I går var jag på

Den 10 december 1948 antog Förenta Nationernas generalförsamling den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Artikel 1

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Marco har en alternativ översättning till artikel 1 som lyder:

Alla mänskliga varelser är födda fria och jämlika i värdighet och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av syskonskap.

Att byta ut ordet värde mot värdighet och gemenskap till syskonskap, kan tyckas vara en lek med ord, men för mig ger orden mer tyngd till deklarationen.

Om vi människor skulle leva efter den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna och verkligen leva upp till artikel 1 samt artikel 2 och 30 så kan jag lova att vår värld skulle vara en bättre plats att leva på

Artikel 2

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

Artikel 30

Ingenting i denna förklaring får tolkas som att det innebär en rätt för en stat, en grupp, eller en enskild person att ägna sig åt en verksamhet eller utöva en handling som syftar till att omintetgöra någon av de rättigheter eller friheter som anges i denna förklaring.

Så kära systrar och bröder, gå ut och hävda de mänskliga rättigheterna i tid och otid!! Låt oss bygga vår värld på alla människors lika värdighet!

Och, förstås, om inte flyglarmet hade tjutit vid två tillfällen. Den första gången var en fredagseftermiddag vid kvart över fem när dottern och sambon skulle in till stan. Min första tanke var att ”Jaha, i Sverige testar vi ’Hesa Fredrik’ på måndagar klockan tre, här gör dom det tydligen på fredageftermiddagarna”. Sedan insåg jag att detta är på riktigt. Raketer av något slag är på väg åt mitt håll.

Det var en märklig upplevelse att få så livsviktig information och inte ha en aning om vad jag skulle göra av den. Vi har inga gasmasker. Vi har inget skyddsrum, så det fanns ingenstans att springa på de nittio sekunder som flyglarmet ger oss.

Det är intressant att iaktta sina egna reaktionsmönster i en sådan ytterlighetssituation. Vad gör man av livsavgörande information som man inte kan göra något av?

Det blev att dottern och pojkvännen stannade hemma, och vi drack kaffe framför teven. Av någon anledning blev jag aldrig rädd.

Det fick mig att tänka på en helt annorlunda, men ändå lika, situation för sexton år sedan när läkarna berättade för min mamma att de skulle avbryta försöken att bota henne från cancern, eftersom det inte gick att rå på den. Då handlade det om mycket mer än nittio sekunders återstående tid, kanske så mycket som tre månader. Det visade sig bli åtta månader. Men budskapet var tydligt och ofrånkomligt: ”Du får leva med att du snart ska dö”. Nu inriktades all behandling på smärtlindring.

Mitt i sorgen var det intressant att se hur mamma tog emot detta besked. Det som förvånade mig var att hon, som allmänt sett var en ganska ängslig människa, inte var det minsta orolig för att dö. Trots att det inte fanns något ”kanske, ändå” i hennes prognos, så var hon helt orädd. Begravningsgudstjänsten planerade vi tillsammans.

Eller kan det vara så att det var på grund av vissheten som hon inte var rädd, bara ledsen. Att ett ”kanske, ändå” hade gjort den sista tiden svårare att genomleva?

Jag vet inte, men anar att det kan ha varit så. Att det finns situationer när det är bättre att sluta hoppas, för att kunna försonas med livet sådant det blev.

Det är aldrig för sent att ge upp, har någon sagt. Det är bra. Jag behöver inte ge upp idag, kan lika gärna vänta till i morgon. Däremot kan det bli för sent för att försonas med livet.

Kanske det är sättet att använda livsavgörande information som jag inte kan göra något annat av: att träna mig i att försonas med mig själv och mitt liv.

(Sänt som "Tankar för dagen" i Sveriges Radio P1 den 16 maj 2013.)

Jag håller till mångt och mycket med om detta men tycker det är synd att alla uppgifter som finns att lösa och behov som finns att fylla MEN som ingen är beredd att betala för får så låg status i vårt samhälle. Det är många barn och unga som behöver högre vuxennärvaro både i skolan och på fritiden. Det finns många ensamma som gärna får sig en pratstund på en parkbänk eller på en promenad. Det finns många som skulle må bra av att få upptäcka kultur och idrott. Men dessa behov i samhället är vi tydligen inte beredda att betala för. Vinsterna skulle vara långsiktiga och kanske inte först och främst ekonomiska. 

Folkbildningen fyller luckor i samhället och skapar mötesplatser där aktiviteten sprudlar.

Men jag tycker det är lite snett att så stort fokus ligger på att alla ska arbeta, är inte en meningsfull fritid viktigare? Hur skapar vi en meningsfull fritid för alla i samhället? Arbete är nog ett medel men inte det främsta målet med livet.

Jag tror på att kämpa för relationer, har alltid haft svårt för att genom ett aktivt val klippa bandet till människor jag en gång valt i mitt liv. Vi dras till människor av en anledning, och bandet vi får till någon som betyder något för dig och finns nära dig är värt att respektera och visa omsorg. Relationen kan tjäna ut sin roll såsom vi först utformade den, men varför inte då försöka omformulera den hellre än att kapa banden? Sedan finns banden vi får med oss när vi föds, dem till familjen vi inte aktivt valt men får på köpet. Det är de personer som formar oss mer än alla andra. Båda katergorierna kan som bekant leda till lika mycket trassel och svårigheter.


Min häst Soretta och flockvännen Ricco. De gnabbas dagligen men är också en trygghet för varandra.

Oavsett om relationen är mellan två vänner, familjemedlemmar eller livskamrater så tror jag att vi ofta skulle må bra av att sänka kraven på oss själva och den den andra personen och acceptera vilka våra förutsättningar är istället för att stirra oss blinda på normen. Vi måste acceptera att vi i perioder i livet har ett behov av att prioritera relationen mer eller mindre, vara väldigt nära eller ha lite andrum och distans. Det ter sig orimligt för mig att en livskamrat kan fylla alla de funktioner som vi ofta förväntar oss av en parrelation genom hela livet med alla dess processer och förändringar. Vi borde bli bättre på att acceptera det. Ärlighet och kommunikation är ett måste för att det ska fungera, men sedan borde också det där hopplösa egot som räds ensamheten lungna ner sig lite.

Visst fick jag det att låta enkelt nu?

Häromdagen tog Poeten och jag en något annorlunda promenad i vårt bostadsområde. Ett trettiotal människor mötte upp för att vandra tillsammans och lära mer om områdets historia, men också om framtida planer för ny bebyggelse och kommunikationer. Med på vandringen hade vi två eldsjälar, Ronny från Naturskyddsföreningen med stor kunskap om planarbeten och natur, och Konstantin som engagerat berättade om Västra Sicklaöns historia.

Vi tittade på rester av en vikingaborg och lyssnade på lövsångare. Vi såg säsongens kryssningsfartyg glida förbi och blev påminda om hur skärgårdsmiljön påverkas. Vi såg i fantasin ett enormt Nacka Tower växa fram som ny granne istället för den gamla vackra tegelbyggnaden, och suckade över den nya bron som ska skära genom de månghundraåriga tallarna i Rysskogen. Så sorgligt kortsiktig planering av kommunikationer! Vem vågar driva helhetssyn, samverkan, långsiktiga miljöfrågor och ideologi i politiken idag?

Jag blev på nytt påmind om vikten av grönområden i städerna, både för vår hälsa och för den biologiska mångfalden. Vid något tillfälle talade Ronny om risken med att skärma av grönområden från varandra och vikten av att det finns gröna korridorer som binder ihop dem. Korridorer som ger möjlighet för tillräcklig spridning av växter och djur och på så vis säkrar den biologiska mångfalden.

”Skapa korridorer för mångfald”, skrev jag på en lapp och la ner i väskan. Det handlar inte bara om biologisk mångfald, om växter och djur, tänker jag. Det handlar om en hela livets mångfald – om kultur av alla de slag, om individer och grupper, ideologier, religioner, kulturella sammanhang, om lika och olika. Det räcker inte bara att allt finns här och där, eller får finnas var för sig.

Jag tror att vi behöver ”korridorer” som binder oss samman och berikar vårt samhälles mångfald, hela livets mångfald. Det kanske kan vara strukturer, hur vi bygger bostäder och kommunikationer. Eller lagar mot diskriminering och för mänskliga rättigheter. Det kan vara mötesplatser mellan våra berättelser. Och små vardagskorridorer byggda av respekt, öppenhet och nyfikenhet mot varandra: "Aha, du tänker så! Vad intressant, berätta mer!"

Ett annat citat av Tage Danielsson fanns med när regeringens Framtidskommission presenterade sin slutrapport. Två gånger påmindes vi om att ”Den som vägrar se bakåt och inte vågar se framåt måste se upp!”

”Se upp” måste vi inför en rad stora utmaningar de närmaste trettio till fyrtio åren. En sån utmaning är den åldrande befolkningen i Sverige som bara ökar. Vem ska vårda alla gamla och var finns pengarna som ska bekosta det? En annan utmaning gäller det mångkulturella samhället och behovet av gemensamma värderingar. Vad är det som ska hålla ihop oss mitt i alla olikheter?

Men den riktigt stora frågan – där nog många känner av tvivlet - är naturligtvis den om miljö- och klimathoten. En av ledamöterna i Framtidskommissionen har efteråt berättat uppriktigt om det allra första mötet en decemberdag 2011. Gruppen hade samlats i ett hörnrum högst upp i Rosenbad med utsikt över hela Stockholm. Där berättade ledamoten Johan Rockström som är en av världens främsta globala miljöexperter om olika scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det helt tyst i rummet.

Efter en stund bröt statsministern tystnaden (och förlåt honom nu för kraftuttrycket):

– Vad f-n kan man göra, egentligen?

Den här episoden berättas av ledamoten Pekka Mellergård i en personlig artikel i den kristna kulturtidskriften NOD. Där får man också veta att den ende i Framtidskommissionen som var tydligt optimistisk när det gäller människans förmåga att klara miljöhoten var miljöexperten Rockström själv. Skillnaden mellan honom och politikerna handlar om perspektiv. Han säger till exempel: ”Om vi bygger vår värdegrund på texter som är 2000 år gamla så är det väl inte orimligt att ha ett framtidsperspektiv som är minst lika långt."

Ingen förnekar att riskbilden är förfärlig. Och det är bara människan som kan göra något åt miljöhotet. Vi har mer kunskap än någonsin, alltfler nyckelpersoner inser allvaret och vi är den första generationen som har möjlighet att förändra livsförutsättningarna på jorden. Forskarna talar idag om en ny geologisk tidsålder, ”antropocen” som betyder just människans tidsålder. Vad är det då som behöver göras?

Ett djupt skifte i värdegrund som bygger på vetenskaplig kunskap, är ett svar. Det behövs globala förvaltningsformer och överenskommelser som gör det billigt att göra rätt och mycket dyrare att göra fel.  Och i väntan på det behövs det länder som går före. Och Sverige har unika förutsättningar att göra det.  

Utmaningen skulle vara att visa att det går att ha en mycket bra välfärd i ett hållbart samhälle. Då skulle Sverige bli ett trovärdigt, inspirerande och uppfodrande exempel för andra länder.  Min fråga är bara: Är det något som hindrar det, egentligen?   

Jag har börjat tänka på vilka gränser som förminskar mitt livsrum och vad som förminskar mig?
Det finns så mycket som vill krympa våra liva, och vår tillvaro.
Olika arv vi bär med oss, principer, traditionella könsroller, vår rädsla för det avvikande, det annorlunda, de oliktänkande. Rädslan för att vi inte duger, eller kan, eller är tillräckligt fina.

Gör som våren, spräng gränser!

Våren är framfusig brutal, den frågar inte vem som bor vart. Den knackar inte på och frågar om den får komma in, den känner inga gränser.

Den bara brer ut sig gränslöst!

Vårens fantastiska gåva till oss nordbor är att vi kommer ut på våra gårdar, ljuset som gör oss glad, gör att vi kanske vågar ta steget över till grannen.

Våren vill  att vi ska sträcka på oss, den vill att vi skall ta i lite, stå på tå ibland. Kliva över avspärrningar, krypa under staket, klippa hål i stängsel, gå in på områden där vi aldrig varit.

"När vi öppnar våra gränser för andra, så får vi också större utrymme." Minns inte vart jag hört detta men gillar de!

Våren är en grind till livet, öppna den och känn hur skönt det är att leva.

Isen är borta i vår älv!

I författarens förord kan man bland annat läsa, ”när dikterna blev många, var jag rädd att minnet skulle svika mig. Jag bad därför några kamrater om hjälp. Var och en av dem lärde sig en av mina dikter utantill. Senare hjälpte mig mina medfångar att skriva av, diskutera, gömma och smuggla ut allt jag skrev. Därför är den här boken ett kollektivt verk, trots att upprinnelsen var individuell”.

Författarens namn är Faraj Bayrakdar, poet och journalist, född i Homs Syrien, 1951, fängslades tre gånger, första gången 1978 på grund av en liten tidskrift som han och några andra studiekamrater gav ut vid universitetet i Damaskus.  Under de första sex åren var han helt isolerad från yttervärlden, berövad rätten att ta emot besök och inneha personliga föremål såsom penna, papper och radio.

Frågan jag ställs inför är, hur mycket ondska kan en människa tåla? Hur mycket kan en människas psyke stå emot? Varifrån hämtar den fängslade sin styrka?

Författaren beskriver hur de genomför en hungerstrejk för att på så sätt uppnå ett uns av rättigheter, trots uppenbara risker för ytterligare bestraffningar. Tortyrmetoderna, ja, en serie av ondskefull grymhet som aldrig vill ta slut.  Metoderna beskrivs i detalj, bland annat hur en fläkning eller tyska stolen går till. Det är fasansfullt och jag lägger boken åt sidan för ett kort ögonblick.

Fayr Bayrakdar skriver även att, ”så småningom började jag inse att poesin är frihetens vackraste fågel, att den utgör den högsta formen av frihet. Med andra ord, poesin är något som inte kan fängslas”.

Den här boken kryper in under huden, en av de starkaste böcker jag läst. De existentiella frågorna ställs på sin spets och ingen kan lämnas oberörd.  Läs den.

Jag har aldrig sett så många tiggare i Stockholm som nu. Överallt i gathörnen ser jag dem. Och på tunnelbanan, på pendeltåget…

Igår var jag på en dag med information om Diakonia. Vi pratade bl.a. om klimaträttvisa. Och om ”springnotan” som Sverige tagit när vi låter de fattigaste betala notan för vårt överflöd och utsläpp. Jag har ett antal notor som jag hoppas att många vill skriva på. Kanske kan vi påverka Anders Borg så Sverige tar sitt ansvar och gör det vi sagt att vi ska göra.

Ibland blir jag så sugen på att köpa något nytt. Särskilt så här på våren med alla nya färgglada kläder. Gå en sväng på stan och se vad jag ”behöver”.  Ibland letar jag på Second hand för jag vet ju att det är så mycket bättre att handla där. Men det är som om jag inte bär upp secondhandkläderna lika bra som en 20-åring som kan ta på sig nästan vad som helst och se ”rätt” ut.

Jag har åkt ovanligt mycket tåg i april. I Kupé står det lite om frivillig enkelhet. Väldigt, väldigt många har inte har valt sin enkelhet. För mig som tillhör dem som kan välja är det verkligen utmanande att frivilligt välja att försöka leva lite enklare. En solidaritetshandling.

På hemsidan  www.frivilligenkelhet.nu  finns bl.a. 11 enkla tips. Ett tips lyder så här:
Beräkna din sannolika dödsdag. Då blir det tydligt att din tid är begränsad.

