Bildabloggen tar paus under några veckor vintern 2012, i avvaktan på en ny teknisk plattform. På återhörande snart!

Med oss på vår Peace & Love-resa hade vi inte bara en fantastisk skribent i Kristian Gidlund som berättat om sina tankar inför, under och efter resan här på Bildabloggen, utan också en fantastisk fotograf, Henrik Folkesson.
Jag vill förstås att ni också ska få ta del av hans skildring av resan, så njut.

Att komma till Ben Gurion-flygplatsen för att ta sig in i Israel är pirrigt, men inte så tidsödande och svårt enligt min erfarenhet, men att lämna landet!

Jag kan inte förstå varför det är så mycket svårare att komma ut. Vore vi skumma kan det väl bara vara bra att bli av med oss.

Följande scener tror jag är vanliga:

- Är ni en grupp? Vem är ledare för gruppen?
(Och ledaren förs avsides för utfrågning.)

- Vi vill tala med ytterligare en i gruppen.
(Den här gången blir det jag som förs avsides.)
Bara tre av frågorna kunde jag relatera till säkerhet.
- Har du packat själv? Har du haft väskan under uppsikt? Har du fått något du packat ner i bagaget?

Övriga frågor var av typen:
- Varför är ni här? Var har ni varit? Och mer? Vad hette hotellet? Och mer? Hur har ni rest runt? Vad hette busschauffören? Hur länge har du känt de andra? Har du pratat med några utanför gruppen?

Jag slapp åtminstone en del frågor de andra fick som:
Är det här verkligen ditt pass? Har du någon syster? Hur gammal är hon? Vad hette din mormor som ogift? Vilket modersmål hade din farfar?

Jag försöker verkligen komma på vad de ska med dessa uppgifter till, men jag förstår inte.

Korrekt dress code vid besök i moské.

Det är dags för mig att avsluta mitt skrivande på den här platsen om mina tankar kring Israel och Palestina. Det har varit en spännande tid. Intressant och skrämmande. Vacker och motbjudande. Och då tänker jag framför allt på resan. Resan som återigen tog mig till platserna som alltid funnits nära, i tankarna, i drömmarna.
Under min resa samlade jag på mig så många intryck, att det kändes som om kroppen blev helt överbelastad. Sinnenas berusning av tillvarons tillstånd. Och jag är inte så säker på att jag lyckats nyktra till. För det jag såg, det jag hörde och det jag bar med mig hem sitter djupt inpräntat. Stansat i skallen. Jag vet inte hur jag ska hantera det här.
I mitt förra inlägg skrev jag om känslorna kring det faktum att jag kan lämna tillvaron i regionen och bara fortsätta mitt liv här, utan att visa någon vidare omtanke. Men så vill jag inte leva.

Kanske kommer jag att återvända en dag. Men nu måste vi ta en paus från varandra, konflikten och jag.
Tidigare så lovade jag att återkomma till ett visst textstycke. Det är dags för mig att göra det nu. Kanske låter det värre än vad det är. Kanske är det alldeles sant. Exakt vet jag inte. Men jag vet att det var Selma Lagerlöf som skrev det, i sin klassiker Jerusalem från 1901.
”Det är verkligen så, att inte alla människor är tillräckligt starka för att tåla vid att leva länge i Jerusalem. Även om de kunna uthärda klimatet och inte bli smittade av sjukdomar, händer det att de dukar under. Den heliga staden gör dem mjältsjuka eller vansinniga, ja, den till och med dödar dem. Man kan inte vistas där ett par veckor utan att höra folk säga om den eller den, som plötsligt avlidit: Det är Jerusalem som har dödat honom.”

Foto: Zelina Nyhlén

Vårt sista möte innan vi lämnade Jerusalem för hemresa har stannat tydligast i mitt minne. Kanske för att det var det sista mötet, men troligare för att vi mötte en stark och ovanlig kvinna.

Amira Hass, israelisk journalist som skriver för Haaretz, en engelskspråkig tidning i Israel var fantastisk. Dotter till förintelseöverlevare som emigrerade till Israel, och den enda israeliska journalist som bott i Gaza (och suttit fängslad för det). Nu bor hon sedan 16 år i Ramallah. Hon var naturligtvis inte opartisk, men vi förstod snabbt att i hennes situation måste varje fakta kollas och dubbelkollas vilket gjorde henne trovärdig.

Amira talade med oss utifrån perspektivet att Israel bedriver en politik som bara kan leda till självmord i det långa loppet.

Något som speciellt upprörde vår grupp var de lagförslag Amira berättade om. Ett om att man inte ska kunna nomineras som domare om man inte gjort värnplikt vilket utesluter alla palestinier, även de som bor i Israel, från ämbetet. Palestinier får inte göra värnplikt.

