ny geologisk tidsålder, ”antropocen” som betyder just människans tidsålder. Vad är det då som behöver göras?

Ett djupt skifte i värdegrund som bygger på vetenskaplig kunskap, är ett svar. Det behövs globala förvaltningsformer och överenskommelser som gör det billigt att göra rätt och mycket dyrare att göra fel.  Och i väntan på det behövs det länder som går före. Och Sverige har unika förutsättningar att göra det.  

Utmaningen skulle vara att visa att det går att ha en mycket bra välfärd i ett hållbart samhälle. Då skulle Sverige bli ett trovärdigt, inspirerande och uppfodrande exempel för andra länder.  Min fråga är bara: Är det något som hindrar det, egentligen?   

Här i min stad har vi precis avslutat en underbar Berättarfestival. Här har vi sprängt gränser, olika berättarkulturer, olika generationer, olika genrer har möts och korsat varandras vägar. Känns som vi har haft gränslösa möten

Jag har börjat tänka på vilka gränser som förminskar mitt livsrum och vad som förminskar mig?
Det finns så mycket som vill krympa våra liva, och vår tillvaro.
Olika arv vi bär med oss, principer, traditionella könsroller, vår rädsla för det avvikande, det annorlunda, de oliktänkande. Rädslan för att vi inte duger, eller kan, eller är tillräckligt fina.

Gör som våren, spräng gränser!

Våren är framfusig brutal, den frågar inte vem som bor vart. Den knackar inte på och frågar om den får komma in, den känner inga gränser.

Den bara brer ut sig gränslöst!

Vårens fantastiska gåva till oss nordbor är att vi kommer ut på våra gårdar, ljuset som gör oss glad, gör att vi kanske vågar ta steget över till grannen.

Våren vill  att vi ska sträcka på oss, den vill att vi skall ta i lite, stå på tå ibland. Kliva över avspärrningar, krypa under staket, klippa hål i stängsel, gå in på områden där vi aldrig varit.

"När vi öppnar våra gränser för andra, så får vi också större utrymme." Minns inte vart jag hört detta men gillar de!

Våren är en grind till livet, öppna den och känn hur skönt det är att leva.

Isen är borta i vår älv!

Jag vill stjäla er uppmärksamhet ett par minuter och dela med mig av boken Språkets och tystnadens otaliga svek.  Det är ett spektakulärt alster på många sätt.  Den här boken skrevs på cigarettpapper med egenhändigt tillverkad penna i ett av de fängelser i Syrien, där bokens författare under fjorton år satt inspärrad och torterades. Därefter smugglades boken ut i ett ihåligt trästycke.

I författarens förord kan man bland annat läsa, ”när dikterna blev många, var jag rädd att minnet skulle svika mig. Jag bad därför några kamrater om hjälp. Var och en av dem lärde sig en av mina dikter utantill. Senare hjälpte mig mina medfångar att skriva av, diskutera, gömma och smuggla ut allt jag skrev. Därför är den här boken ett kollektivt verk, trots att upprinnelsen var individuell”.

Författarens namn är Faraj Bayrakdar, poet och journalist, född i Homs Syrien, 1951, fängslades tre gånger, första gången 1978 på grund av en liten tidskrift som han och några andra studiekamrater gav ut vid universitetet i Damaskus.  Under de första sex åren var han helt isolerad från yttervärlden, berövad rätten att ta emot besök och inneha personliga föremål såsom penna, papper och radio.

Frågan jag ställs inför är, hur mycket ondska kan en människa tåla? Hur mycket kan en människas psyke stå emot? Varifrån hämtar den fängslade sin styrka?

Författaren beskriver hur de genomför en hungerstrejk för att på så sätt uppnå ett uns av rättigheter, trots uppenbara risker för ytterligare bestraffningar. Tortyrmetoderna, ja, en serie av ondskefull grymhet som aldrig vill ta slut.  Metoderna beskrivs i detalj, bland annat hur en fläkning eller tyska stolen går till. Det är fasansfullt och jag lägger boken åt sidan för ett kort ögonblick.

Fayr Bayrakdar skriver även att, ”så småningom började jag inse att poesin är frihetens vackraste fågel, att den utgör den högsta formen av frihet. Med andra ord, poesin är något som inte kan fängslas”.

Den här boken kryper in under huden, en av de starkaste böcker jag läst. De existentiella frågorna ställs på sin spets och ingen kan lämnas oberörd.  Läs den.