Och visst gör det tipset att livet får andra proportioner. Jag har ju fyllt 60 så det är inte så svår matematik, jag får allt lättare att inse mitt livs begränsning.
Jag funderar på att tänka på det enkla tipset varje gång jag blir sugen på nya vårkläder.

Vilken härlig morgon att vakna! Ny dag, nya möjligeter och Skellefteå AIK har vunnit SM-Guld!
Det finns nåt härligt med att fira tillsammans, igår var jag tyvärr inte i Skellefteå utan befann mig i Stockholm. Jag gick till Pappagallos på Götgatan för att se sista perioden i guldmatchen, kände inte en kotte men alla jublade och log mot varandra det är kärlek. Låter säkert helt banalt i flera öron, men känslan kan inte tas ifrån oss!

Låt oss börja se på allt som vi har gemensamt och kan vara glada över istället för att se allt vi inte kan enas runt. Självklart vore de cool om hela Sverige blev SAIK-are, men det är inte det jag menar. Det jag vill åt är den härliga känslan vi alla längat efter att känna samhörighet.
Vi har fler saker som förenar oss människor än skiljer oss åt, låt oss i alla fall idag glädjas åt detta!

SKELLEFTEÅ LET´S GO!!!!

Har precis läst

 

Örebro den16 april klockan 17.00 i Hjalmar Bergmansalen

Skellefteå den 24 april klockan 19.00 på Stadshotellet

SKÄMS INTE FÖR ATT DU ÄR MÄNNISKA – VAR STOLT!

Efter många år med heltidsjobb och ett ständigt pusslande med logistiken kring dagis, skola, läxläsning, skjutsande, klassresor, matsäckar, ideellt engagemang och ett rikt socialt liv med många vänner tog plötsligt en annan vardag över. En vardag med tid över.

Tid över! Det låter ju helt underbart! Det är det också! Jag kan välja att slutföra en arbetsuppgift även om timmen är sen, jag kan ta mig tid att träna och se till mina egna behov, jag kan läsa en god bok eller helt spontant gå på bio en vardagskväll.

Men jag måste ändå erkänna att det blir ganska ensamt ibland. Det är underbart att ha tid, men att ha tid ensam är inte alltid lika spännande. Att en kall lördag i början av mars ensam ta stadsbussen ut till det stora möbelvaruhuset och släpa hem överfulla kassar med kastruller, servetter, lakan och kuddar som jag fått välja ut själv, helt utan smakråd. Inte alls kul. Eller att hungrig gå genom ett snöigt och blåsigt Malmö en kall mörk kväll i slutet av mars och lockas av en god middag inne i restaurangvärmen, men konstatera att det känns för trist att gå in där ensam. Det är bekvämare att gå hem och fixa något i övernattningslägenheten. Och mysa till det med lite god musik och levande ljus, i ensamhet.

Det är svårt det här med balansen i livet. Visst har vi alla behov av tid för återhämtning och reflektion, men kanske ett ännu större behov av tillhörighet, gemenskap och livsviktiga engagemang och sammanhang. Ibland behöver vi bara få lite distans till oss själva och våra liv för att upptäcka vad som egentligen är viktigt och livsbärande för oss.

Tiden i Malmö är spännande och lärorik och definitivt starten på en ny fas i livet. I den fasen har en del av mitt gamla liv skalats bort, men kvar finns min familj, nära vänner och några livsviktiga sammanhang!

Jag hann uppleva Austins pulserande kulturliv, fantastiska konserter, nya bekantskaper, ett otroligt inspirerande tal av Dave Grohl (från Nirvana och Foo Fighters) och givande samtal med mina medarbetare från Bilda om vårt syfte med resan och vårt kulturarbete i vidare bemärkelse.

Väl hemma i Umeå igen slungades jag rakt in i en hektiskt tid av skivinspelning och konserter med mitt band Epidemics. Jag har kort och gott fått konstatera att 2013 än så länge är det mest händelserika året i mitt liv, mest på gott men även på en dos ont. Ett dödsfall i min bekantskapskrets har mitt i allt detta fått allt att stanna upp. Mitt i denna tid av spännande händelser finns sorgen närvarande bland människor i min omgivning. Vänskap och omtanke har blivit viktigare än prestation och spänning. Jag gillar livet på max, men välkomnar påminnelsen om vad som är viktigast när allt kommer omkring.

Ta er gärna tid att se Dave Grohl's tal. Det är en timme långt, men väl värt att se!

http://www.youtube.com/watch?v=Efv0Y5Fs7m4



En bild jag tog på The Majority Says efter deras första spelning i Austin.

Nu när våren ändå känns angeläget nära inpå knuten, känns det som om kroppens inre solcellsmottagare insuper varenda ögonblick av värmande solstrålar. Detta gör något med mig. Det är som om själen som legat i en björnlik dvala nu vaknar upp igen, nyfiken på att upptäcka livet utanför lyan, inandas den friska vårluften och sträcka på både kropp och knopp.

Det som är både fantastiskt och stundvis ångestskapande är att livet måste gå vidare. Livet kan inte, och vill inte stå och stampa på samma ruta.

Oftast är det en fascinerande process, att ta sig från ett skede i livet till ett annat. Men ibland vill man stå still och njuta av nuet, av stundens hetta, av ögonblickets rus. Ibland gör sig livets forsande rytm intrång i det bekväma rummet.

Livet är stundvis en bitande kall vinternatt, och stundvis en behaglig sommarbris. Det är väl dessa existentiella berg- och dalbanor som ger livet dess skönhet, men också dess bitterhet.

Det har slagit mig så många gånger hur ambivalent viljan är. Under vinterhalvåret förbannar jag mörkret, och efter några månaders värme och hetta börjar jag längta efter att få ligga i snön och göra änglar igen. Åh!

Men jag kan ju erkänna trots min tvehågsenhet, och trots att jag inom några månader igen kommer sakna vinterns vita landskap att jag omfamnar vårens anländande med öppna armar. 

Studiecirkeln har varit ett forum för tolkning och omtolkning, flera av deltagarna har uttryckt ”aha-upplevelser” och kommit till insikt om att genom egna aktiva val i form av bättre livsstil, kost och socialt umgänge kan livet ha fortsatt hög kvalité även efter pensioneringen. Livet behöver inte ta slut bara för att man blir gråhårig men jag som individ måste kanske själv acceptera att jag har andra förutsättningar än tidigare och göra det bästa av situationen. Denna cirkels namn är väldigt passande, Passion för livet. För deltagarna är livsglada och vill verkligen göra det bästa av livet som pensionär – eller passionär, som vi kallar det!

Detta har varit livstolkning med nya synvinklar för mig. Oerhört givande att få prata om livet med äldre människor, jag önskar fler broar i vårt samhälle som överbryggar generationer.

Cirkus Cirkör har skickat ut ett upprop till alla stickare - sticka något i vitt och svara gärna på frågorna
Varför stickar du?
Vad strävar du efter?
Går det att sticka för fred?


Fotograf: Mattias Edwall       Fotograf: Mats Bäcker

När Cirkusen kommer till Örebro den 25-27 april inbjuder Örebro teaterförening, Hemslöjdskonsulenten och studieförbundet Bilda till stickcafé före föreställningarna i foajen på Hjalmar Bergmanteatern. Det kommer att finnas möjlighet att sticka i vitt för freden. Man kan ta med eget material men det kommer också att finnas material på plats.

Om du är i Örebro är du välkommen med att sticka för fred!

Här kan se du se fler platser som Cirkus Cirkör besöker.

Något vidare. En av den tunna skriftens (36 sidor) fördelar är det begränsade perspektivet. Här skildras inte den israeliska statens dramatiska historia, konflikten med palestinierna, judarnas situation i Europa under 2000 år. Angelägna frågor, absolut. Men med de breda penseldrag vi ofta använder när Israel/Palestina-frågan diskuteras glöms ofta aktuella och högst relevanta frågor bort. Som exempelvis denna. Åt vilket håll rör sig Israel?

Per Jönsson konstaterar snabbt, att på en högervänster-skala är det uppenbart att rörelsen sker åt höger. Men det är inte i första hand från resultatet av det senaste valresultatet han drar den slutsatsen, utan genom att beskriva fyra viktiga intresseblock som idag är avgörande för Israels politik: militären, de ultraortodoxa, invandrarna från Ryssland samt bosättarrörelsen.  Under de senaste åren har dessa stadigt stärkt sina positioner och alltmer kommit att dominera Israels politik, inte minst i den till synes eviga frågan om relationen till palestinierna.

Avsnitten om bosättarna och de ryska invandrarna är särskilt intressanta. Kanske därför att många talar om dem när man besöker Israel (”Ryssarna tar över allt mer.”), samtidigt som det inte är så enkelt att peka ut, ”där är de”, eller uppfatta, ”detta står de för”. Militären och de ultraortodoxa är så mycket mer iögonfallande.

Sedan fredsavtalet med Egypten 1979 försvann hotet mot Israels överlevnad, menar Jönsson. Därmed blev judisk bosättning på de ockuperade områdena en prioriterad nationell målsättning. Genom åren har bosättarrörelsen byggt upp ett finmaskigt nätverk inom de flesta områden av israelisk politik och förvaltning. Man är närvarande inom försvarsministeriet och andra departement, liksom i de flesta sektorer i samhället. Den kulört virkade kippan, som är utmärkande för män inom bosättarrörelsen, syns inte bara ute i isolerade bosättningar utan lika väl på välklädda affärsmän eller avspända shoppare i såväl de historiska kvarteren i Jerusalem som i det mer sekulära mondäna Tel Aviv.

Om bosättarrörelsens ledande skikt har en tydlig politisk agenda är detta inte lika självklart för den miljon människor som invandrat till Israel efter Sovjetunionens kollaps. De är i första hand intresserade av att skapa sig ett drägligt liv, menar Jönsson, och komma i åtnjutande av den välfärdsstat som Israel i många stycken utgör. Men för dem utgör bosättningarna, kraftigt subventionerade av den israeliska staten, en möjlighet till modernt boende och en fungerande infrastruktur. I dag utgör de ryskjudiska immigranterna drygt 15 procent av landets befolkning. Och nästan alla röstar, menar Jönsson, på partier som vill att Landet Israel ska inkorporera Västbanken i Eretz Israel – Landet Israel. De vill ha utrymme.

När frågor kring Israel och Palestina diskuteras hamnar fokus ofta på konflikten dem emellan, mer sällan uppmärksammas de politiska strömningarna inom respektive samhälle. Den lilla skriften från Utrikespolitiska institutet är ett välkommet och lättillgängligt bidrag för alla som vill få hjälp med att orientera sig kring frågan åt vilket håll Israel rör sig.

Världspolitikens Dagsfrågor 2013/3: Israel en judisk demokrati. (Per Jönsson)

Vore spännande med platsannons där hen söktes och endast meritförteckning och personligt brev styrde vilka som fick komma på intervju. Skulle de vara möjligt? Eller?

Tyvärr så behövs Internationella kvinnodagen för att vi ska uppmärksamma dessa frågor. Kvinnodagen är ingen ytterligare morsdag som konsumstionssamhället ska sko sig på, utan en dag då vi tar ny tag för att kämpa för ett jämställt samhälle ytterligare ett år, med hopp om resultat!

Jag stannade till för att köpa en sushi på Centralen. Där i kön ringer telefonen och det är banken som vill ställa några frågor angående ett byggnadskreditiv som vi har sökt. Jag får min sushi och letar mig fram till perrongen samtidigt som jag lyssnar på lite olika frågor gällande våra skulder och tillgångar och gör vad jag kan för att vara fokuserad och förstå vad han säger. Jag hittar till slut en plats och undrar, är jag på rätt tåg?

När tåget stannar i Örebro har jag ganska gott om tid. När jag, med hjälp av telefonen eftersom jag inte orkar tänka själv, hittar Immanuelskyrkan så sitter redan en hel del bänkade i väntan på att det ska börja. Det är 35 minuter kvar tills det börjar och de sitter längst fram. Det börjar bra.

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse" sjunger Irma. En text från Tomas Tranströmer och hon sjunger så det går rakt in i hjärtat, nära och personligt. Jag tänker att det är märkligt att man behöver gå vilse för att hitta den där gläntan, men jag känner igen mig.

Kvällen varvas med sång av Irma och med Olles personliga och nära berättelse om de tolv viktiga stegen i livet. De som finns beskrivna i hans bok 12 steg för hopplösa.

Det handlar om det som kommit emellan mig och livet betonar både Olle och Irma. Det kan vara diffust men det är viktigt att identifiera vad det är för att komma vidare. Olle pratar om befrielsen i att bli mer ärlig och sann, inte att säga sanningar men att leva sant.

Och så får vi veta vilka som är människans tre viktigaste meningar;

Jag älskar dig, jag förlåter dig och maten är klar. Så stort och så mänskligt på samma gång.

Då har vi också kommit fram till fikapausen. Jag sätter mig vid ett litet bord där två, för mig okända personer, redan sitter. Känner mig först lite obekväm men sen lossnar det och vi får ett nära samtal. De berättar att de sedan i höstas börjat gå till Immanuelskyrkan där de hittat ett sammanhang som blivit viktigt. Vi delar några tankar om det centrala i livet och det är det godaste kaffe som jag druckit på länge.

Sista tåget till Stockholm går redan kvart i nio så jag missar tyvärr slutet. Jag smyger mig ut mitt i Irmas sång. Den här kvällen rörde vid livet.

Nora besluter sig till sist, efter många misslyckade rop på hjälp, att släcka livet en gång för alla men mirakulöst nog klarar hon livhanken. Det skulle ta åtta år innan Nora, till slut, fick adekvat behandling/vård. Och tecknen på att hon mådde dåligt fanns ju där i tidiga tonåren.

Apropå självmord och psykisk ohälsa. Varje år dör ca 400 personer i trafiken. Staten satsar 150 miljoner per år för att forska kring trafiksäkerhet. Fem gånger fler dör i självmord. Här satsar regeringen bara ca 3 miljoner på suicidpreventionsforskning. Det byggs räcken och staket på broar men det är inte tillräckligt. Krävs kanske en självmordstsunami, som någon uttryckte sig, för att vi skall få igång en bra debatt och samtidigt få upp ögonen för hur pass dåligt vårt konkurrenssamhälle mår. Visst, självmord är tabubelagt. Psykisk ohälsa skambelagt. Det är där skon klämmer.

Självmord är ingenting exklusivt i sig. Det är den vanligaste orsaken till för tidig död, om man mäter förlorade år före 60. Självmord är en vanligare dödsorsak än hjärtinfarkt. Vi måste komma ihåg att de flesta självmordsförsök inte leder till döden. De flesta som lyckas ta sina liv är män men de flesta som försöker ta sina liv är kvinnor.

Kring självmordsbeteendet finns ett antal fördomar, t.ex. att man inte skall prata om självmord med någon som har tankar kring detta eftersom risken är stor att ”väcka den björn som sover”. Det är i verkligheten snarare tvärtom. Ett obekvämt samtal kan leda till att nya vägar öppnar sig.

Vad beträffar Noras livsöde vill jag hänvisa till Ann Heberleins artikel i DN,  där hon säger att, ”varje människa har, i alla situationer, en rätt att behandlas i enlighet med sitt värde som människa”.

Jag har nyligen kommit hem från Bildas skrivarkurs med Anita Goldman i Ein Karem utanför Jerusalem.

Vi bodde på klostret Notre Dame de Zion. Innanför klostermuren blommade mandelträden, citronerna och apelsinerna var mogna. Vi njöt vi av våren och av en fantastisk trädgård.