Ett annat lagförslag. Att man, för att kunna få ut ett juridiskt dokument som till exempel körkort, måste svära trohet mot den israeliska staten som en judisk stat.

Amira gav oss exempel efter exempel på det orättfärdiga i Israels politik, men var också mycket kritisk till den politik Hamas och PLO för.

Jag hade också turen att få höra henne på Södra Teatern i söndags där hon höll en alternativ predikan. Hennes tema då var vrede. Hennes egen starka vrede vid checkpoint, över bypassvägar som stänger ute palestinier från deras odlingar, hur bygglov hanteras, ja överhuvudtaget den dubbla standard som gäller. Hon berättade också om bristen på vrede hos palestinierna och oförmågan hos palestinska ledare att kanalisera den vrede som ändå finns till något politiskt meningsfullt.

Hon berättade om otryggheten när land kan konfiskeras, hus kan rivas och beduiner kan fördrivas varje dag. Om hur ungdomar arresteras för att de sett arga ut, om skräcken nästan varje palestinskt barn känner.

Jag hoppas att någon dag fler i Sverige ska få höra denna israeliska journalists syn på den verklighet hon lever i.

Resan börjar sakteliga avlägsna sig, men den känns fortfarande nära. Väldigt nära. Andetag i nacken. Jag brottas med intrycken. Och framför allt med den märkliga känslan av att jag bara kunde lämna deras tillvaro och fortsätta med min egen. Här hemma är det lätt att ramla in i gamla rutiner. Den svenska stressen. Arbetsmoralens ok. Men jag får inte sluta tänka på de människor som jag träffade i det land som påstås vara heligt. För min och andras eventuella likgiltighet utgör det största hotet mot en lösning på konflikten. Så är det bara.

En ortodox jude i östra Jerusalem.

Det magiska eftermiddagsljuset i Betlehem, nära Checkpoint 300.

Ett palestinskt hem som för fem år sedan förstördes för att ge plats åt en israelisk bosättning. Resterna står fortfarande och gapar utanför Abu Dis.

En vy från flyktinglägret Deheishe.

Att resa genom Israel och Palestina är en utmattande syssla. Sinnena går på högvarv. Det är mycket av allt. Hela tiden. Och främst i ledet står kontrasterna. För att resa i detta område är vackert och motbjudande, kittlande och skrämmande, en njutning och en plåga. Det här är delar av vad jag såg.

  - Do you believe that God is in the Devil? frågade han mig vid västra muren i Jerusalem innan han fortsatte:

  - God is everywhere.

Resan från Jerusalem till Auja, förbi beduinlägren i de bibliska öknarna, gick genom snustorra månlandskap.

Och de heliga platserna varvades med minfälten, det religiösa med krutet.

Konflikten mellan israeler och palestinier ställs på sin spets i Hebron, där galler och nät skiljer hemmen åt. Det är inte ovanligt att saker och ting kastas från den ena sidan mot den andra. Skräp. Sopor. Och en kniv.

Slutligen, någonting att minnas, nu när natten och mörkret kommer krypandes:

Rami Elhanan är en kort man med ett vänligt leende. Han sätter sig tillrätta i en träfåtölj, böjer sitt huvud och pratar försiktigt men med självförtroende och pondus. I dag är det hans födelsedag. Han blir 62 år, avslöjar han. För 38 år sedan tjänstgjorde han som soldat i den israeliska armén, posterad i Sinaiöknen. Han beskriver sig själv under den perioden som en arg, ung man. När han till slut lämnade det militära började han studera, i dag arbetar han som grafisk designer. Efter studierna träffade han sin kärlek och tillsammans fick de fyra barn. I september 1983 föddes hans dotter Smarada. Flera gånger under samtalet beskriver han henne som en prinsessa. Rami talar upprymt och verkar bara någon enstaka gång fastna på någon stavelse för att kväva någon tår. Det är inte första gången som han pratar om sin dotter. Och det är inte heller första gången som han talar om hennes död.
   – Vi levde ett bekvämt och skyddat liv i den ömtåliga bubbla som Israel var och fortfarande är, säger han.