Jag jobbade i helgen och fick åka jättetidigt hemifrån. Jag sov inte många timmar. När jag kom till Centralen tidigt på lördagmorgonen såg jag något jag aldrig sett förut. Vid ingången till Centralen, uppe vid Klarabergsviadukten ligger fyra män i varsitt fönster och sover. Själv kom jag från ett varmt och ombonat hem, lite besviken över att jag behövde gå upp före fem en lördag.

Jag har aldrig sett så många tiggare i Stockholm som nu. Överallt i gathörnen ser jag dem. Och på tunnelbanan, på pendeltåget…

Igår var jag på en dag med information om Diakonia. Vi pratade bl.a. om klimaträttvisa. Och om ”springnotan” som Sverige tagit när vi låter de fattigaste betala notan för vårt överflöd och utsläpp. Jag har ett antal notor som jag hoppas att många vill skriva på. Kanske kan vi påverka Anders Borg så Sverige tar sitt ansvar och gör det vi sagt att vi ska göra.

Ibland blir jag så sugen på att köpa något nytt. Särskilt så här på våren med alla nya färgglada kläder. Gå en sväng på stan och se vad jag ”behöver”.  Ibland letar jag på Second hand för jag vet ju att det är så mycket bättre att handla där. Men det är som om jag inte bär upp secondhandkläderna lika bra som en 20-åring som kan ta på sig nästan vad som helst och se ”rätt” ut.

Jag har åkt ovanligt mycket tåg i april. I Kupé står det lite om frivillig enkelhet. Väldigt, väldigt många har inte har valt sin enkelhet. För mig som tillhör dem som kan välja är det verkligen utmanande att frivilligt välja att försöka leva lite enklare. En solidaritetshandling.

På hemsidan  www.frivilligenkelhet.nu  finns bl.a. 11 enkla tips. Ett tips lyder så här:
Beräkna din sannolika dödsdag. Då blir det tydligt att din tid är begränsad.

Och visst gör det tipset att livet får andra proportioner. Jag har ju fyllt 60 så det är inte så svår matematik, jag får allt lättare att inse mitt livs begränsning.
Jag funderar på att tänka på det enkla tipset varje gång jag blir sugen på nya vårkläder.

VI FIRAR GUUUULD!

Vilken härlig morgon att vakna! Ny dag, nya möjligeter och Skellefteå AIK har vunnit SM-Guld!
Det finns nåt härligt med att fira tillsammans, igår var jag tyvärr inte i Skellefteå utan befann mig i Stockholm. Jag gick till Pappagallos på Götgatan för att se sista perioden i guldmatchen, kände inte en kotte men alla jublade och log mot varandra det är kärlek. Låter säkert helt banalt i flera öron, men känslan kan inte tas ifrån oss!

Låt oss börja se på allt som vi har gemensamt och kan vara glada över istället för att se allt vi inte kan enas runt. Självklart vore de cool om hela Sverige blev SAIK-are, men det är inte det jag menar. Det jag vill åt är den härliga känslan vi alla längat efter att känna samhörighet.
Vi har fler saker som förenar oss människor än skiljer oss åt, låt oss i alla fall idag glädjas åt detta!

SKELLEFTEÅ LET´S GO!!!!

Har precis läst Cajsa Tengblads bok Prestationsprinsessan – min revolt mot duktigheten.
Det handlar om att hitta den jag är och kunna vila i det. Att hitta mitt värde som människa bara för att jag finns till.

Jag läser i boken om allas vårat behov av att få känna kärlek, omtanke och bekräftelse. Att våga be om en kram, ett vänligt ord. Vi behöver bli påfyllda! Av oss själva och andra.

Sociala medier har kanske gjort det lättare och mer accepterat att söka bekräftelse. Vi skriver något på Facebook eller i en blogg och väntar på att andra ska gilla och kommentera.

Man vad händer om ingen gillar? Vad händer om ingen läser? Cajsa skriver: Vi behöver kanske inte trycka "gilla" om oss själva, men jag tror att vi skulle må bättre av att tycka "gilla" om oss själva". 

Den 16 april och 24 april ordnar Bilda tillsammans med BRIS och S:t Lukas ett seminarie "Livsberättelser på drift".
Om vårt behov av att formulera vår livsberättelse, att berätta om våra liv. Vem lyssnar, vem tar emot och vad händer om ingen lyssnar?

 

Örebro den16 april klockan 17.00 i Hjalmar Bergmansalen

Skellefteå den 24 april klockan 19.00 på Stadshotellet

SKÄMS INTE FÖR ATT DU ÄR MÄNNISKA – VAR STOLT!