Vi skrev och vi delade våra berättelser. På frukostarna satt vi kvar länge. Samtalen växlade mellan det väldigt intima och nära och de stora frågorna. Vad är stort och vad är smått förresten?

Så kom vi till muren i Betlehem, en helt annan mur. En mur som stänger inne människor ifrån varandra. En mur som hindrar möten och som begränsar och försvårar människors vardag. Vilken kontrast!

Vi besökte också klagomuren i Jerusalem. En mur där människor trängs för att fästa sina böner i murens skrevor nedskrivna på små lappar. Lappar som innehåller hemligheter av olika slag och på många språk

Jag tänker också på alla osynliga murar som vi bygger upp mellan varandra. Murar av rädslor av olika slag. Och hur vi tränas till att tänka individualistiskt och till att tro att livet handlar om att fixa sin egen lycka, om att oberoende nå sina mål.

I Anita Goldmans bok Ljusbärarna skriver hon om hur vi i vårt samhälle hyllar oberoendet. Om hur ordet beroende används i negativa sammanhang, som alkoholberoende, matberoende mm.

Jag prövar att lägga till nya ord och positiva ord om beroende. Jag börjar med två; samtalsberoende och delandeberoende. Det känns bra, jag hittar säkert fler.

De skrattade glatt och hela deras uppenbarelse utstrålade glädje över att få umgås med varandra. Jag tittade på den äldre damen, och hela hennes ansikte lyste.

Jag började då fundera över hur de äldre i min släkt varit mot mig när jag var barn. Jag minns kärlek och omsorg, men sådan där skir lycka och glädje? Den där lyckan som enbart kommer med en närvaro och ett fokus på här och nu, nej, det minns jag inte.

Alltid var det alla dessa bestyr, och framförallt oro över både det ena och det andra. Inte för att oron inte kunde vara betingad, men den stal dyrbar tid med yngre generationer. Jag önskar så, att mina äldre släktningar hade tagit sin an oss yngre mer. Lotsat och gett oss sina goda råd. Men också delat sina berättelser i större utsträckning med oss barn.

Jag satt senare vid lunchen och läste Leif Zerns bok Kaddish på motorcykel, där han berättar om sabbaten, då alla världsliga ting ställs åt sidan. ”Det är det som är meningen med att fira sabbat. Man gör en paus i vardagen. Man avstår från nöjen och helgar det som är viktigast i livet. Gud, de nära och kära, levande och döda.”

Att vara nära varandet, det är kanske först då vi kan möta varandra. Vi alla firar kanske inte sabbat, men hur avsätter vi tid för det viktigaste?

En av de böcker som betytt allra mest för mig personligen är CS Lewis bok The Screwtape Letters. Särskilt ett kapitel om tid har stannat hos mig, där han beskriver hur vi som människor ofta lever antingen i det förgångna eller i framtiden. Sörjer eller ångrar dåtid, och oroar oss för framtid.

CS Lewis målar bilden av en evig Gud som står över tiden, och hur vi människor kan koppla in i evigheten på ett fantastiskt sätt. Här och nu. Det är i nuet som tiden och evigheten möts. Det är kanske också så du och jag möts, på riktigt.

Så varför är det så svårt?

När jag gick där, på väg till jobbet, funderade jag alltså på hur jag skulle vilja vara som äldre. Det är lätt för mig att säga som ung och frisk att jag ska vara en glad pensionär, när jag inte alls vet hur det är att vara äldre. När man inte ser så bra längre, när det börjar göra ont där det aldrig gjort ont innan, när tristessen kommer krypandes. Vad vet jag om hur det är att vara gammal?

Men trots det, får jag försöka leva närvarandes idag, och inte oroa mig i onödan idag. Och försöka åter igen imorgon.

Varför oroar vi oss så mycket, och hur mycket tid spenderar jag med att vara närvarande egentligen med det viktigaste här i livet, mina nära och kära?

Det är nu jag upptäcker hur illa jag skött min lilla blomma, den som var så vacker nyss och full i väldoftande blommor. Det hjälper inte hur mycket vårsolen lyser på den och hur mycket jag än vattnar, den orkar inte just nu för den har för lite jord. Den måste upp ur krukan beskäras i rötterna, få ny jord för att orka i samma kruka, orka komma igen.

Helt plötsligt ser jag symbolen med mitt eget liv, det hjälper ju inte med en massa vitaminer eller järntabletter, jag måste upp ur krukan och beskära det som bara blivit till ris i krukan och tar energi, jag kan inte fylla på med mer för det får inte plats, rotsystemet får inte luft och har för lite jord. Jag behöver ge mig själv utrymme så livet börjar gro på nytt, plocka bort en del för att ge utrymme för nytt som ger liv och energi. Eller gammalt som behöver mer utrymme för att ge glädje i mitt liv på nytt!

Paradoxalt nog så råder total respekt mellan kristna och muslimer, på ett sätt jag inte sett någon annantans i världen. Människor är vänner oavsett religion och deltar i varandras högtider och begravningar. 

Varje gång jag är där blir jag både inspirerad av konsten, tygerna, musiken och kreativiteten jag ser. Den får mig att vilja genomföra storslagna projekt tillsammans med gambiska kreatörer, och låta kreativiteten bygga broar med människor från mitt hemland. Jag får fundera vidare över detta, och för att kanske en dag få genomföra någon av alla mina idéer genom Bilda? Vilken dröm det vore!

Jag lyckades bidra med ett litet mikroprojekt inför denna resa: Insamlandet av begagnade strängar till gambiska musiker, vilket ni kan läsa om på www.bildamusik.nu. Nedan ser ni en bild på mig och musikern Alagi M'Bye, tagen intill hans musikskola.

 

Jag är en medelålders kvinna med ett stort problem! Jag har talfel och missbrukar ordet ja. Till mångas glädje men till min egen stora trötthet.

Hur hände detta? Är det min svaga självkänsla eller har jag ett otroligt stor bekräftelsebehov? Eller är jag faktiskt en insiktsfull kvinna med stor kapacitet och många goda idéer? Om det är det sista som är sanningen är ju problemet inte så stort, men eftersom tröttheten är påtaglig ligger inte hela sanningen i den förklaringen, dessutom så sätter sig ”jante” genast på min axel och säger – Så höga tankar ska du nog inte ha om dig själv!

Problemet då svaret ja är för ofta förekommande i min egen värld, så blir upplevelsen att människor i min omgivning är lite oföretagsamma och ineffektiva med sin tid. Vilket inte är sant! Utan bara att min omgivning prioriterar sin tid på ett annat sätt än jag gör. Alltså blir detta med svaret ja ett problem för mig. Jag vill ha mer fri tid, inte mer fritid. Eftersom min fritid består av uppdrag jag hamnat i på grund av ordet ja. Den fria tiden innehåller ordet nej, vilket känns så negativt och svårt att få över mina läppar.

Om jag gick till en psykolog skulle jag med stor sannolikhet få stå mitt i rummet och öva mig i att sätta ner foten hårt i marken och markera med hela kroppen samtidigt som jag röt ut ordet nej. Skulle jag klara detta? Jag har faktiskt provat denna övning hemma i köket, kändes helt ok. När mobilen ringde fem minuter senare hör jag min egen röst säga – Ja, men det ska nog gå bra, ser inte ut som jag har nått på söndag. Så var jag där igen, fast i en servering för dansföreningen! Å inte nog med detta nu har jag sagt ja till att blogga om Livstolkning.

Här om veckan lyckades jag få ur mina läppar att jag skulle tänka på saken. Känns som ett steg i rätt riktning. Tänker att det kanske finns hopp för oss Ja-sägare också!

Hurra för mig, liksom.

Nu till min undran och fundering för dagen. Ni har säkert hört resonemang av den här typen:

”Jaaaa, tänk. Förr i tiden, då arbetade man med kroppen och bar saker och fick betalt för det. Barnen gick 3 mil till skolan, det var tider det. Idag BETALAR folk för att springa på band och lyfta skrot på gym. Tänk va? Så oerhört...löjligt/pinsamt/fånigt/meningslöst. Det är verkligen nåt att tänka på!”

Och så ska man liksom skrocka lite så där besserwisser-igt också. Tänk vad SMART jag är som har kommit på det här, ungefär. Tänk att ”förr i tiden” då fick folk motion automatiskt och tänk vad konstgjorda, löjliga och bortklemade vi är idag. Bortklemade! Sen att folk för 100 år sen dog i förtid och i barnsäng och fick hopplösa arbetsskador och förslitningar bortom rim och reson – det lägger man inte till i ekvationen.

Mänskligheten har tillsammans skapat en värld där vi ständigt strävar efter att förenkla och effektivisera. Vi föredrar tvättmaskiner fram för klappträn. Vi föredrar oftast diskmaskinen framför att diska för hand. Vi har bil och inte häst och vagn. Det här tröttsamma ”ni som gymmar och springer i elljusspår är töntar eftersom folk för hundra år sen arbetade med kroppen”, det är på samma nivå som ”ät upp din mat, tänk på barnen i Afrika”.

Jag är himla tacksam för att folk inte bryter ryggarna i samma utsträckning i hårda fysiska kroppsarbetar-yrken. Jag tycker den som låter bli att träna på gym för att det är konstlat kan bli amish-skogshuggare eller varför inte vanlig hederlig snickare, så var det problemet löst.

Vi är många som arbetar med hjärnan i första hand. Sen att det inte betyder att vi är universitetsprofessorer, det hör inte hit. Det är med hjärnan vi sorterar, administrerar, funderar och klurar och sen undervisar, pratar, förmedlar och kommunicerar. Det är inte så tungt att flytta på papper, whiteboardpennor och datormöss. Det blir inga biceps byggda den vägen.

Sen finns det faktiskt horder med folk som i sitt dagliga liv och arbete (som inte är av timmerhuggar-art, utan just mer åt sortera-papper-hållet) ändå måste förflytta sig rätt långa sträckor och som gör det bitvis till fots och på cykel. Och alltså rör rätt friskt på sig. Vardagsmotion i det 21a århundradet, liksom. Inte fy skam.

Så knip igen med paralleller till förgångna tider och ”det var bättre förr” när det gäller att hålla sig i form. Alla som hittat en träningsform som de gillar och mår bra av – löpning eller zumba eller parcour eller tennis eller cross fit eller trädgårdspilates – kör så det ryker! Det är så mycket i tillvaron som är konstlat och jag skulle bra gärna vilja veta vad som är okonstlat och helt naturligt i våra liv här idag. Inte så enkelt eller självklart, faktiskt.

Det vore dumt att påstå att argumenten ovan är något nytt. Sedan mitten av 1800-talet har syföreningar träffats i kyrkan och i hemmen för att tillsammans förändra världen. Kvinnor har tagit ansvar för sitt skapande och låtit det påverka sin egna livstolkning och biståndsfrågan.

Här kommer ett citat från boken Kärlek nål och tråd som har getts ut av Libris förlag som beskriver syftet med en av de första syföreningarna: Det första och egentliga ändamålet är i  stället för pengar utgivande tjäna missionssaken med sina egna händer. Den andra vinsten är det nöje och en uppbyggelse som de på samma gång hava när de alla livade av samma fromma anda hava för sed att under det de sitter samlade med sina arbeten, en i sällskapet läser antingen missionsberättelser eller andra för kristliga sinnen nöjsamma uppbyggliga skrifter och däröver samtal.

Just då, 16 år gammal, tänkte jag naturligtvis inte så, men efteråt undrar jag om jag inte just där och då tog ett viktigt steg i skapandet av en egen identitet, i en social-iseringsprocess som handlade om att successivt både hitta och skapa en självmedvetenhet i ett större sammanhang, utanför familj och uppväxtmiljö.

Steget hängde ihop med bakgrunden. Jag hade blivit frälst som åttaåring på ett läger. Döpt på egen begäran när jag var tolv. Sammanhanget var enkelt att definiera. Uppvuxen inom den gren inom frikyrkligheten som just då gick under det funktionella namnet Örebromissionen.

Begreppsvärlden var överhuvud tagit ytterst prosaisk, med söndagsförmiddagsmöten på söndagsförmiddagar och kvällsmöten på kvällar, och en barnverksamhet som gick under namnet Junior 1.

Identiteten som kristen kom alltså tidigt, och vill jag hävda, frivilligt. Den var enkel och självklar på mötena i den enkla kyrkolokal som vi kallade, jo faktiskt: Lokalen.

I skolan var man mer försiktig. Vilka andra barn och lärare som också var kristna visste jag nog, men något nätverk fanns inte och att identifiera sig med dem som en grupp var otänkbart. Jag ville inte sticka ut. Inte sticka upp.

Men när Ann-Britt frågade hände något, i stunden ganska omärkbart, men i grunden revolutionerande. Befriad från barndomens invanda roller, ny i Stora skolan, inne i Stan, vände jag försiktighetens minoritetsidentitet till stolthetens medvetenhet, om vem jag var eller kanske snarare ville bli. I ett annat sammanhang kunde man ha sagt, att jag kom ut.

När jag för ett antal år sedan började läsa tidskriften Judisk krönika slog det mig hur mycket där som var välbekant. Judisk tro och judisk erfarenhet hade jag bristande kunskap om, men jag kände igen något i tonfallet och hur man förhöll sig till det egna och det omgivande. I första numret intervjuades unga människor om hur de såg på sin judiska identitet i Sverige i dag. ”Vi är väl som tonåringar är mest”. ”Fast vi har ju något speciellt.” ”Andra har så märkliga uppfattningar om oss.” ”Vi vill bli respekterade.”

Där fanns en identifikation som minoritet som påminde om min egen historia. Och precis så tror jag att det är. Minoritetens smärta och stolthet delas av många. Därför kan en frikyrkounge som vuxit upp och fått lite perspektiv känna igen sig hos den som mitt i Sverige berättar, att jag växte upp som jude, som katolik, som ortodox, som muslim.

Våra minoritetsidentiteter är många. De är vare sig ett hot eller något att skämmas över. Egentligen är vi kanske alla minoriteter, med en längtan att komma ut.

(Texten har tidigare varit publicerad i Sändaren.)

Ambassadörens artikel kan ses som ett inlägg i en till synes alltid pågående debatt kring Israel-Palestina. Men den kan också fungera som utgångspunkt för en angelägen fråga: Är samtal mellan vad som brukar kallas Israelvänner och Palestinavänner möjligt, om än väldigt svårt? Och hur stor är beredskapen till självrannsakan bland debattens olika aktörer?

Konflikten i det som ibland kallas det heliga landet engagerar och berör. Här möts två folk, det israeliska och palestinska, med längtan till samma stycke jord. Men här möts också tre religioner, här möts det religiösa och det sekulära, här möts nutid och historia, här möts västerlandet och österlandet. Möjligheterna till engagemang, men också till studium, reflexion och samtal är oändliga, vilket motiverar att Studieförbundet Bilda ägnar så stort intresse åt Mellanöstern i allmänhet och Israel-Palestina i synnerhet.

Det är positivt att ambassadören vill delta i det svenska samtalet om Israel-Palestina. Där­emot finns risker i att han är så svepande om vem han riktar sin kritik emot. Han säger sig ha noterat att det ”ofta” görs sammankopplingar av ”vissa debattörer” där Israels agerande mot palestinier skulle påminna om nazisternas behandling av judar i nazityskland. Det är begripligt att ambassadören ser sådana antydningar som barocka, men är samtidigt beklagligt att han är diffus om var de har fångats upp. Riskerar han inte därmed att bidra till den demonisering som han själv vill motverka?