Det var en torsdag i slutet av september 1997 på Ben Yehoda Street, den gata som får besökarna att tro att de är i Madrid, Stockholm eller någon annan europeisk storstad, med sina märkesbutiker, nybyggda hus och välpolerade yta. Men lugnet skulle få ett abrupt slut. Tryggheten likaså. På eftermiddagen utlöste två självmordsbombare sina detonatorer. Och det blev i sin tur början på en lång, kall natt. Rami fann sig själv springandes upp för gatorna i Jerusalem. Han hittade sig själv letandes efter sin dotter på sjukhusen, på polishusen. Men det var först på ett av stadens bårhus som han fann henne.
   – Jag kunde inte förstå vad jag hade att göra med för ilska. Vad kunde driva någon till att döda min fjortonåriga dotter? Jag ville bli kvitt. Genom hämnd. Men skulle det få henne att komma tillbaka? Nej.
   I stället försökte Rami förstå vad som verkligen hade hänt. Han fördes samman med Yitzhak Frankenthal, som grundat organisationen Parent’s Circle och som arbetade med att föra ihop familjer – både israeliska och palestinska – som alla förlorat närstående som följd av konflikten. Till en början var Rami mer än lovligt skeptisk. Han dök upp till ett möte, nyfiken, men cyniskt betraktande.
   – När jag såg de palestinska familjerna och att de delade min sorg… Det var första gången i mitt liv som jag såg dem som människor.
   I och med detta förändrades Ramis liv i ett enda kraftfullt ögonblick. Han insåg att israelerna och palestinierna inte var dömda till att förgöra varandra, och att de tillsammans kan avsluta motsättningarna och det genom samtal.
   – Om vi lyssnar på den andras smärta, först då kan vi nå fred. Det är en lång och krokig väg, men om vi som drabbats kan prata med varandra, så kan alla.

Moira kommer ursprungligen från Barbados, men flyttade till USA när hon var tio år. Väl i den amerikanska storstaden Houston träffade hon palestinierna Said Jilani som var där för att studera. De båda träffades och det dröjde inte mer än fyra månader innan Said bad Moira om hennes hand.
   – Han sa redan då att han planerade att åka hem, och att han inte trodde på skilsmässa. Det var mycket som jag behövde ta ställning till. Jag funderade i två dagar innan jag bestämde mig, berättar Moira.
   Tillsammans lämnade de staterna för Israel 1993. Sakta men säkert anpassade sig Moira till sitt nya liv, med de nya rutinerna, med den nya kulturen. Den 11 juni förra året skulle familjen Jilani åka för att bada. Moira och barnen väntade hemma, i badkläder, förväntansfulla inför en ledig dag tillsammans. Said skulle bara åka in till al-Aqsa-moskén i Jerusalem för att be. Det skulle inte ta så lång tid. Därefter skulle de åka till stranden. Men någonstans under Saids resa gick någonting fel. Han fastnade i en bilkö som skapats på grund av en demonstration. När han skulle flytta bilen i larmet och villervallan körde bilen in i en israelisk soldat. Said gick ut ur bilen för att se vad som hänt, men han hann inte långt. Gränspolisen sköt honom först i ryggen innan de avlossade ytterligare två skott. Said blev liggandes på marken, fortfarande vid liv, i femton minuter innan ambulansen anlände för att ta honom till sjukhuset. Men de hann inte fram i tid. Said Jilani avled under transporten. Senare skulle uppgifter komma fram om att Said inte var den enda som träffades av soldaternas kulor. Även en man i ett närliggande hus och en liten flicka sköts.
   – Det visar bara hur vårdslöst militären agerade, menar Moira.
   För Moira och familjen väntade plötsligt en sönderslagen verklighet. Tusentals människor vallfärdade till deras hem för att visa sin respekt och sin sorg. Fallet blev omskrivet, men Said blev i israeliska medier utmålad som boven i dramat. Soldaterna som var inblandade i Saids död drabbades inte av några nämnvärda konsekvenser. De förflyttades bara till en annan del av Jerusalem och har sedan det inträffade inte tappat en enda dags lön, enligt Moira.
   – Ingen ska behöva lida som mig och mina barn.

Rami, Moira och de andra aktiva i Parent’s Circle möter starka reaktioner med sitt arbete. Och de menar att inställningen är föränderlig. För många av de som de möter är det första gången som de träffar någon från den andra sidan i konflikten, något som Rami beskriver som något av en jordbävning.
   – Överlag är reaktionerna positiva, säger Rami. Om vi bara kan få ett barn att hålla med oss, så har vi lyckats. Om vi kan undvika en endaste droppe blod från att spillas…
   Samtalet glider in på hopp och framtidsutsikter. Rami och Moira tillhör de som drabbats hårdast av konflikten. Trots det, så vägrar de att ge upp.
   – Jag tror inte att människan kan leva utan hopp, menar Rami.
   – Vi skulle inte göra det här om vi inte trodde på en framtid, fortsätter Moira.

Så bar det av mot Karlstad. Den här gången med bil och i sällskap med en extra chaufför, sonen Anton. Novemberkvällen – eller rättare: -eftermiddagen – var svart som natten och ett lätt duggregn föll över E18 när vi passerade strävsamma orter som Karlskoga och Kristinehamn på väg mot Betlehemskyrkan i centrala Karlstad. Väl framme i den gamla vackra missionskyrkan möttes vi av ljus och värme, representerade bland annat av pastorn Ulf Eriksson och Bildas Jonas Hult.