Sedan ett år tillbaka jobbpendlar jag mellan Stockholm och Malmö. Ibland bor jag med familjen i Stockholm och ibland i min nya lilla lägenhet i Malmö. Varför då? Hur kan man välja att komplicera tillvaron genom att så gott som varje vecka pendla över halva Sverige? Är det verkligen nödvändigt att krångla till livet så? Kanske inte.

Men i mitt fall hade livet rullat på för fort och slentrianmässigt under flera år. Jag blev tröttare och tröttare, barnen var på väg att bli vuxna och välja sina egna vägar och jag hade kommit till en punkt där jag behövde göra ett tydligt avstamp inför nästa fas livet. Det ena ledde till det andra. En tjänstledighet, en utbildning och många funderingar senare hamnade jag i Malmö. Där gjorde jag en nygammal start i Bilda, fick nya kollegor, mötte en ny stad, en ny region och en på många sätt annorlunda verklighet. Flytten och nystarten innebar också att jag fick möjlighet att möta mig själv i en ny miljö, med nya förutsättningar.

Efter många år med heltidsjobb och ett ständigt pusslande med logistiken kring dagis, skola, läxläsning, skjutsande, klassresor, matsäckar, ideellt engagemang och ett rikt socialt liv med många vänner tog plötsligt en annan vardag över. En vardag med tid över.

Tid över! Det låter ju helt underbart! Det är det också! Jag kan välja att slutföra en arbetsuppgift även om timmen är sen, jag kan ta mig tid att träna och se till mina egna behov, jag kan läsa en god bok eller helt spontant gå på bio en vardagskväll.

Men jag måste ändå erkänna att det blir ganska ensamt ibland. Det är underbart att ha tid, men att ha tid ensam är inte alltid lika spännande. Att en kall lördag i början av mars ensam ta stadsbussen ut till det stora möbelvaruhuset och släpa hem överfulla kassar med kastruller, servetter, lakan och kuddar som jag fått välja ut själv, helt utan smakråd. Inte alls kul. Eller att hungrig gå genom ett snöigt och blåsigt Malmö en kall mörk kväll i slutet av mars och lockas av en god middag inne i restaurangvärmen, men konstatera att det känns för trist att gå in där ensam. Det är bekvämare att gå hem och fixa något i övernattningslägenheten. Och mysa till det med lite god musik och levande ljus, i ensamhet.

Det är svårt det här med balansen i livet. Visst har vi alla behov av tid för återhämtning och reflektion, men kanske ett ännu större behov av tillhörighet, gemenskap och livsviktiga engagemang och sammanhang. Ibland behöver vi bara få lite distans till oss själva och våra liv för att upptäcka vad som egentligen är viktigt och livsbärande för oss.

Tiden i Malmö är spännande och lärorik och definitivt starten på en ny fas i livet. I den fasen har en del av mitt gamla liv skalats bort, men kvar finns min familj, nära vänner och några livsviktiga sammanhang!

Det var inte längesen jag sammanfattade sex veckors vistelse i Gambia, en tillvaro totalt olik vintern på den norrländska landsbygden. Vintern jag lämnade och återvände till. Jag hann landa i den i ännu en månad, för att sedan bege mig till Austin, Texas, med banden The Majority Says och Immanu El och musikbranschfestivalen SXSW. Det var en vecka som minst sagt skiljde sig markant från både Gambisk färgprakt och Norrländskt vinterlandskap.

Jag hann uppleva Austins pulserande kulturliv, fantastiska konserter, nya bekantskaper, ett otroligt inspirerande tal av Dave Grohl (från Nirvana och Foo Fighters) och givande samtal med mina medarbetare från Bilda om vårt syfte med resan och vårt kulturarbete i vidare bemärkelse.

Väl hemma i Umeå igen slungades jag rakt in i en hektiskt tid av skivinspelning och konserter med mitt band Epidemics. Jag har kort och gott fått konstatera att 2013 än så länge är det mest händelserika året i mitt liv, mest på gott men även på en dos ont. Ett dödsfall i min bekantskapskrets har mitt i allt detta fått allt att stanna upp. Mitt i denna tid av spännande händelser finns sorgen närvarande bland människor i min omgivning. Vänskap och omtanke har blivit viktigare än prestation och spänning. Jag gillar livet på max, men välkomnar påminnelsen om vad som är viktigast när allt kommer omkring.

Ta er gärna tid att se Dave Grohl's tal. Det är en timme långt, men väl värt att se!

http://www.youtube.com/watch?v=Efv0Y5Fs7m4



En bild jag tog på The Majority Says efter deras första spelning i Austin.