Det kan vara värt att påminna om att det bland etablerade partier, solidaritetsrörelser, organisationer och kyrkor i Sverige sannolikt inte finns någon som ifrågasätter Israels legitimitet och rätt till fred och säkerhet, eller att palestinierna ska kunna leva i fred och säkerhet och själva utveckla sitt samhälle i en egen stat.

Det finns många i Sverige som känner starkt engagemang för Israel, ett engagemang som bottnar i kärlek och solidaritet. Och det finns många som känner ett starkt engagemang för palestinierna, grundat i samma övertygelse och varma känslor. Engagemang bör välkomnas och uppmuntras och inte misstänkliggöras.

Detta innebär inte att det inte finns otroligt komplicerade politiska frågor att lösa och svåra beslut för israeliska och palestinska ledare att fatta. Och debatten kommer att fortsätta, ofta i hätskt tonläge, i Mellanöstern, i FN, men också i våra nära sammanhang.

Polemiken är ofrånkomlig. Men nog är det sorgligt om allt som rör Israel och Palestina bara begränsas till debatt – en debatt som intresserar förhållandevis få och fjärmar många. I och kring Israel och Palestina finns möjligheter till fantastiska möten med människor – kristna, judar och muslimer – som engagerar sig för fred och drägliga förhållanden för de många. Här finns oändliga källor att ösa ur av bildning i och om de tre abrahamitiska religionerna, här kan vi studera några av vår tids svåraste motsättningar mellan religiös extremism och sekulär pluralism – motsättningar som är lika aktuella i det israeliska som i det palestinska samhället.

I frågor om Israel och Palestina kan vi dessutom träna oss själva i att gå in i det svåra samtalet där det är uppenbart att det hos ”den andre” finns en annan berättelse. Därför denna fråga: Är det svåra samtalet möjligt, där Israelvänner samtalar med Palestinavänner? Sannolikt måste det präglas av en vilja att snarare berätta om grunden för sitt eget engagemang, än att misstänkliggöra den andres. Sannolikt förutsätter det en självrannsakan där frågan ställs om det hos mig själv har uppstått blinda fläckar, stereotypa föreställningar, fördomar och annat trist och obehagligt.

Studieförbundet Bilda har genom årtiondena närmat sig det heliga landet via de kristna kyrkorna, vilket på många sätt är naturligt och välmotiverat. Men engagemanget som därmed genererats kan ha inneburit att vi ägnat för lite intresse och uppmärksamhet åt rikedomen i judisk tro och tradition, liksom åt riskerna för medveten eller omedveten antisemitism. Detta är en av anledningarna till att vi den 1 februari, tillsammans med Sigtunastiftelsen, inbjuder till ett seminarium om antisemitismens rötter och aktualitet.

Ambassadör Isaac Bachman konstaterande är en viktig utgångspunkt för ett samtal som inte är enkelt men oerhört angeläget.

(Texten har tidigare publicerats i Dagen.)

Bild: Majsan Sundell

Den svenska traditionen och kulturen är alltjämt på tapeten. Finns det traditioner som är typiskt svenska? Denna fråga blir klurig när det sker utifrån ett nationalistiskt perspektiv med syfte att stänga ute andra traditioner och kulturer. I tidningen Hemslöjden 3/12 som ges ut av Hemslöjdsföreningen finns en intressant artikel som tar upp hur nationalismen tar över ord som folkkultur, folkdräkt, svenska traditioner mm och laddar dem med nationalistiskt symbolvärde.

Vi minns när Sverigedemokraterna tågade in med folkdräkter vid riksmötets öppnande 2010. Det blev en politisk manifestation att bära traditionella kläder. Man kan ställa sig frågan om man automatiskt blir mångfaldsfientlig om man vill lyfta fram folkkultur? Förra året firade Hemslöjdsrörelsen 100 år, ett ypperligt tillfälle att lyfta fram traditioner och hantverk som har präglat Sverige under detta sekel. Och framför allt en möjlighet att lyfta fram kunskap och erfarenheter som framför allt har formats av kvinnor i det tysta.

Men vad händer när nationalistiska rörelser tar patent på traditioner och exempelvis hantverk? Det är en skör tråd mellan att presentera hantverkets traditioner som finns i Sveriges historia och att därmed anse att dessa traditioner är den enda rätta för Sverige 2013. Att det är åt det hållet vi strävar: mot det nationalromantiska i början av 1900-talet i Sverige. Är det inte så att i slutändan handlar hantverkets traditioner om människor som utifrån behov har skapat och önskat utveckla kunskap och tekniker? Hantverk handlar inte om geografi och svenska gränser.

Lars Farago, förbundssekreterare i Riksförbundet för folkmusik och dans, säger i artikeln:
   - Vi gör ofta individer till geografi. Och det kan vara problematiskt i tider när vissa grupper väldigt gärna vill karakterisera människor efter geografisk hemvist, kulturer följer sällan nationsgränser.

  Samtidigt påpekar Farago att det är inget fel i att vara stolt över svensk kultur, men att det behöver nyanseras hur man använder uttrycket.

Artikeln lämnar mig inte oberörd. Det väcks många tankar om hur vi pratar om vad som är genuint svenskt. Något som blir tydligt är att slöjd och hantverk inte alltid är en kulturyttring som visar på typisk svenskhet. Istället är skapandet något som finns i oss alla och i erfarenhetsutbytet kan kulturer utvecklas och berikas. Rädsla har aldrig varit ett framgångsrecept, istället har det satt upp gränser mellan människor. 

I slutändan handlar väl svenska traditioner om människor med skaparglädje som tillsammans har format en kultur? Det är dags att återta denna glädje för skapandet och göra det till ditt och vårt. Inte ett nationalistiskt parti som önskar kväva nya uttryck för kultur. Eller för att ytterligare upprepa Farago: Kulturer följer sällan nationsgränser.

För tre år sedan och bakåt i tiden hade jag en datafri vecka om året. Den inföll i juli och jag satt ofta i en skog och hukade vid en brasa i regnet, eller så satt jag på sjön och stirrade på en metrev. Alla andra dagar följde samma rutin: jag steg upp, startade datorn, och började utsätta mig för informationsflödet. Och dagen fortsatte i den dåliga hållningens tecken, lätt framåtlutad och kutryggig framför en dataskärm. Jag är webbredaktör, det är mitt arbete att sitta vid en dator på dagarna, men också på kvällarna satt jag vid datorn med samma dåliga hållning.

Det där var tre år sedan. Idag har det blivit ännu värre, för sedan tre år har jag en smart phone. Eller två. En jobbtelefon och en privat. Dessutom har jag två privata datorer och en jobbdator. Jag är uppkopplad hela tiden. Jag tittar i min telefon var tionde minut (om jag inte sitter vid en dator, då är det bara var tjugonde minut). När jag vaknar på morgonen tittar jag i telefonen och utsätter mig omedelbart för ett massivt informationsflöde från Facebook, Twitter, mejl, nyhetssajter och så vidare. Och strax innan jag ska somna tittar jag en extra gång.

En särskilt dålig dag är jag så fångad i detta massiva informationsflöde att jag är som en surikat. Jag står helt passiv och spanar mot himlen efter rovfåglar. Inget alls av vikt åstadkommer jag. Nej, inte en surikat; en surikat är ett alldeles för aktivt djur. Jag är som ett djur fångat precis i ljuskäglan från den framrusande bilen. Fryst i ögonblicket – precis innan det blir pannkaka och sörja i dikeskanten.

Det är så länge sedan jag hade en datafri dag att jag har glömt hur man gör. Men jag provade i julhelgen. Under tre dygn, när jag var febersjuk, försökte jag undvika informationsflödet. Jag tittade inte i telefonen. Jag läste inga nyheter. Och om jag tittade på tv:n var det bara med ett halvt öga. Resultat: jag blev helt vilse. Efter tre dygn hade jag helt tappat kompassen. Samtalet på Twitter syntes främmande och märkligt. Facebook en sörja av barnfoton och oätna middagar. Nyheterna märkligt enahanda och sexfixerade. Efter tre dygn utan informationsflöde upptäckte jag att det informationsflöde jag gick tillbaka till helt saknade analys och eftertanke. Det var bara korta braskande rubriker, ekon, skuggor på grottväggen. Vinddrivna fraser utan substans, sammanfattade på 140 tecken. Självklarheter. Tyckanden. Ingenstans hittade jag något som fångade mig.

Allt var frid och fröjd och jag började läsa böcker igen i stället (fatta vad analogt!), med dålig hållning för övrigt, och sedan förstod jag att detta att välja bort nätet var helt okej.

Det är till och med en trend.

”Digital downshifting”, kallas det. Det är en ny het trend bland medvetna stadsmänniskor som handlar om att välja bort informationsflödet i några dagar.

Skönt! Då känner jag mig trygg igen. För om ett beteende kan sammanfattas som en digital trend känner jag mig hemma.

Låt oss konstatera att livet är fyllt av allt. Både oordning och struktur och det är det som är livet. För det luriga i att tänka i banor kring pussel är att vi tror att snart blir pusslet klart och DÅ vi kan njuta av att se hur allting är ihopsatt på rätt plats. Jag tror inte på det. Att allting kommer att bli färdigt.

Ibland går jag förbi denna symaskinsaffären i Örebro. Blir helt nervös av oordningen men tänker ändå att ägaren har full koll på allt i butiken. Tror inte att ägaren väntar på att det någon gång ska bli ordning i butien. Jag försöker tänka på detta varje gång jag går förbi butiken.

Livet är oordning ibland. Och det är ok.  

Häromkvällen brottades jag

”Du har tummen mitt i handen, pappa!” hade min dotter mage att säga. Tänkte, "varifrån fick hon plötsligt luft ifrån?". Retsticka där.

Dagen därpå träffade jag grannen som jag då och då kommer i samspråk med. Han berättade lite om diverse händelser som han råkat ut för under de senaste dagarna, bland annat hade han ramlat i snömodden och fått axeln ur led men det var bara en liten bagatell i sammanhanget. Han redogjorde också kort för sitt läkarbesök och jag lyssnade med öppet sinne.  Lät mig även förstå att han för närvarande har så ont i lederna, det berodde inte bara på fallet, värken har han haft i över fem år, att han är oförmögen att öppna sina burkar innehållandes medicin av varierande slag och dosett var inte att tänka på.

Efter avslutad pratstund informerade jag honom att han gärna kan höra av sig när han behöver hjälp i fortsättningen.

Det ser olika ut för oss människor på livets scen. Hur det nu än är och hur klyschigt det än låter så brukar jag ändå tänka på att den bästa pensionsförsäkringen inför framtiden är en god hälsa!

Snart är det jul igen. Häromdagen var jag på stan med min bästa vän. Hon bor inte Sverige längre men var här på besök och vi fick en promenad i snön och en lång lunch tillsammans med hennes yngsta dotter.

Det var min väns julklapp. Hennes man hade gett en henne en helg i Stockholm med dottern. De fick träffa släktingar och vänner, vi gick på stan, vi såg NK:s fina julskyltning och julmarknaden i Kungsträdgården. Min vän var mycket glad över sin lite för tidiga julklapp.

På väg hem behövde jag köpa hårnålar. Jag hamnade på Kicks och efter att ha bufflats runt nåt varv fick jag äntligen mina hårnålar, och jag hann tänka att kanske kanske skulle jag titta efter nån liten klapp till någon mig när och kär. Alltså följde jag massorna som strömmande in i magen på det stora varuhuset.

Tryck över bröstet. Såna vansinniga mängder med VAROR. Saker. Tingester. Grejer. I travar. Färger och former och textilier och plast och skinn och högar och ställningar och…

Luft. Jag får ingen luft. Överflödet kväver mig nästan. Och jag hinner tänka att nu är jag en sån där elitistisk kärring igen. Tror jag mig vara för fin för att gå på varuhus? Är jag en sån där medelklassnobb som hellre vill gå på små fejkade marknader som ger ett falskt sken av småskalighet och hantverk men där allt lik förtvivlat är tillverkat i Taiwan. Eller i alla fall i Lettland.

Det är bara det att det är nåt med människornas blickar. De möts inte. De som inte samtalar med någon kamrat eller så – och de är skriande majoritet – de har alla en så tom blick. Den möter inga andra blickar, det är blickar som enbart söker. Planlöst, girigt, ivrigt, likgiltigt, olyckligt, lystet – tomt.

Jag blir liksom alldeles handfallen. Jag vill inte ha nånting. Ingenting vill jag ha. Inte ens en ny handväska. Eller jo, kanske. Men inte med alla dessa tomma ödsliga zombieblickar som giftiga ljuskäglor på mig. Det går inte.

Jag måste ut i friska luften.

Jag tänker att jag vill hem till min stickning. Men just det, skulle det inte vara garnrea i nån affär i Gamla stan? Eller var det på söder? Vänta lite här nu. Behöver jag mer garn? Nej. Det göra jag ju inte. Jag vill hem. Hem till mina hundar, mina barn, min stickning, till alla garnnystan jag redan har. Jag vill inte stanna en minut till i konsumtionsfloden.

Jag läser Nina Björk just nu. Lyckliga i alla sina dagar. Om pengar och människors värde. Det är skakande läsning. Och befriande. Äntligen får jag förklarat för mig varför jag inte behöver skämmas för att jag inte vet vad som är ett behov längre. Ni vet, ”jag behöver verkligen en ny tröja / handväska / telefon”. Vad betyder ”behöver” i det sammanhanget? Äger jag ingen tröja alls? Eller har jag egentligen bara tröttnat på alla mina tröjor?

Konsumtionssamhället är något vi behöver diskutera otroligt mycket mer. Vi är inte fria att välja bort konsumtion, vi kan bara kämpa med att förhålla oss. Men så här i juletid skulle jag gärna vilja vara med och sätta agendan. Vara med och påverka på riktigt. Jag vill vara med och bestämma vad det är vi förhåller oss till. Det är ganska mycket begärt, är det inte?

Under 2010 debatterades det kring sexuella gråzoner i Sverige. En debattartikel skriven av Johanna Koljonen och en twittertråd på hashtagen #prataomdet, ledde så småningom till att en blogg skapades genom ett nätverk av skribenter. Gensvaret var enormt.

Det visade sig att det fanns ett enormt uppdämt behov av att prata om sexuella gråzoner och gränsdragningsproblem. Vad vill vi och vad vill vi inte när det gäller sex? Hur kommunicerar vi det som vi har svårt för att prata om? Hur sätter vi gränser och hur lär vi oss var våra egna gränser går?

Detta var några av de frågor som togs upp under höstens sista Angelägna samtal på Moriskan tillsammans med Johanna Koljonen.

Kvällen inleddes med föreställningen Fortsätt #prataomdet under ledning av Andrea Grapengiesser och Åsa Olsson, som skapat ett manus baserat på texterna från twitter och bloggkampanjen som publicerats i samband med prataomdet-debatten. Manuset lästes för första gången på Södra Teatern i Stockholm i oktober 2011.  Föreställningen framkallade både igenkännande skratt och gripande allvarlig tystnad. Det var en enorm upplevelse, inget kunde ha förberett mig för vad jag skulle få höra.

Efter föreställningen bjöds vi in i ett samtal mellan Johanna Koljonen, Åsa Olsson dramatiker och ansvarig för föreställningen samt sexologen Robert Jacobsson från radioprogrammet Ligga med P3. Utgångspunkten för samtalet var ett par citat Johanna hämtat ur föreställningen. Här fanns berättelser om när kroppen vill en sak, men huvudet en annan. Hur påverkade är vi av sociala normer? Vilka förväntningar har vi på oss själva och vilka har vår omgivning på oss?