Det var den sista anhalten på Tomas Sjödins och min samtalsturné och det blev en rolig och engagerad avslutning. Kvällen innehöll tre olika slags sång: Anders Andréen sjöng till eget flygelkomp, Ulf Eriksson sjöng och spelade gitarr och som en (planerad) överraskning vandrade kyrkans gospelkör in från sin övning för att bjuda på en avslutande låt. Publiken, runt 350 personer, gav ett bra gensvar på Tomas och mitt samtal. (Vi hade några storskrattare ganska långt fram i bänkarna, vilket alltid är ett plus!) När Anton och jag åkte hem i kvällen festade vi på den osannolika kombinationen lussekatter (inhandlade på Statoil) och Root Beer (inhandlade i den amerikanska hyllan på Coop). Jo, jag vet att Root Beer smakar liniment, men ibland är det gott. Och smakerna av liniment och saffran ”gifte sig” på ett … intressant sätt.

Det är alltså dags att sammanfatta den här satsningen på samtalskvällar kring Tomas Sjödins bok ”Tusen olevda liv finns inom mig”. (Även om det blir någon enstaka kväll även efter jul, bland annat den 9 februari i Sollentuna.) Det publika gensvaret har varit stort, på de sju orter vi tillsammans besökt har vi sammanlagt samtalat inför över 3000 personer. (Har just nu inga uppgifter om de Norrlandsorter Tomas besökte själv.) Det har också funnits ett tydligt intresse för de studiecirklar kring boken som Bilda erbjudit, och cirklar, anmälningar och intresseanmälningar har kommit in på varje ort, om än i olika omfattning.

Tomas har i samtalen bjudit på sig själv och satt ord på mycket som annars kan vara svårformulerat. Och bemötandet och gensvaret från dem som lyssnat har i det närmaste varit överväldigande. Väldigt många har uttryckt att kvällarna betytt något viktigt för dem, att de fått mycket att fundera vidare över, att de fått både tröst och utmaning. Bokens tema verkar vara högaktuellt, det om att våga reflektera över sitt liv, hur det blivit och om vad vi vill, om att återta kontrollen, om den svåra konsten att begränsa sig i en tid av oändliga möjligheter, om acceptans och försoning, om vikten av små, medvetna förändringar. Tomas försök att formulera den kristna tron – som bokens huvudperson Bengt Eriksson benämner som ett ”fäevangelium” – har också upplevts befriande av många.
”Tusen olevda liv finns inom mig” är en bok som inbjuder till samtal. Livstolkande samtal. Det har varit inspirerande och roligt att få delta i en rad sådana samtal under några veckor denna höst. Både på och nedanför estraden.

Hotellkomplexen är polerade och stolta. Framför dem gapar ett enormt hål rakt ned i marken. Anledningen är oklar, och ingenting tyder på att någonting ska byggas där. Runt kvarteret har de unga killarna vid St. George’s School spänt upp sig och genomfört en kraftmätning, mer barnsligt charmig än adrenalinstint hotfull. Alldeles bredvid, innanför höga murar, omgärdad av en välansad trädgård, har FN:s Office for the Coordination of Humanitarian Affairs, OCHA, sitt kontor. Vi är något tidiga och fastnar framför en karta över Västbanken. Efter en stund tar en medarbetare emot, vars namn hon inte vill ska förekomma i artikeln. Hon drar igång utan någon större betänketid. Hon pratar i ett rysligt tempo. Det står snabbt tydligt att hon har mycket att berätta.

På filmisk amerikanska berättar hon om situationen i Gazaremsan. På den förvånansvärt späda, men sprängfyllt folktäta marken fördelas drygt en och en halv miljon människor på en yta som är fyra mil lång och på sin absoluta bredd är tolv kilometer. Arbetslösheten beräknas ligga på 26 procent och drygt hälften av befolkningen är under 18 år. Hon berättar också om de få vägarna in till Gazaremsan, och hur de blev färre efter att Hamas vann parlamentsvalen i området år 2006. Vidare berättar kvinnan om det system av 521 olika vägspärrar som existerar runtom i de palestinska områdena på Västbanken. De kan vara allt ifrån bemannade vägspärrar till diken och jordhögar.
– Men att som palestinier resa från till exempel Jerusalem till Jenin har blivit mycket enklare än vad det var för ett par år sedan, säger hon i nästa andetag.

Kvinnan fortsätter sin föreläsning. De olikfärgade områdena på hennes kartor får dem att se ut som den mänskliga anatomin på någon läkares informationsaffisch. Israel och Palestina är en sargad kropp. Efter en stund får kvinnan frågan om hon känner sig hoppfull inför en lösning på konflikten.
– Hopp är en rolig sak. Du kan hitta hopp i olika former. Egentligen tror jag inte att det finns någon lösning på det här, men å andra sidan så trodde jag inte heller på att Mubarak skulle falla.