Många frågor handlade också om osäkerhet. Hur säger man nej? Vad vill den andre? Måste jag fortsätta om jag plötsligt inte vill längre? Många unga är frågande kring när och hur man säger nej. Att prata om sexuella erfarenheter, gränsdragningar och normer är ett första steg. Det behövs mer samtal på skolor om sådana frågor.Det är därför föreställningen Fortsätt #prataomdet just nu turnerar på gymnasier och högskolor i hela landet.

Frågor som kom fram och diskuterades under kvällen handlade i stor grad om relation och självkänsla. Ett av de citat Johanna tog upp handlade om hur den dåliga självkänslan får oss att låtsas att allt står rätt till, att vi inte vågar säga hur vi verkligen upplever situationer, och svårigheten med att kommunicera sanningen när det handlar om det sexuella.

Sex handlar i stor utsträckning om lust och kan ibland likna ett spel eller en lek, som bygger på ordlösa överenskommelser, spänning och på fantastiska känslor. Men för att inte hamna i gråzonerna där lusten och lekfullheten försvinner, måste vi någonstans våga prata om det. Sexologen Robert lyfte vikten av att vara ärlig både mot sig själv och sin parter. Att visa i kroppsspråk såväl som i ord om något inte känns bra. Han menade att det är allvarligt då vi spelar och låtsas genom vårt kroppsspråk, då kan en klyfta inom oss bildas, som kan bli djupt allvarlig i längden. Upprepade samtal kring dessa frågor kan verkligen förändra destruktiva värderingar och beteenden. Hur blir vi mer lyhörda för varandra? Hur blir vi bättre på att tolka varandras ja- och nej-signaler? Vi behöver hitta ett språk för att prata om gråzoner. Ett språk fritt från skam- och skuldbeläggning.

Efter samtalet öppnade Johanna för frågor ifrån publiken. En sexolog och familjerådgivare ställde frågan om föräldrarnas roll kring sexualupplysning för sina barn. Robert svarade att det är viktigt att föräldrarna våga ta dessa samtal med sina barn, hur obekvämt det än må vara.

Till våren fortsätter vi med Angelägna samtal på Moriskan. Håll utkik på hemsidan för mer information.

En vanlig fråga den här tiden på året är: Vad önskar du dig i julklapp?

Ett av mina syskonbarn svarade: Denna eviga fråga… som jag inte har något svar på. Ett filosofiskt svar när hen egentligen vill ha ett par jeans.

Mina föräldrar önskar sig böcker och lugn och ro. Vad önskar jag mig då? En sommarstuga och en spikmatta!

I en månad nu, har jag gått förbi ett skyltfönster, på min väg till jobbet. Där i fönstret hänger en lapp med texten: Skänk en julklapp till någon som behöver det!

I höstas var jag och några kollegor på Fryshuset i Göteborg och träffade föreningen ”Barn till ensamma mammor”. De arbetar för att stödja barn som lever med sin ensamstående mamma under ekonomisk- och eller annan utsatthet. Barn till ensamma mammor har strax över 700 barn som medlemmar. Det är 700 av totalt närmare 250 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet i Sverige.

För många barn är julen en av årets värsta högtider. En tid av utsatthet, där både julklappar och julmat lyser med sin frånvaro.

Så egentligen struntar jag i den där spikmattan. Vad jag faktiskt önskar mig är att ingen människa ska behöva vara utan mat, värme och kärlek. Nu ska jag bara komma på vad jag ska göra för att dra mitt strå till stacken. Om vi alla gjorde något litet kommer vi i alla fall en bit på vägen.

Nu önskar jag Er alla en riktigt fridfull jul och Ett Gott Nytt År!

Hantverk är så mycket mer. Hantverka är att påverka. Både samhället och dig själv. Om du har 20 min till förfogande så skulle jag vilja att du såg filmen nedan. I filmen intervjuas en man som sitter i fängelse och som har upptäckt broderi. Han broderar hela dagarna med hjälp av organisationen Fine cell work  som arbetar med hantverk i brittiska fängelser. Mannen beskriver hur han har fått en mening med livet och hur känslan att faktiskt kunna något har infunnit sig. Att brodera ger honom chansen att fokusera på något annat än att han är fängslad.

I filmen kan du också följa en tjej, från Craftivist  Collectiv , har valt att långsamt protestera genom gerillabroderi. Hon anser att det är bra att låta protesten bli långsam genom att brodera texter. Det ger henne tid att reflektera över orättvisor och hur vi ser på oss själva och andra. Att välja långsamhet blir också ett sätt att protestera mot vårt samhälle där åsikter ska komma snabbt.   

Så. Låt oss brodera mera.

Stitched Stories: a tale of subversive stitchers from Northern Productions on Vimeo. (Klicka på bilden!)

Jag och barnen slog oss ner vid ett bord intill ett fönster. Snart klev ett bekant gäng in i lokalen. Han, sångaren i ett världsberömt band, i sällskap med killen från dokusåpan. Efter dem stegade gitarristen, och den där killen som skapar rubriker i sin kamp mot de orättvisor han brinner för att bekämpa. Vid ett annat bord satte sig en ung spoken word-artist, i sällskap med en hardcoregitarrist.

Mitt bland detta myller av människor klev plötsligt Umeå kommuns kulturchef Fredrik Lindegren in och slog sig ner. Jag undrade om han såg det jag såg; att runtomkring oss fanns något slags tvärsnitt av Umeå, och en essens av de faktorer som gett oss titeln som kulturhuvudstad 2014. 

Vi som jobbar med kultur stångar oss ofta blodiga över svårigheten att lyckas verka inkluderande och få andra grupper än de som tillhör normen i ett kulturellt sammanhang att söka sig till våra arrangemang. Kulturen är ofta ganska segregerad, och varken uttrycks eller tas emot av hela den mångfald av grupper som finns i samhället. Men där, på bibliotekscaféet i Umeå, verkar de flesta av någon anledning känna sig hemma. Biblioteket ska genomföra en omdebatterad flytt om några år, och jag hoppas verkligen innerligt att det då kommer att inhysa ett café dit samma mångflad av människor hittar. Kanske skulle detta nya bibliotekscafé ha en liten scen för sådant som akustiska akter, estradpoesi och stand up-nummer?

Berättandets bärkraft är rubriken på en av många intressanta artiklar i Svenska Turistföreningens årsbok 2012 som damp ner i brevlådan häromdagen. Bokens tema är Svenska scener – om reslut i bild och berättelse, och i en rad artiklar reflekterar man kring detta med att resa i litteraturens, musikens filmens spår. Och om vår vilja att berätta.

Den som gjort en resa har något att berätta, är ju ett sådant där klassiskt uttalande. Men ack så sant. Om det så är en helgtur till Bromölla, eller den stora Indien-resan, så visst finns det händelser, tankar, möten och intryck som vi gärna delar med oss av.

Just bokens artikel om berättandets bärkraft påminner mig om de många studieresor till Israel och de palestinska områdena som Bilda (och tidigare Frikyrkliga Studieförbundet) varit med om att arrangera. Vilka berättelser det har blivit av dessa resor, väl sammanfogade och presenterade i informationssamlingar, eller bara som ivrigt prat hemma vid köksbordet efter avslutad resa. ”Ni skulle ha varit med, tänk vi fick träffa så intressanta människor. Jag hade aldrig anat!”

I dag sker mycket av berättandet hem i realtid. De bästa bilderna läggs upp som statusuppdateringar i Facebook på hotellet samma kväll. Det är ett fantastiskt sätt att dela med nära och kära, precis när det händer. Möjligen tappar vi samtidigt något av våra försök att sammanfatta, sammanfoga och pröva oss på en enkel analys – hur hängde de olika delarna/dagarna/mötena egentligen ihop? Jo, jag vill hävda att vi i det snabba rapporterandet – här och nu, titta vad jag är med om – riskerar att förlora ett försök, jo jag menar verkligen försök, att förstå.

Även inom Bilda och i vår studiereseverksamhet tappar vi lite för ofta det här perspektivet. Vad händer efteråt, när intrycken lagt sig och "resdammet" tvättats av.

Nåväl, vill du resa – till Bromölla eller Indien – eller varför inte till Jerusalem tillsammans med Bilda, då är STF:s alltid lika ambitiösa årsbok en inspirerande början. Och kom ihåg, en resa börjar alltid med drömmarna och slutar långt långt senare med avlägsna minnen. Själva turen är bara en liten del.

Döden, döden, döden. Så ska visst Astrid Lindgren ha börjat sina telefonsamtal till sina systrar. På det viset hade de klarat av den tunga biten och kunde sedan ägna samtalet åt roligare saker. Men Astrid är en författare som betytt mycket för vår syn både på döden och vad som händer efter åt. Alla har vi väl sett strofen ”Vi ses i Nangijala” i en dödsannons. För mig är nog hennes viktigaste bidrag, vad gäller förhållandet till döden, Skalle-Pers död.  Det är inte bara det att vi får följa Skalle-Pers sista tid, utan kanske framför allt vad det gör med Ronjas pappa. Hans sätt att uttrycka sin sorg genom orden ”Han fattas mig”, rymmer så mycket i sin enkelhet tycker jag.

Camilla Lif pratade under kvällen om hur livet fram till 40–50 kan var en utmaning för att förstå och komma underfund med vem man är. Och hon menade att kanske handlar tiden efter det om att förbereda sig för sin död. Hur det går till är säkert individuellt, men känslan av att saker får allt mindre betydelse verkar vara vanlig. Flera av mina vänner pratar om att de tycker att det är skönt att göra sig av med saker. Hittills har jag haft svårt att förstå deras sätt att tänka. Jag har funderat över varför jag är en sådan materialist, som inte alls vill skänka bort mina böcker eller köra iväg skåpet som jag fått efter morfar. Kanske behöver jag längre tid på mig för att förstå detta än andra.

Vi var ganska många som lyssnade på samtalet om döden, den där kvällen. Camilla Lif som är präst hade en stark förhoppning om en fortsättning efter döden. Anja Hirdman trodde att när döden kom, var det hela slut. Men hennes sätt att berätta om det förmedlade ingen rädsla, snarare en känsla av vila. Någon i publiken delade sin syn, som handlade om att återfödas för att kunna lära mer av livet. Det enda vi kan vara säkra på är väl att ingen med säkerhet vet vad som sker efter döden. Antingen har man inte varit riktigt död och därför vet man inte säkert, eller så är man död och då kan inte vi andra få dela av kunskapen. Det vi vet något om är det liv vi har. Kanske behöver vi döden för att vara riktigt levande i livet?

En av Camillas meningar fastnade hos mig. ”Vårt nu är det enda vi med säkerhet har.”

I Studieförbundet Bilda genomförs varje dag mängder av kreativ och lärande folkbildningsverksamhet i form av studiecirklar, kulturarrangemang, kurser och utbildningar.

Men – i Bilda sker också annan fantastisk verksamhet!

I två dagar har jag haft förmånen att möta några av de uthålliga och målmedvetna människor som arbetar med dessa verksamheter i Bilda. Katalin och Lennart från Sofia Kulturmötesplats i Malmö, Petter från Vägen till arbete i Göteborg, Neno från Gårdshuset i Linköping, Eva från Norrliden i Kalmar och Stefan och Eva från Aktivitetshuset Vitalis som också var våra värdar i Karlstad.Och inte minst Lotta och Peter som deltar i Vitalis utbildning och verksamhet, och berättar vad det har betytt för dem att få utvecklas i egen takt och möta personal som förstår deras situation.
Så mycket energi, så mycket klokhet och värme! 

Jag lyssnar till berättelser om människor som får stärkt självkänsla och börjat tro på sin egen förmåga igen. Människor som mår bättre, blir friskare, får ett socialt sammanhang, som vågar stå upp och berätta för andra och får praktikplatser eller jobb. Det är omöjligt att inte bli starkt berörd och tacksam för det arbete som utförs.

Det kan handla om aktiviteter och kurser med personer som är sjukskrivna eller arbetslösa, ofta under en längre tid. Eller personer som hamnat i ett utanförskap av någon anledning.Eller samhälls-information för personer som är nyanlända, eller kanske SFI, eller ”Mamma barn svenska”.
Det här är verksamheter som finansieras med projektmedel, eller på uppdrag från till exempel kommunen, Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan.

På skrivtavlan i Vitalis kreativa rum står det en mening som jag tycker genomsyrar alla berättelser från verksamheterna runtom i landet:

”Hopplöst fall… Nej vi har bara hopplösningar!”

 


När det offentliga inte räcker till, eller har gett upp, så finns tack och lov både driv och kompetens i den idéburna sektorn. Men också erfarenheter av hur svårarbetat det kan bli som idéburen aktör i samverkan med kommunen, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, i upphandlingssystem som är anpassat för företag. Här finns mycket att göra för stat och kommun, om man vill leva upp till de nationella överenskommelser som man tecknat med idéburna sektorn för att få fler aktörer inom socialt arbete och integration.

Tåget passerar Katrineholm och solen drar sig neråt över spegelblank sjö och pastellfärgad himmel. Det är fredag eftermiddag och ikväll väntar en ny säsong av ” På spåret” med frågan:

–  Vart är vi på väg?

Kanske Karlstad? Malmö? Kalmar? Linköping? Göteborg?  Oavsett vart så finns där eldsjälar som arbetar för att bidra till ett samhälle där alla människor blir sedda, bekräftade och efterfrågade! Ett samhälle där det bara finns hopplösningar, för var och en.

Välkommen ombord på den resan du också!

Det är lätt att hitta lösningar på andras problem. Fråga mig och jag har till och med enkla lösningar på konflikten i Israel/Palestina. Jag serverar gladeligen mina vänner lösningar på problem i deras relationer, i jobbfrågor, bryderier om framtiden, pengar, stress eller allmänt psykiskt mående. Klok som en gammal gumma kan jag sitta där och uttala råd jag kapitalt misslyckas med att själv leva efter.

Denna höst har jag dock på något märkligt sätt lyckats få poletten att trilla ner vad gäller det kanske mest grundläggande och viktiga måttot av dem alla, detta med att fånga dagen. Hur många gånger har jag inte tänkt att jag borde vara tacksam över vad jag har och leva i nuet, och hur många gånger har jag inte försökt peppa andra genom att påminna dem om detta?

Jag har upplevt en våldsam bilolycka där jag voltade i 110 km/h. Jag har förlorat en anhörig i cancer. Jag har därefter bannat mig själv för att jag inte lyckades lära mig  leva i nuet som en positiv konsekvens av dessa erfarenheter.

Något har förändrats denna höst, och jag vet inte riktigt varför. Vi i Bilda Nord förlorade en kär arbetskamrat i cancer för en kort tid sedan, just som hon stod inför ett nytt, spännande skede i livet. Detta innebar för mig en brysk påminnelse om att vi inte kan ta något för givet. Jag var också i Israel och de palestinska områdena i somras, i och med festivalen Dandanat, som Bilda årligen arrangerar i Betlehem. Det som nu sker i Gaza påminner mig även det om allt jag har att vara tacksam över och hur privilegierad jag är. Jag är frisk, men andra i min närhet har kroniska sjukdomar. Jag har helt enkelt inte så mycket att klaga på

Detta är något vi alla någonstans vet är ett viktigt och sunt perspektiv på livet men som kan vara ack så svårt att bära med oss i vardagen. Att på ett logiskt plan veta detta men inte kunna känna det på grund av stress, problem och missnöje över stort och smått.

På något sätt har jag knäckt koden nu, åtminstone tillfälligt, och det känns som den bästa av insikter hittills i mitt trettioåriga liv. Tänk om jag faktiskt lyckas bibehålla förmågan att leva i nuet och uppskatta vad jag har. Vilken seger det vore!


En bild från platsen söder om Sundsvall där jag tältade med min familj i somras får illustera detta inlägg!

Roni berättade om sitt engagemang för att öka kontakterna mellan människor på båda sidor gränsen. Det var inte så enkelt, förklarade hon. Många var inte intresserade, eller såg inte poängen. De saknade helt enkelt tron på fred och en framtid där israeler och palestinier ska kunna mötas eller ha något utbyte av varandra.

Det var lugnt just då i Sderot, i början av december förra året. Men Roni berättade om perioder av tät raketbeskjutning från Gaza. Hon hade varit med. Visste vad som gällde. När larmet går har man 30 sekunder på sig för att ta sig till ett skyddsrum. Busskurer och lekparker har byggts om så att de är raketsäkra.

Nu rapporterar medierna om antalet dödsoffer, så här långt. Tre israeler och 18 palestinier. Bilder från Gaza City ger en intryck av att förödelsen där är stor. 320 israeliska raketer har träffat mål i Gaza, och 300 har avfyrats därifrån mot Israel.

I vår resegrupp var det Johanna som hade ansvar för att skriva dagbok just den här dagen. Om mötet med Roni i Sdrot skrev hon: ”Hon påpekade att både Israel och Palestina gör saker som är rätt och fel, trots att folken drivs av en gemensam längtan av att hitta sin identitet och borde kunna förstå varandra. Hennes önskan var att vi utomstående som vill engagera oss vaken ska vara pro-israel eller pro-palestina, eftersom det bara ger ny näring åt konflikten. Det är viktigare att försöka hitta en lösning än att välja vem man tycker har rätt.”

Mitt i den oro och ängslan som just nu måste finnas hos människor, både i södra Israel och i Gaza, hoppas jag att kvinnor och män som Roni orkar stå emot de krafter som passar på att underblåsa hatet, och som tror att fler raketer, mer hämnd, ytterligare dödande ska kunna leda till något positivt.

Det märktes tydligt hur mycket han älskar sitt arbete. ”Jag är mycket medveten att jag aldrig kommer att få ett lika roligt jobb igen”, förklarade han med ett leende när han fick en fråga från publiken om framtiden.

Något som jag fastnade särskilt för var när han beskrev arbetet på redaktionen och poängterade processen i gruppen, att det inte bara var bollandet av idéer som var ett samspel, utan hela produktionen: ”Något jag älskar med tv, är att det fortfarande är så mycket teamwork. Till skillnad från mycket av dagens radioproduktion eller att vara skrivande journalist, som är så mycket ensamarbete, så görs television fortfarande i huvudsak av ett team med människor.”

Jag förstår precis vad han menar. Kreativitet och skapande är något jag älskar i alla lägen, men det är något speciellt att skapa tillsammans med andra människor. Som skrivande journalist, har jag stor erfarenhet av att med ett gäng på en redaktion bolla idéer, eller att spåna fram en idé tillsammans med en redaktör. Men sedan är processen fram till färdig artikel ofta en massa ensamjobb. Och jag trivs med det, absolut. Själva skrivandet, ensam framför datorn, med bra musik i bakgrunden, är ofta högtidsstunder. Men det som Kristofer beskriver, att få jobba tillsammans från start till mål i den kreativa processen, det ger helt andra dimensioner.

Det slog mig där jag satt nedsjunken i den mjuka stolen i föreläsningssalen, att det kanske är därför jag sökte mig tillbaka till folkbildningen. En av folkbildningens kännetecken är ju att den poängterar gruppens betydelse; samspelet, mötet, interaktionen med andra människor för att lära sig nya saker, för att utvecklas. Teamwork, helt enkelt, för att använda Kristofer Lundströms ord.

Jag tänker på henne när jag lyssnar till pågående debatten om religionens roll i samhället. Det är så lätt att problematisera religion och peka på avarterna. Och missförstå mig inte. Det är naturligtvis viktigt att både varna och sätta gränser för extrema religiösa anspråk. Vi har en lagstiftning i det här landet som värnar individens fri- och rättigheter. Den gäller också kyrkornas och moskéernas medlemmar. Och det är en viktig uppgift för de andliga ledarna att respektera och informera om vad som gäller i Sverige.

Men det jag funderar över just nu är en annan sida av det här med religion. Jag tänker på religion som en resurs och tillgång för människor i vårt samhälle. Religion som resurs är också namnet på en ny bok där ett antal forskare har undersökt livsfrågor och värderingar hos unga människor i vårt land.

Som till exempel Beata och Carolina, två 25-åringar som båda har östeuropeiska föräldrar och bor i Landskrona. De gör ingen hemlighet av att det är jättesvårt att ha invandrarbakgrund i deras stad. Immigranter och etniska svenskar bor isolerade från varandra i var sina enklaver.

Det intressanta med Beata och Carolina och deras vänner från olika östeuropeiska och asiatiska länder är att de har hittat ett sätt att hantera sitt utanförskap. De kan inte se sig som svenskar och vill inte bli behandlade som invandrare. Därför har de valt att lyfta fram sin religiösa identitet och beskriva sig själva som katoliker. För, som Beata säger, om någon säger till mig: Är du invandrare? så blir det genast negativt laddat. Men när jag säger att jag är troende katolik så blir det positivt på något sätt. Det är lättare att förklara att man är katolik än att man är invandrare.

Så visar hon några armband som hon bär som är gjorda av bruna träbitar med bilder av jungfru Maria och helgonen. ”De här banden har blivit ett kännetecken för oss unga katoliker både här i Landskrona och ute i världen”, säger hon. Jag har väninnor i t ex Chile och på Filippinerna som bär samma band.

Beata och Carolina och deras mångkulturella vänner är unga, moderna och mobila. Nu bor dom i Sverige och om några år jobbar de kanske i andra länder. Men det som de alltid har med sig är religionen och dom tänker hålla fast vid kyrkans värderingar. För, säger dom, religionen är större än nationen. Är man katolik så är man också kosmopolit.

Så visst finns det en potential i den religiösa gemenskapen i vårt samhälle, tänker jag. Både som skydd för den ensamma människan och som plats för mobilisering av nya aktiva krafter på samhällsnivå.

(Ur "Tankar för dagen" SR P1 okt 2012)

Bild: Magnus Sundell

Ja, vad har vi annars?


(Kortad och redigerad version av text tidigare publicerad i min bok ”Livet är enkelt, men inte lätt”.)
_ _ _

Tips om kommande arrangemang:

Angelägna samtal: Va? Ska vi dö?!

Medieforskaren Anja Hirdman, som bland annat studerat hur medierna skildrar döden, samtalar med prästen Camilla Lif om det förträngda men ständigt närvarande slutet. Om dödens plats i samhället och i våra liv, om vår rädsla och sorg – och om att våga se döden i vitögat.
Samtalsledare: Magnus Sundell
Samtalstrubadur: Per Alexanderson

Tisdag 20 november 2012 kl 18.00
Örebro Konsthall, Olaigatan 17, Örebro
Entré: 60 kr  Fika. Bokförsäljning.
Arr: Bilda, Örebro Konsthall, S:t Lukas

Mer info kommer på Bilda.nu

2 april 2002, klockan är fem på tisdagsmorgonen. Den israeliska militären väller in i Betlehem från fem olika håll. En massiv operation som ingen hade väntat sig. Förevändningen som Israel använder sig av för invasionen är en självmordsbombning som ägt rum några dagar tidigare, rättare sagt den 29 mars i Jerusalem. Självmordsbombningen utfördes av en ung palestinsk kvinna från flyktinglägret i Deheise i närheten av Betlehem.

Redan några dagar innan, 31 mars på påskdagen, hade flera av de palestinska städerna invaderats av de israeliska styrkorna och ”vi visste redan då att det bara var en tidsfråga innan trupperna skulle invadera Betlehem” skriver Mitri.

En sak måste vi ha klart för oss.  Israel-Palestina är den mest långvariga konflikten i modern historia. Det är en historia om våld och elände, splittring och död. Författaren själv fortsätter i sin redogörelse att han envist, mitt i allt förtryck, ser en strimma hopp där andra bara ser mörker och förtvivlan. Näringen till hoppets låga skrivs på överlevnadsperspektivets konto.

Mitri Raheb är, när allt kommer omkring, självkritisk och saklig när det gäller sitt eget folk och Palestina. Han sticker inte under stolen med att mycket av den taktik som hans folk använt sig av har varit förödande. Han nämner bland annat intifadans militarisering och självmordsbombningarnas fasansfulla effekter mot civila. Vidare pekar författaren på det faktum att hans folk bär på det judiska folkets synder. De som traumatiserades av sin erfarenhet av förföljelse utvecklade en hunger efter mer och mer makt. Israel blev maktgalet.

Hur ser framtiden ut för regionen? Skall israeler och palestinier någonsin kunna  leva tillsammans, sida vid sida, under samma himmel eller är det en utopi? Många menar att en tvåstatslösning bara skulle skapa fortsatt meningslös splittring.

Och om en vecka står amerikanska presidentvalet för dörren….

Jag är inte så mycket för nyårslöften. Men om jag har bestämt mig för att sluta med något onyttigt eller börja med något nyttigt så kan jag gå ut hårt, men det är märkligt hur lätt jag har att hitta orsaker till att göra undantag. ”Jag springer imorgon istället, det ser ut som att det ska börja regna.”

Jag läser 12 steg för hopplösa. Jag fångas, dras in, berörs och känner hur jag påverkas av de utmanande stegen; maktlöshet, tillit, överlämnande, självrannsakan etc. Och av det stora i att jag som människa behöver något, någon som är större än jag själv. Jag försöker att inte läsa för snabbt, att stanna upp i reflektionerna, övningarna, ledorden och nästa steg.

De tolv stegen tar sin utgångspunkt i Anonyma Alkoholisters tolv steg. I 12 steg för hopplösa formulerar Olle Karlsson sin egen andemening i stegen.

En viktig poäng med de tolv stegen är att man inte ensam är stark. Att vi behöver dela våra liv med andra människor. Självhjälpsgrupper är ett sätt att närma sig de tolv stegen. En grupp där någon håller ihop det hela men där alla är med på samma villkor. Ett eget behov av att dela livet och att i en trygg grupp sätta ord på det som kanske aldrig blivit sagt.

I morse, på tåget, läste jag i det femte steget att det gäller att ha mod att vara den man är och inte tappa modet för att man är den man är. Då är sinnesrobönen bra att återvända till:
 

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Klicka på bilden nedan så kommer du direkt till samtalet med Åsa!

Ett uppbrott, inte som äventyr och frigörelse, utan som flykt och överlevnad – vad gör det med en människa, sedan, när den praktiska tryggheten har lagt sig som ett täcke över känslor av vilsenhet, skuld och plikt?

Miljoner människor flyr varje år, från krig, förföljselse, svält. De som klarar flykten är de som lyckas. Många andra dukar under. Framkomsten är en seger. Att överleva ett mirakel. Men kampen sedan, om en plats i det nya, samtidigt som ansvaret för det gamla man lämnade bakom sig ska bäras, det kan bli en kamp som knäcker. Inte alla överlevare överlever.

Ytterst få

Författaren och journalisten Göran Rosenberg har i sin bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Albert Bonnies förlag) berättat sin fars historia. Han var en av de ytterst få som klarade sig levande ut ur Förintelsen, bland annat efter erfarenheter av förvirrade kollektiva judetransporter i fullpackade godsvagnar kors och tvärs i ett sönderfallande Nazityskland.

Till slut hamnar han mitt i det svenska folkhemmet. Från helvetet till himmelriket, kan man tänka. Men här i Sverige är det få som är intresserade av att veta vad den unge judiske flyktingen gått igenom eller bär med sig. Man ser dem, de små grupperna av judiska ”överlevare”, som Sverige med viss tvekan i slutskedet av kriget ändå öppnat en humanitetens smygdörr för. Man ser dem som en grupp vilsna luggslitna, som får hålla till i några baracker bakom Konsum. För sedan ska de väl vidare? Här hör de väl inte hemma?

Rosenbergs bok placerar andra världskriget och Förintelsen mycket nära i tid och rum. Det är sin fars berättelse han berättar. Den unge mannen som hamnade i Södertälje, den lilla staden med den stora lastbilsfabriken, som skulle ge Sverige välgång och lycka i den nya tiden. Här möter vi den lilla unga familjen som trots smärtsamma erfarenheter tillsammans försöker bygga upp ett nytt hem i det nya landet, där Göran och hans syster blir beviset av att man faktiskt lyckas. Åtminstone med barnen.

Bära plikten, skulden
 

Det finns många människor i Sverige i dag som kan berätta ungefär samma berättelse. Att man överlevde, närmast mirakulöst. Men sedan måste bära frågorna, plikten, ja kanske skulden, under resten av sitt liv. Efterkrigstidens Sverige hade inte riktigt tid att lyssna, man hade nog med sitt.  Är det också erfarenheten hos de människor som kommit hit senare - från Latinamerika? Från Östeuropa? Från Balkan, Irak, Syrien?

Boken Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz kan verkligen rekommenderas, för att läsas på egen hand eller för gruppen som vill läsa och samtala tillsammans.  Här finns ett stycke svensk samtidshistoria och samtidserfarenhet, bland annat, bland mycket annat, av det mångkulturella Sverige. Berättelsen om det tvingade uppbrottet kan för den som så önskar också ses som en första del i Göran Rosenbergs berättelse om det israeliska projektet, där del två följer i boken Det förlorade landet. Där är det den unge Göran som söker sin identitet hos kusinerna i Israel, som är uppfyllda av ett annat visionärt framtidsprojekt , en vision som ger tvingande skäl för andra människors uppbrott, inte som äventyr och frigörelse, utan som flykt och överlevnad.

Men det är, i det här sammanhanget, faktiskt en annan historia.

Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. (Albert Bonniers förlag 2012)

I en tid där främlingsfientlighetens vindar blåser orkanlika och där polariseringen mellan väst- och arabvärlden tar sig allt starkare uttryck ligger filmen rätt i tiden. Den handlar även om den lilla människans ständiga kamp där klassproblematik och språkbarriärer ständigt är närvarande. Ett samtidsdokument med människors lika rätt i vågskålen. Är vi alla lika inför lagen trots olika etnicitet?

Filmen hade svensk premiär i fredags den 5:e oktober.  Rekommenderas.

 
I slutet av den suggestiva föreställningen är Rusalka åter på havets botten, där hon symboliskt stänger dörrar, om prinsen och om sig själv. Det är ingen lyckligt slut i operan heller.

I operan, i sagan påminns jag om det oerhörda i att bli berövad sin röst, både bokstavligt och åsiktsmässigt. Något som kan hända när jag lever i ofrihet eller flyttar till ett nytt land.

Eller när jag bara hamnar i ett sammanhang där jag inte kan spelreglerna.
Där ingen känner igen mig. Där ingen frågar efter mina erfarenheter och kunskaper. Där jag inte räknas med. Där jag inte får utrymme, inte får vara delaktig. Där jag osynliggörs eller bara ses som ett problem. Där jag börjar tvivla på mig själv. Där jag tappar självförtroendet.

När människor kommer flyttande till det land där jag bor, till min arbetsplats,till området jag bor i  - hur vill jag att de ska tas emot?
Hur vill jag själv tas emot i samma situation?

Hur underlättar vi i vårt gemensamma samhällsbygge ett värdigt välkomnande av nyanlända till Sverige, så att man får och kan bli fullvärdigt delaktig i hela samhället?

Igår var jag på ett möte med de organisationer som har skrivit på Överenskommelsen Integration, spelregler för samverkan i integrationsfrågor mellan staten, idéburna organisationer och Sveriges kommuner och landsting.

Jag kände mig både trött och hoppfull när jag lämnade mötet. Trött för att det går långsamt med samverkan mellan dessa storheter, det är en lång gemensam kunskapsresa.

Men så mycket mer hoppfull när jag tänker på alla som arbetar i ideella organisationer. Som välkomnar och guidar nyanlända in i samhället, till mötesplatser och sociala nätverk, till kunskap och redskap att påverka. Organisationer som är samhällets varningsklockor, som är röstbärare för de som mist sin röst.

Och det tar oss tillbaka till operan igen.

Kvällens huvudrollsinnehavare hade vaknat samma morgon helt utan röst! En annan operasångerska som kunde rollen mycket väl hade snabbinkallats från Norge. Hon tog plats vid sidan av scenen och sjöng hela rollen därifrån, medan ordinarie sångerska fanns på scenen, agerade och mimade.

Fantastiskt synkroniserade gav den ena röst åt den andra, något som ytterligare förstärkte symboliken i att förlora sin röst.

Var rädd om din egen röst - och var röstbärare när det behövs!

Nyfiken på Rusalka? Läs mer här på Göteborgsoperans hemsida.  

Jag lyckas inte placera in mig i en fas, tycker att flera finns med parallellt liksom. Samtidigt som jag lever mitt i medelålderslivet, så kan jag både tänka och känna som när jag var tonåring, eller som när jag var 27 och fick mitt första barn. Fast med ett ytterligare raster på. Det är som penseldrag som fördjupar bilden av vem jag är. Jag är samtidigt mina barns mor, min mors dotter och regionchef på Bilda.
  Identiteten är som ett ständigt pågående. Nya penseldrag läggs till. Varje människa är en berättelse.

Vi har ett viktigt uppdrag: att låta berättelserna få höras, få bli synliga. Att ge redskap och rum för varje människas livsberättelse att få ta plats. Bilda - det nyfikna studieförbundet!

Nåväl, du frågar säkerligen vad hockey, idrott överhuvudtaget, har att göra på en blogg av denna karaktär? En hel del faktiskt. Är du supporter tolkar du livet genom ditt lags prestationer, både i med- och motgång. Du äter, sover och svettas med laget i ditt hjärta. Ett heltidsjobb dygnet runt.

Tillbaka till det som utspelades på anrika Hovet. Förutsättningarna klara inför matchstart: ett segervisst hemmalag (flerfaldiga svenska mästare) har för avsikt att göra processen kort med ett uppstickargäng från den småländska landsbygden.

Redan några minuter in i matchen anar jag underskattning i hemmaspelarnas kroppsspråk och jag funderar där jag sitter på läktaren: vad händer med gruppdynamiken i ett lag som utmålas som favorit?  Vem leder laget när det blåser motvind?  Intressant. Tankeväckande.

Bortalaget är respektlöst, det ångar på med intensiv och effektiv offensiv.  Hemmafansen vrålar ut sitt missnöje. Kontentan: viljan att vinna måste vara större än rädslan för att förlora.  Motivation slår oftast klass (se där har vi några klyschor till som är relaterade till det verkliga livet!). Och det visar bortalaget med bravur.

Sedan kan jag inte låta bli, när slutsignalen ljuder, att dra paralleller, om än lite långsökt, till det som hände i Terebintdalen i Israel för tusentals år sedan. En fight som de flesta känner till. Goliat hade i fyrtio dagar utmanat israeler till duell men ingen vill möta filistéernas superhjälte. Plötsligt en dag dyker herdepojken David upp med sin oansenliga slunga och får Goliat på fall. Sedan blev David kung över alla Israels stammar och utnämnde Jerusalem till huvudstad i det stora riket han byggde upp.

Tyvärr är det alltför sällan David och Goliat-syndromet inträffar på våra idrottsarenor men alltid lika kul när så sker, tycker jag. Återstår att se om gänget från landsorten  lyckas med att ta steget upp i hockeyns finrum (Elitserien) i framtiden? Ser onekligen bra ut med tanke på aktuella kväll.

 När jag lyssnade kom jag hela tiden tillbaka till frågan ”i vad har du ditt fäste?” I vad har jag mina rötter och min identitet?  Förra hösten mötte vi i några Bilda sammanhang två socialantropologer i samtal om mångkultur och en ökad pluralism i det svenska samhället. Mötet gav mig en fördjupad insikt i hur viktig frågan om” vårt fäste” är.

 Sverige har under så lång tid varit homogent med  gemensamt språk, gemensam identitet och med en i jämförelse stor tilltro till samhället och staten. Vi har ingen historisk erfarenhet av att leva med pluralism och värdekonflikter. Det är snarare så att ”vi är rädda för djup skillnad” som Henrik Berggren och Lars Trädgård skriver i boken Är svensken människa? I många andra kulturer har människor sitt fäste i klanen, i släkten, i folkgruppen och lever långt ifrån en gemensam tilltro och identitet kopplat till nation och samhällsbygge. Att fundera över mitt eget fäste är en spännande och viktig inre och yttre resa. En väldigt bra början att dela upplevelser och erfarenheter om tillhörighet och förankring.

Håkans reflektioner är bara ett exempel på hur ett viktigt samtal börjar ta form i allt fler sammanhang och bland allt fler människor i det svenska samhället. Hans avslutande fråga var ”Vad är svenskt idag? Vad kommer att vara svenskt i framtiden?” 

Den flik av verkligheten som Bilda utgör rymmer många frågor om pluralism, värdekonflikter, hur mycket mångkultur demokratin tål, om minoritets och majoritetskulturer och om religionens plats i det mångkulturella samhällsbygget.  Jag blir utmanad av att se att den svåra framtidsfrågan om hur Sverige ska kunna härbärgera en djupare mångfald också är en av de svåra frågorna i Bilda. Frågan om mångfald och mångkultur får inte stanna på ytan utan den måste få bli just så stor och utmanande som den är.

Nästa vecka startar Bilda en serie samtal om Sankta Eugenia katolska  församling i Stockholm som kommer att handla om Religion – privat terapi eller samhällsaktör. I det sekulariserade landskap som jag som femtiotalist växt upp i händer något nytt och kanske för många något oväntat. En del talar om religionens återkomst, andra undrar mer skeptiskt om religionen verkligen kan spela en roll i en sekulär demokrati som Sverige.

Mycket av den samhällsförändring som sker just nu sker i och genom det vi numera kallar civilsamhället. Just därför kan Bilda och andra folkbildningsaktörer vara viktiga arenor både för reflektion, kunskapsbildning och möten om och mitt i det nya Sverige som sakta växer fram.

Så viktigt och så angeläget!

När min äldsta systerdotter var 10 år frågande hon mig vad jag jobbar med.

   ”Jag försöker  ge människor redskap så att de kan stärka sin självkänsla och sitt självförtroende”, svarade jag.

  Då tittade hon på mig, tänkte en stund och frågade sen ”men hur gör man då”?

   ”Du kan till exempel se dig själv i spegeln varje dag och säga tre positiva saker om dig själv”, svarade jag.

   Hon tittade på mig och svarade ”coolt”!

Och det är precis vad det är. Det är coolt, fränt och häftigt. Tänk, vad tre små positiva ord som du ger dig själv varje dag, kan göra. De kanske inte förändrar världen, men de kan hjälpa till så att vi tycker mer om oss själva.

Min systerdotter är 15 år idag, jag hoppas och önskar att hon fortfarande tycker att det är coolt.

Och till oss alla, nästa gång vi ser oss i spegeln, le och säg tre positiva ord! Det gör underverk!

"Människan och maskinen"

Så här presenteras serien på P1:s hemsida.  ”I programserien Människan & Maskinen är det inte själva tekniken som står i fokus, utan den djupt underliggande frågan som den allt snabbare digitala utvecklingen leder fram till: Vad är en människa?”.
Första programmet handlar om minnet. Där beskrivs Platons rädsla för att skrivkonsten skulle utarma minnet. Och så har det väl varit i alla tider, en rädsla för vad den nya tekniken gör med oss. (Läs mer om programserien här.)

Det är längesen jag var sjuk, men i måndags drabbades jag av en rejäl förkylning. Jag insåg på tisdagsmorgonen att det faktiskt var bäst att jag höll mig hemma. Både för min egen skull och för att inte smitta ner andra.
Men att vara hemma idag är inget hinder för att jobba. Uppstoppad i sängen med flera kuddar bakom ryggen samt dator, telefon, headset, almanacka, näsdukar, näsdroppar, vatten och värktabletter var jag med på telefon på de inbokade mötena.
Sängen har varit min plats ett par dagar, men inte en borg på det sättet som det kunde vara för ett antal år sen. Då kunde jag stänga av yttervärlden och tala in ett meddelande att jag är tillbaka när jag är frisk. Nu märks det inte om jag sitter i sängen eller vid skrivbordet. Jag nås på samma telefon och dator i vilket fall.

Nu skulle jag kunna fortsätta med att oja mig över all ny teknik, men det tänker jag inte göra. Jag tror inte på offermentalitet.  Jag tror mer på att det handlar om hur vi förhåller oss till utvecklingen. Ibland går den så fort så vi blir tagna på sängen – och precis när vi lärt oss något kommer nästa stora grej.  För en del av oss är det ganska plågsamt och för andra bara kul.

Vad är en människa? var den centrala frågan i radioprogrammet. Och det kanske är den frågan jag behöver reflektera mer över. Att fortsätta bestämma över mina maskiner och träna mig i att vara mer inifrånstyrd än utifrånstyrd som vi brukade säga till varandra på jobbet för ett antal år sedan. Kanske ännu viktigare idag.

Jag frågade vad hans status var med musicerandet just nu, var i skapandeprocessen hans band befann sig och vilka planer de hade. När han berättat så frågade han mig samma saker. Det slog mig att det ingenstans i samtalet uppstod någon värderande jämförelse i framgång, och att ingenting som sades slog fast någon hierarkisk ordning oss emellan. Jag sysslar med punkrock, skumpar runt i minibuss och spelar i sunkiga källarlokaler när jag är på turné. Det hela är rätt oglamoröst. När jag träffar musiker som lever på sin musik och är framgångsrika med kommersiella mått mätt så finns oftast den där positioneringen där: Ett underförstått samförstånd i detta att personen ifråga är på en högre nivå än jag och därför högre upp i hierarkin.

Det är inte konstigt att detta sker, för det är så vi är vana att tänka kring kultur och musik, och vi uppfattar mycket i vår omvärld enligt sådana parametrar. Mötet på caféet var så befriande eftersom kreativiteten och behovet av att göra musik stod i centrum. Det blev då väldigt uppenbart hur universellt behovet av att skapa är, och att det är det väsentliga.

Jag försöker ta fasta på den tanken i mitt jobb som Bilda Live-producent. Vi ska inte erbjuda speltillfällen till våra band för att de är musikaliska virtouser eller står på gränsen till ett genombrott. Vi ska erbjuda dem det för att de finns och har en kreativ glöd, oavsett vart den för dem.

Under en veckas tid hade jag förmånen att ingå i en studiegrupp som besökte ”det heliga landet”. Studieresans främsta uppgift var att ge oss en inblick i vilken verksamhet Studieförbundet Bilda bedriver där, samt att besöka de heliga platserna och kanske få ett hum om vad konflikten går ut på. Innan avresan samlades vi vid ett antal tillfällen med boken SHALOM INSHALLAH  som kurslitteratur. Studerade också på egen hand  bibeln för att  ta del av de profetiska texterna. Jag läste bland annat i 2 MOS 12:50: ”En och samma lag skall gälla för den infödde och för den främling som bor i eder mitt”. Vidare i 3 MOS 19:34 ”Älska främlingen som dig själv”. Och ju mer jag läser ur Skriften desto mer förvirrad blir jag.

Väl framme i Jerusalem – första gången för min del  – slås  jag av mångfalden. Det var här som Salomo, enligt traditionen, byggde sitt stora tempel och hit kom också profeten Muhammed på sin nattliga resa. Och när jag promenerar runt i gamla stan, med gassande sol i nacken och kameran i högsta hugg, känner jag hur marken vibrerar.

En annan dag åker vi till  Dheisheh i södra Betlehem, ett palestinskt flyktingläger i vilket det bor drygt 13 000 människor på ett område som inte är större än 1 kvadratkilometer stort. Kusligt. Det är som att vandra i en spökstad bland ett bortglömt folk. Jag ser frustrationen och en gnutta hopp blandas i de rotlösa palestiniernas ögon. Själv tar jag en klunk vatten för att stilla min känslostorm.

En tredje dag åker vi längs Genesarets sjö och det är vackert, nästan som i en drömvärld. Samtidigt, inte långt därifrån, bakom Golanhöjderna, pågår ett inbördeskrig där oskyldiga människor slaktas och mördas i ännu ett av dessa meningslösa krig.

Utan tvivel är det ett kontrasternas land. Och frågorna kring Israel/Palestina är alltid laddade. Ingen är likgiltig när konflikten kommer på tal. I SHALOM INSHALLAH kan du bland annat läsa intervjun med Rami Elhanan, grafisk designer till yrket. Och han lyckas träffa pudelns kärna med en bicycletas  ur den högre skolan . Han berättar:

 ”Jag var 47 år gammal när jag mötte en palestinier som människa för första gången. Det är helt otroligt! Och det är det som är själva konfliktens kärna. För människor som känner varandra hatar inte blint varandra. De diskuterar, förhandlar. Om du förnekar den andra sidan, som båda sidor gör, så blir den enda mötesplatsen slagfältet”.

Och konflikten fortgår allt medan Gud där uppe uppgivet skakar på huvudet.  Vem tillhör landet?  Och vad kan väl vara värre än arvstvister, som någon sa.

Kan gympa vara livstolkning?
Att hoppa fram och tillbaka i någorlunda takt till musik, kan det hjälpa mig att tolka livet? Vad gör en armhävning för skillnad för min existentiella hälsa?

Jag ser mig omkring bland mina medmotionärer.

Där samsas gamla och unga. Kroppar av alla de slag. En äldre man med vit skjorta och en ung tjej med knallröda skor och matchande linne.
Några gympar i otakt medan andra hittar på sina egna rörelser.

Vi ser alla ganska olika ut. Men där finns också något vi har gemensamt.
Vi är alla röda i ansiktet, vi är alla svettiga och framförallt, alla gympar med ett stort leende på läpparna.

De flesta av oss är främlingar för varandra, men under en timme har vi delat en gemensam upplevelse. Vi har hoppat, svettats, tagit i och skrattat tillsammans.

Nu går var och en till sitt. Några skyndar iväg, ett par tonårstjejer småpratar, en äldre dam ger gympaledaren ett vänligt ord, andra ler åt varandra i samförstånd.  Vart alla tar vägen, det vet vi inte. Men vi vet att under en timme var vi en del av en gemenskap.

Så visst är gympa livstolkning. För allt hänger ju ihop, kroppen och själen. För att vi ska orka tolka livet om och om igen behöver vi träna både kroppen och själen. Vi behöver ta hand om oss själva. Ge hela vårt jag näring, omtanke, värme, rörelse och utmaningar.

Jag hittar delar av min livstolkning i gympan. Var hittar du din?

Kanske skriver jag en rad eller två om ridturer till havet på min nordsvenska sagohäst, delar med mig av något veganskt kakrecept, reflekterar över den senaste serien från HBO som jag för tillfället plöjer igenom eller en nyhet som är på tapeten.

Jag kommer aldrig att sväva iväg särskilt långt från kulturen i allmänhet och musiken i synnerhet. Det är där min största passion finns, och tack vare jobbet som producent för Bilda Live kan jag möjliggöra fler speltillfällen för band, ge dem verktyg att komma vidare i sin strävan att nå ut och göra utbudet av speltillfällen tillgängligt för fler människor. Det är ett otroligt spännande jobb, som innebär att jag kan verka för andra värden än de kommersiella inom musiklivet. Det är väldigt peppande att få ge något tillbaka till människor för att de spelar musik, och inte för hur de låter. Jag ser det som min främsta uppgift att skapa speltillfällen till alla band som har studiecirklar hos oss och som vill ut och spela. Oavsett era ambitioner och oavsett hur ni låter så finns det speltillfällen för just er.

Jag gillar att skriva, och just i skrivande stund har min bok ”Turnera – Så funkar det” publicerats på www.bildamusik.nu. Det är en handbok för alla band som vill veta hur de ska bära sig åt för att ta sig iväg på turné, och jag hoppas att den ska vara till glädje och nytta för många.

Festivalen Frizon pågår för fullt på Närkeslätten några mil utanför Örebro. I år är Bilda ännu mer engagerade och aktiva i festivalen.

Du kan läsa mer om festivalen här: www.frizon.nu

Bildas Wilhelm Blixt bloggar från Frizon på Bildamusikbloggen, som du kan läsa här: http://www.bilda.nu/sv/bildamusik/Bildamusikbloggen1/

Som jag nämnde i inlägget om min helgmålsringning från en arbetsförmedling (16 juni), har jag spelat in tre liknande program från ”livets vardagsrum”. Nu på lördag, den 14 juli, sänds det andra, inspelat på Örebro Resecentrum och med tankar kring vägval, missade tåg – och längtan efter att få en ny chans, en möjlighet att börja om, att hitta rätt.

SVT1 lördag 14 juli 2012 kl. 17.50 (Därefter på SVTPlay i 30 dagar)

Kan ses här: http://www.svtplay.se/video/183565/del-24

Bild: Johannes Söderberg/SVT

Årets Almedalsvecka pågår för fullt, och det här evenemanget – mässan, seminarieveckan, festivalen, karnevalen, cirkusen, kalla det vad ni vill – fortsätter att växa från år till år. I år slår man rekord igen, med inte mindre än 1814 programpunkter och ca 930 arrangörer. 613 journalister hade anmält sig i förväg, men många ackrediterar sig också på plats. Det är numera  långt mer än bara en politikervecka: av veckans evenemang anordnas bara 3% av ett riksdagsparti och 4% av annan politisk organisation. Stat, kommun och landsting står för 14%, medan olika intresseorganisationer står för hela 27%, företag för 18% och annan organisation för 18%.

Det är förstås svårt att välja vad man ska ta del av, vems tankar och idéer man ska utsätta sig för och vilka samtal man vill engagera sig i. Men det går alldeles utmärkt att bara mingla runt och lyssna lite här och lite där, äta glass, ta en fika (saffranspannkaka!) och känna pulsen och njuta av den där känslan av att ”alla är här”.

Naturligtvis finns Bilda med här i Almedalen, både med egna evenemang och med gemensamma arrangemang ihop med andra organisationer. Bland annat är Bilda medarrangör till en rad spännande seminarier som Hela Människan anordnar, som ”Ska kyrkan ta hand om välfärden?” och ”Ungdomsarbetslösheten – en fråga för det civila samhället?”.

Bilda är också medarrangör när Newmaninstitutet anordnar två seminarier med socialantropologen och föreläsaren Brian Palmer kring civilkurage.

Själv hade jag idag förmånen att vara moderator i ett seminarium Bilda anordnade tillsammans med BRIS och Sankt Lukas, med rubriken: ”Livsberättelser på drift - men vem lyssnar?” För att förstå och hantera våra liv behöver vi alla, ung som gammal, formulera vår livsberättelse . Idag finns stora möjligheter, via teknik och sociala medier, att berätta om sitt liv. Något inte minst unga människor utnyttjar. Men – vem lyssnar? Vem läser? Vem orkar ta in? Och hur påverkas berättelserna av offentligheten? Och vad händer om ingen lyssnar; om ingen bryr sig, om ”gilla”-klickningarna uteblir? Kring detta pratade Kattis Ahlström, generalsekreterare, BRIS, Marianne Lindell-Fjaestad, leg psykoterapeut och verksamhetschef, S:t Lukas Stockholm och Carina Söderlund, konsulent inom området Dialog i Bilda i Sundsvall.

Alla tre bidrog med egna infallsvinklar till temat och även om de allihop också såg positiva effekter av den nya teknikens möjligheter till kommunikation och berättande, så var de överens om vikten av att någon verkligen lyssnar och tar emot de ungas berättelser.

Behovet att berätta har vi alla, och på något sätt tycks det bara bli större och större hos oss. Men hur lär vi oss att lyssna? Det handlar inte om att i första hand komma med råd eller tröst, utan att verkligen lyssna aktivt; att ta emot det någon anförtror oss. Där kan det verkliga stödet ligga. Denna och många andra tankar fick publiken i den fullsatta lokalen med sig ut i solen att fundera vidare kring.

Det blev ett i högsta grad engagerande seminarium; ytterst mättade 45 minuter – som förstås gick alldeles för fort – och jag hoppas att det här samtalet får fortsätta. Både mellan de tre organisationer som arrangerade seminariet och i Bilda. Och i oss alla. 

(Bilder: Hanna Hellzén Cramér/Magnus Sundell)

BRIS (Barnens Rätt I Samhället) är en organisation som Bilda nu och då samarbetar med. Det finns också en ambition att utöka samarbetet.

Under årets Almedalsvecka i Visby arrangerar Bilda, BRIS och S:t Lukas ett seminarium ihop, onsdag 4 juli kl 13.00:

Livsberättelser på drift – men vem lyssnar?

Vi behöver alla formulera vår livsberättelse. Idag finns stora möjligheter, via teknik och sociala medier, att berätta om sitt liv. Något inte minst unga människor utnyttjar. Men - vem lyssnar? Vem läser? Vem orkar ta in? Hur påverkas berättelserna av offentligheten? Och vad händer om ingen lyssnar?

Medverkande:

Kattis Ahlström, generalsekreterare, BRIS.

Carina Söderlund, dialogkonsulent, Bilda.

Marianne Lindell-Fjaestad, leg psykoterapeut och verksamhetschef, S:t Lukas Stockholm.

Moderator: Magnus Sundell, journalist/projektledare Bilda.

Platsen är Barnrättstorget (Skandiahuset), Tage Cervins gata 3

I veckans nummer av Sändaren har jag intervjuat Kattis Ahlström, som sedan i mitten av mars är ny generalsekreterare för BRIS.

    Där uttrycker hon bland annat sin frustration över över att barnrättsfrågor har så låg prioritet i vårt samhälle och över den ”gullighetsstämpel” som dessa frågor ofta får. Det som har med barn att göra betraktas som mjukt och hänvisas ofta till ”eldsjälar”. Hon säger, med tydlig irritation:

    – Jag tycker varken vi kan bygga ett barnengagemang eller ett samhälle på eldsjälar! Det måste vara ett medvetet arbete på alla nivåer, kopplat till politiska beslut och lagstiftning.

Bild: Richard Holmberg

Intervjun kan läsas här: http://www.magnussundell.se/wordpress/?p=1468

Just nu går Ridley Scotts nya storfilm Prometheus på bio. Filmen är en så kallad prequel, förhistoria, till Scotts banbrytande science fiction-skräckfilm Alien från 1979, och en publiksuccé.

    Vårt svenska stjärnskott Noomi Rapace spelar huvudrollen som den brittiska arkeologen Elizabeth Shaw, som tillsammans med sin kollega och fästman Charlie Holloway  leder en forskningsexpedition till en planet i ett avlägset solsystem, där de tror sig kunna finna människans ursprung, rentav dess skapare.

    Jag har skrivit en personlig reflektion om Prometheus i tidningen Dagen, där jag bland annat fokuserar på ett att den spektakulära filmens livstolkande teman: förhållandet mellan tro och vetenskap.

Texten kan läsas på Dagens hemsida: http://www.dagen.se/insikt/jakten-pa-en-skapare-tema-i-ny-storfilm/

På lördag, 16 juni, medverkar jag i SVT:s Helgmålsringning. Programmet är inspelat på en arbetsförmedling och min betraktelse handlar om vår längtan efter en uppgift och efter att få höra till. Jag pekar också på riskerna med ett samhälle som vårt, där arbete och prestation sätts väldigt högt. Under många decennier präglades Sverige av arbetarrörelsens och socialdemokratins tydliga fokus på arbetet – ett fokus som nuvarande regering närmast förstärkt med den så kallade ”arbetslinjen”.

    Baksidan av detta är att vårt värde riskerar att kopplas till vad vi presterar och att vi alltmer tvingas förtjäna vår plats i gemenskapen. Något som jag funderar mycket över och också skrivit en hel del om genom åren. Arbetsförmedlingen känns förstås som en klockren plats för dessa funderingar.

SVT1, lördag 16 juni kl 17.50. (Därefter på SVT Play i 30 dagar.)

Det här är den första av tre helgmålsringningar ”från livets vardagsrum” jag nyligen spelat in. Senare i sommar sänds ett program från perrongen på ett Resecentrum och i november ett från en rättssal i Tingsrätten.

    Jag fick i höstas förfrågan från SVT om att göra de här programmen – och det var naturligtvis alldeles för roligt för att tacka nej till. Tillsammans med producenten Johannes Söderberg spånade jag fram tre ”vardagsrum” där vi ställs inför viktiga frågor om livet. I början av maj spelade vi in på tre olika ställen i Örebro.

    Förra året hade jag förmånen att få göra tre sådana här helgmålsringningar tillsammans med sångerskan Anna Stadling, hemma i hennes och maken/musikern Pecka Hammarstedts kök. De utgick från tre av Annas låtar. Det var verkligen en utmaning att på en minut försöka säga något med innehåll. När jag nu i de nya programmen fick mellan två och en halv och tre minuter på mig, kändes det faktiskt som oceaner av tid!

Se programmet här: http://www.svtplay.se/video/138506/15-6

Bild: Johannes Söderberg/SVT

Syster Sofie har på ett inkännande, personligt och djupt berörande sätt tolkat den gamle påven, Johannes Paulus vision om kroppens och sexualitetens teologi. En bok om kärlek som radikalt kullkastar det moderna projektets allt tommare uttryck för så kallad frigörelse i lustens, begärens och den egna njutningens namn. Som den franske filosofen Paul Ricoeur uttryckte det: ”Allt som gör det sexuella mötet lättvindigt påskyndar dess kollaps till meningslöshet.”

Sofie var själv en ung och sökande kvinna när hon av en tillfällighet gick förbi ett antikvariat vid Odenplan i Stockholm och kastade en förströdd bild i skyltfönstret. Där låg en bok med titeln ”Kärlek och ansvar” och en bild av påven i full mundering. Året var 1984 och hon hade som alla andra vuxit upp med den sexuella revolutionens stridsrop och böcker som ”Det mest förbjudna”, ”Rädd att flyga” och ”Fräls oss från kärleken”.


Det fanns inga förbjudna lekar för dem som blev tonåringar under sjuttiotalet, säger hon. Lärare, RFSU-pedagoger, författare, filmskapare, föräldrar, kultur och media – ja, en hel värld – öppnade portarna för att de unga skulle slippa dras med moraliska bojor, fördomar, skam och neuroser kring sexualiteten. Innan de ens lämnat barndomen hade de ”på ett enkelt och okonstlat sätt” fått känna och klämma på kondomer och pessar och uppmuntrats att nyfiket utforska penetrationens njutning framifrån och bakifrån.

Men hade någon talat om att människan har en själ? Nej, och inte ett ord om kärlek hade hon heller fått höra. Och visst var det konstigt att lärarna som förmedlade undervisningen visade så lite förundran inför ämnet. De ville nog visa att sexualiteten var något fint, lustfyllt och viktigt men budskapet gick bara ut på att bejaka sig själv.

Syster Sofie är själv förvånad över att hon gick in i antikvariatet och köpte påvens bok. Inte bara det, hon slukade den. ”Smakade på varje ord som om jag för första gången serverades mat tillredd av naturliga och friska råvaror vid ett vackert dukat bord, efter att ha varit uppvuxen på överblivna, inplastade mackor från en tågservering”, skriver hon.

Budskapet var att sexualiteten, sinnligheten och känslorna är människans bundsförvanter i strävan mot sann kärlek. Men de är inte kärlek i sig! De måste integreras med våra andliga grundelement som är frihet och sanning. Hela människan är så mycket mer än vi kan omfatta och förstå.

 ”Ömhet, det är förmågan att känna den älskade människan, hela personen, i alla de hemligaste vibrationerna av hennes själ, och alltid med tanke på den personens sanna väl”, skriver Karol Jozef Woytola i Kärlek och ansvar, som gavs ut i Polen 1962.

Att det är ansvaret för den andre som är kärlekens djupaste hemlighet blev en genomgripande existentiell upprättelse för den unga Sofie. Om man knyter en människa till sig på ett nära och intimt sätt har man ett ansvar både för den andre och för den kärlek man ger den andre. Vi är ansvariga för att inte göra varandra besvikna. Är min kärlek tillräckligt mogen och djupgående för att möta och bära allt det förtroende jag får och det hopp jag tänder?

     Vilken bok, säger jag bara! Vilken källa till samtal och funderingar i Bildas cirklar framöver. Inte bara bland katoliker för jag är övertygad om att syster Sofies uppriktiga och personliga tilltal kommer att finna läsare i alla kyrkofamiljer i Bilda. Och kanske vidare än så … jag måste nog kolla om hon finns på YouTube…

Det är skolavslutningstider. Nybakade studenter jublar tillsammans med nyutexaminerade universitetsstuderanden och glada men kanske inte fullt lika jublande niondeklassare som just avslutat högstadiet och yrvaket blickar mot framtida studier. För de har lång väg kvar – och vägskälen att välja fel eller rätt i är många.

På en östgötsk badplats häromåret stötte jag ihop med en gammal bekant som är studievägledare på en gymnasieskola. Vi kom att prata om svenska ungdomars stora valfrihet vad gäller utbildningar, och hur man bäst vägleder dem i valet. Det som är hans jobb.

    Det finns mängder av böcker om detta, berättade han, och menade att all denna vägledningslitteratur säger ungefär samma sak: Ungdomar ska uppmanas att bestämma själva, att ”följa sitt hjärta”, att ta chansen, att göra det man verkligen vill, och så vidare. Enligt min vän finns här nästan aldrig något annat perspektiv än den enskilda individens. Inget om vilka yrken som behövs ur samhällssynpunkt, att var och hur man vill bo – stad, landsbygd, hus, lägenhet – kan spela roll även i utbildnings- och yrkesval, att det till exempel kan finnas ett värde i att ha närhet till familj och släkt. Om sådant nämns så är det nästan alltid som ett problem, som ett exempel på vad andra vill att ungdomar ska hänsyn till och att det gäller att stå emot, att bara utgå från sig själv.

No man is an island, skrev författaren John Donne på 1600-talet. Ingen människa är en ö. Det var då det. Idag tycks vi alla vara öar, som glider allt längre ifrån varandra. Snart är väl det enda utbyte med andra öar som pågår handelsutbyte.

    Den östgötske studievägledaren hade personligen lite svårt att ställa upp på den extremindividualism som dagens studievägledning ger uttryck för – även om han tyckte att man naturligtvis ska uppmuntra unga människor att följa sin längtan och ta vara både på sina drömmar och sin begåvning. ”Men det kan ju finnas andra värden i livet som man missar”, konstaterade han.

    Som det där med "vi". För ingen människa är en ö.